Japp, så kom startbeviset i mailboxen i går och allt kändes helt plötsligt lite verkligare. Eller overkligare, hur man nu väljer att se på det. Varje gång undrar jag VARFÖR gör jag detta förbanna skidlopp. Det är asjobbigt ju! Och framför allt krångligt att få till de där milen innan! Två gånger har jag dessutom blivit sjuk precis innan loppet och all träning har varit förgäves (nä, det är ju träning aldrig men ni fattar).
Två gånger har jag faktiskt skidat från Sälen till Mora, första gången med Carina 2012 och då åt vi bullar i 11 timmar och 48 minuter, hade hjärtat i halsgropen ett antal gånger för att vi höll på att missa reptiderna. Vädret var perfekt (något kallt i starten bara) och jag hade ca 35 mil på skidor innan (Engelbrektsloppet 3 mil samt Bessemerloppet 54 km inräknat).
2013 och 2014 var jag anmäld till Öppet Spår men fick slänga in handduken i sista stund.
2015 stod jag i starten igen, den här gången med Fredrik och snöstorm i sällskap och med strax över 30 mil i benen. Då kämpade jag i 10 timmar och 5 minuter.
Om exakt 18 dagar står jag förhoppningsvis där i starten igen med miljarders med andra människor. Oroar mig över om jag har rätt valla, om jag har tillräckligt med pannben och mil i bagaget. Hittills har jag knåpat ihop 34 mil (varav det längsta är fyra mil). Jag tänker ett långpass till i helgen om allt går väl, gärna kring 45 km. I dag stakade jag 11 km på en sjö, helt underbart, speciellt när vinden var i ryggen. När vi hade motvind tvingade jag Sara att lägga sig först. Smart.
Och statistiknörden i mig har förstås kollat upp Funbeat. Mycket längdskidor och mycket simning, en hel del spinning men löpningen är obefintlig. Så kan det gå.
1 kommentar:
Åh, lycka till! Du kommer fixa det galant. Skippade skidorna i år...kanske ett annat år ;)
Skicka en kommentar