Konstigt, tisdagar har blivit min vilodag. Planen var lördagar men det faller sig att alla jobb-middagar eller andra aktiviteter hamnar på tisdagar så det inte finns någon möjlighet att träna då. Och då passar jag på att vila. Smart om jag får säga det själv.
I går var det inte vila, kroppen kändes som att en ångvält kört över den, dubbla pass både lördag och söndag, nya pass dessutom som fick kroppen att ställa sig på tå. Men det gick att köra ännu ett underbart pass BodyCombat innan jag slängde mig i soffan och började plugga fysik med dottern (som för övrigt också fightades med mig medan mannen gick på spinning, vilken knäpp-familj).
OK, lite gnäll då mitt i det hurtiga. Det är mycket nu. Som för många andra börjar julstressen sakta men säkert gnaga även i mig. Magen är paj, tryck över bröstet, jobbighetskänsla. När december startar är det bara lyckokänslor, ju längre in i december jag kommer desto mer speedad blir jag. Och då ska vi ändå inte vara hemma i jul! Men det ska ändå fixas julklappar, massor att göra på jobbet innan jul, avslutningar till höger och vänster, full fart från morgon till kväll. Jag är ändå glad att jag tagit mig tid att titta på både sonens och dotterns lucia trots att jag fick köra 100 meters sprinterlopp tillbaka till jobbmöten efter dessa. Jag är glad att jag tar tio minuter i soffan med hela familjen för en kopp glögg trots att jobbdatorn lockar på mig från sidan. Jag är glad över att jag drar iväg en stund på längdskidor trots att dammråttorna leker titt-ut med mig. Men ska jag vara riktigt ärlig så längtar jag tokmycket efter julaftons morgon. Då kommer vi att vara uppe i fjällen, dra på oss skidkläderna och göra oss redo för en heldag i backen. Bara vi. Bara kärlek. Men innan dess - massor med ohandlade och oinslagna julklappar och logistikproblem (hur ska dessa fraktas till rätt person), var är alla skidkläderna och grejorna som ska med till fjällen, vem ska vakta katten, när ska jag slutföra protokollen från de viktiga jobbmötena osv, osv. I alla oändlighet.
Ett djupt andetag. Här och nu. Leva. Njuta. Ha kul. Hittade en lämplig bild på Pasis blogg, något för träningen inför Vansbro kanske? En finsk superdräkt.....
6 kommentarer:
Hur orkar du och din kropp hålla det tempo som du gör? Ta det lungt och var aktsam med trycket över bröstet Maarit.
Det är jättelätt att säga till andra : stressa INTE ;)
Kramar från Ida
Instämmer med Ida. Lyssna till signalerna! Tryck över bröstet = gå till läkare... absolut inte att leka med.
Kram!
Kan bara instämma, men vet inte om det biter så mycket med tjat och gnat på männsikan i fråga.Tror nog det räcker med att dra ner på tempot lite ett tag och låta kroppen komma ikapp. När åker ni till fjälls och näe kommer ni hem. Vi är ju hemma i jul och kan nog säkert vakta Moppis några dagar! Hör av dig!
Herregud hur jag stavar (...och pjäxor)!
Ta hand om dig tjejen. När det dyker upp nya grejer i almanackan, måste du ta bort nåt annat (även roliga saker). Jag vet, skittråkigt, men det är sant. Många kommentarer på detta tyder på att vi bryr oss, det låter bara som om vi tjatar....Vi kan också mata katten. Hon gillar ju mig nu för tiden. Nu fick du en sak mindre att tänka på iaf. Olsson/Virén kattvakt - check!
kram anna
Tack underbara vänner! Fick mig en tankeställare i går så i dag är jag faktiskt ledig och har börjat delegera/ta bort saker. Att det ska ta sån tid att fatta....
Skicka en kommentar