Vansbro Triathlon 2017 - The Story

Korta historien - min första DNF. Långa historien, läs nedan.


Före loppet
Hysterisk vecka på jobbet, jobbade in i det sista, slängde in sakerna i bilen och iväg mot Vansbro. Sista jobbsamtalen i bilen, virrig i hjärnan när vi anländer till Vansbro men väl framme kan jag släppa jobbet.


Vi gick och checkade in och sedan letade vi rätt på en pizzeria med stoooora pizzor och promenerade sedan till pre-race mötet nöjda och belåtna.

Tillbaka till Kulturhuset, lite eftersnack och sedan tidigt i säng. Sov som en prinsessa.

Race day - som vanligt lite nervöst men det gick bra att äta och jag hade koll på mina saker. Sara skulle köra tävlingsklassen så hon drog iväg lite tidigare med sin supporter.

Lite senare kom vi iväg och installerade oss på våra platser. Getingen såg laddad ut.

Växlingsområdet fylldes på medan vi åt mat och drack kaffe.

Vi väntade in tävlingsstarten för damer där även Sara startade, häftigt! De simmade så fort!

Medan jag bråkade med våtdräkten kom Annie Thorén och Mikaela Persson upp ur vattnet, hack i häl.

Dags för oss andra att starta.

Loppet

Jag var väldigt lugn inför simningen, gick långsamt ner och började simma. Fick ganska snabbt fritt vatten och simningen kändes överhuvudtaget lätt. Hade ingen klocka på av någon anledning så jag vet inte hur mycket för långt jag simmade men jag gissar väldigt långt... Många hade dessutom mätt sträckor på närmare 2100 - 2200 meter så det kändes som att simbanan var lite för lång. Men jag simmade på 48 minuter och var nöjd med det.

Vidare mot T1, krånglade en del med våtdräkt och påklädning så 5:51 blev det (nu skulle min fd coach undra om jag återigen tagit med mig en fikakorg). Iväg på cykel.

Cykligen kändes jobbig från första början, pulsen sköt iväg men jag tog det lite lugnare och fick pulsen att lugna sig också. Första varvet gick riktigt bra och det kändes bra. Sedan började jag på andra varvet och från ingenstans dök de extra hjärtslagen och rusningarna i hjärtat upp. Jag saktade ner, drack mycket, tryckte i mig energi och hoppades att det skulle hjälpa. Tyvärr blev det bara värre. Bestämde mig för att genomföra cyklingen men sedan bryta. Hann nästan till vändpunkten (65 km cyklade) när trycket över bröstet dök upp. Det blev så intensivt att jag snabbt svängde av cykeln på en avtagsväg. Visste inte vad jag skulle göra så jag bad medcyklister att försöka hitta hjälp. Snabbt som tusan dök en kille upp som till vardags jobbar på SOS Alarm i Örebro och han förstod direkt att han måste ringa en ambulans.

Det tog en stund innan ambulansen kom så jag hann gråta och hulka ner hela hans bil. Han var helt fantastisk och fanns där vid min sida hela tiden, småpratandes om anekdoter ur cyklingen, sina arbetskamrater som var där och tävlade, om tjejen som fick punktering efter 5 km och inte kunde laga den. Till slut kom ambulansen och vi båda suckade av lättnad, han hade kanske inga fler historier kvar, vad vet jag.

I ambulansen blev jag uppkopplad i en massa apparater och mitt ekg skickades till Faluns hjärtspecialister. Snabbt ringde de upp ambulansen och meddelade att jag skulle föras till Mora snarast möjligt. Hjärtat var hoppigt. Shit. Verkligheten kom i kapp mig där och då. Vad händer? Ska jag dö? Vad händer med min cykel? Vem kan jag kontakta? Hur ska jag få tag i min telefon och mina vänner? Storbölade och hjärtat rusade ännu mer så personalen började bli något nervösa.

Ambulansen åkte iväg när jag gett information om närmast anhörig till en funktionär som hade stått utanför ambulansen. I ambulansen försökte jag febrilt komma på vem jag skulle kontakta, Pojkvännens mobil låg i bilen och dessutom kunde jag inte hans nummer. Till slut kom jag på att jag kunde googla Saras supporters nummer så till stackars Kalle ringde jag och hulkade osammanhängande. Han blev helt stressad, stackars kraken. Jag hulkade fram att jag var i ambulansen på väg till Mora men han fick inte säga något till Pojkvännen förrän han gått i mål.

Till slut kom vi fram till akuten, jag blev uppkopplad mot nya apparater. Dock trodde personalen att det var fel på apparaterna då det blev så "hoppigt" men tyvärr var det hjärtat det var fel på. Det togs prover som skulle visa om jag haft en infarkt (det hände nämligen en grej med hjärtat för en vecka sedan också.....). Jag väntade och väntade. Hade ingen telefon så jag kunde inte ringa någon. Låg ensam i ett rum och försökte vila. Det gick inte vidare värst bra.... Fick till slut låna en telefon och prata med Sonen (som jag också pratat med från ambulansen), Dottern och Pojkvännen som gått i mål.

Efter en lång väntan och en miljard prover senare kommer världens bästa läkare in och förklarar läget - jo dina värden som tyder på infarkt är förhöjda, vi måste behålla dig över natten. Precis då kommer äntligen Pojkvännen in och jag körs till hjärtavdelningen.

