Kortvasan 2016 - The Story

Historien om mitt bästa skidlopp någonsin. Trots att jag inte hade någon speciell uppladdning, ingen plan, ingenting. Men vi tar det från början.

Innan loppet
Vi drog till Mora på torsdag kväll, hann träffa Dottern, äta middag och mysa lite.

Sover bra, vaknar utvilad men får knappt i mig frukost. Som vanligt alltså. Vi åker i god tid mot Oxberg då köerna kan vara hemska. Men det går bra och vi är där i så god tid att vi till och med hinner testa skidorna i lugn och ro innan första startgrupp drar iväg. Det känns bra.

Dottern är inte jättenöjd över Vasaloppsveckan, hon får nämligen jobba en hel del och att vara övergångsväktare från klockan 04:00 på morgonen är kanske inte jättekul.

Hinner ta en kopp kaffe innan vi drar oss mot startfållan jag och Sara. Men först lite mys med Pojkvännen. Vi ser något avslagna ut....

Det är något speciellt med killar i kondomer.....

Loppet
Starten går, det är trångt i början och jobbigt när vi ska över vägen i någon form av potatismjöl. Uppför backarna till Oxbergs kontroll. Men efter det flyter det på bra. Jag stakar mest hela tiden, känner att jag inte riktigt har fäste men däremot riktigt bra glid. Men lite senare har jag fäste också och världens glid, glider lätt ifrån alla. Skön känsla. Bra vallare.

När vi kört en mil frågar jag Sara om det är bra tempo. Jodå säger hon men vi skulle kunna öka lite. Va???? OK, vill hon öka så ska hon få se på ökning.... När vi passerar 15 km ser jag på klockan för första gången - den står på 1:18. Jag tänker BRA då kanske vi kommer under min hemliga gräns 3 timmar. Dotterns kompis har fångat mig på bild någonstans. Hur han lyckades med det har jag ingen aning om. Han sa att jag såg glad ut och det var jag. Verkligen.

När det är en sisådär 7 km kvar säger Sara att nu har vi skidat i 2:01, om vi inte ska dricka kaffe alltför länge så i Mora-parken så kommer vi under 3 timmar. Tittar inte på klockan förrän det är 2,5 km kvar och inser att vi faktiskt kan komma under 2:30 om vi stakar på. Och de där sista 7 km går riktigt fort. Jag har hur mycket krafter kvar som helst. Stak, stak, stak.

Plötsligt är det bara en km kvar, blir nästan lite ledsen för jag vill åka mer. Men där är målgången och jag kostar på mig en spurt. Härlig känsla! Vi är så nöjda!

Efter loppet
Så nöjd, hela Mora/Oxberg-resan får tummen upp av mig.

Nu laddar vi en vecka och så återvänder vi och gör stordåd igen. Eller hur Sara?