Jag har fortfarande inte ätit, inte druckit kaffe (!!!) och inte duschat så jag hade väl lite hoppats på att få något av dessa önskemål uppfyllda men nej då. Ner i en ny säng, LIGG STILL, vi måste avvakta. Pojkvännen skickades ut. Fick dock mat vid 23 som tur var.

Sov oroligt.väcktes nu och då för nya prover. Vid nio fick jag äntligen frukost och sen kom läkaren en stund efter och gick igenom alla prover igen med mig. Jag fick åka hem, äntligen. Men först duschade jag. :)

Efter loppet

Så nu då? Nu ska jag skickas på en massa utredningar, tills dess måste jag ta det lugnt och fint. Jag får träna (kanske inte de närmaste dagarna) men inga långpass och ingen hög puls. Bara mysträning för att få endorfiner.

Jag är uppskakad, jag är rädd. Och lite sur för att jag inte fick springa in här femte gången.

Men jag är också tacksam för att det gått bra, att alla människor jag träffade i samband med att jag klev av tävlingen var så fantastiska och alla vänners sms, mess, samtal, blommor, choklad, värme. Jag är lyckligt lottad.

Kvällspromenad med gulliga kollegan som sa att jag MÅSTE dricka rödvin till maten ty det är bra för hjärtat.

Marre funderar över Kebnekaise

*trumvirvel*
Måndagen den 10:e juli ska jag göra ett försök att bestiga Kebnekaise tillsammans med Pojkvännen (eller ensam då Pojkvännen två dygn tidigare gjort sitt första fulldistanstriathlon Lapponia). På grund av mycket hektisk vår och försommar har jag inte ägnat detta äventyr några som helst tankar förrän denna vecka. Och vi åker om exakt en vecka. Men nedan lite funderingar och jag hoppas ni bloggläsare är lika ivriga som alltid och skickar tips till mig.


Packning
Ingen aning. Jag äger ingen ryggsäck, har inga vandrarkängor, har inga bruna byxor med svarta lappar över knä och rumpa och inget annat heller. Jag har aldrig vandrat. Aldrig. När jag läser Karins lista om packning så inser jag att man kan ha väldigt mycket saker med sig, när jag läser Pojkvännens packning för två år sedan så inser jag att det är en viss differens mellan dessa.


Pojkvännens packning - plastpåse från Coop, löparskor och en mössa
Karins lista - oändlig
Marres lista - borde väl fixa en ryggsäck antar jag....


Förberedelse
Inget alls. Hinner inte göra något, vet inte vad jag borde göra. Vi har en plan som ska följas och vi har bokat övernattning i säng två nätter. That's it. Dessutom sägs det att det är tre gånger så mycket snö där nu än det någonsin varit (typ). Oj då.


Summering
Ja inte vet jag. Kanske mest oroad över att jag får gå upp på det där berget själv då Pojkvännen ligger i sängen och krampar/har skadat sig/är trött. I så fall ska jag slå följe med några riktigt snygga bergsvandrare med bruna byxor med svarta lappar på knäna och rumpan. Ska kolla med Cykla-Marie om jag kan ha någon av hennes ryggsäckar (hon är en väldigt van vandrare) och tänker att jag går i mina löparskor, hinner ju ändå inte gå in några kängor. Packar väl underställ, regnställ, varm jacka och champagne, det tror jag man kommer långt på.


Läs gärna Pojkvännens summering och jämför med Karins summering. Finn 77628993 fel?

Min midsommar

Alltså, ni anar inte hur mycket jag har jobbat de senaste månaderna. Hets, stress, dåligt samvete, jaga, jaga, beslut, tänka, strategier hit och dit, rekryteringar, möten, resor, bil, tåg, flyg. Phjuuu. Midsommar. Äntligen. Bestämde med Pojkvännen att det skulle bli en lugn sådan, bara vi och barnen. Stillsamt.


Så torsdagen gick i racerfart, när klockan slog hemgång var min hjärna helt kokt, mina ögon var stirriga och jag var ilsk på riktigt. Skulle ta en kort racertur innan färden mot Dalarna men det blev inget. Orkade inte, det fanns ingen energi kvar alls. Packade i allt i bilen och drog iväg (tillsammans med en miljard andra människor som också tyckte att Dalarna was the place to be på midsommar).


Åt finmiddag på McDonalds med Sonen och sen vidare till Sollerön där jag ville cykla en sväng. Mest för att tanka kroppen med ny energi innan Pojkvännen och hans killar skulle anlända. Jag och Sonen fick en fantastisk, kort tur på Sollerön, dock insåg jag att han nu totalt cyklat om mamsen. Förut kunde jag cykla ifrån honom på grusväg och asfalt, those were the days....

Hemma igen. Mäh, har han vuxit om mig pöjkvaskern?

Ett glas vin och sängdags.


På midsommarafton ringde klockan vid 7 och det var dags för race - Orsabajk'n för oss två och Orsakajt'n för Pojkvännen. Så trevligt lopp även om det är enda gången på året som jag rör min MTB.

Jag cyklar alltid med hjärtat i halsgropen då det är helvetesgap överallt men det är ändå trevligt att få släppa garden och njutcykla där det går (typ fina traktorvägar, fina stigar). Cyklade långsammare än förra året (1:28 förra året och 1:31 i år) och skyller det på att det var en olycka som var riktigt otäck några kilometer efter start. Usch, hoppas det gick bra för alla inblandade.... Men som alltid, nöjd och glad när vi kom i mål! Sonen persade med 6 minuter trots att han gjorde en praktvurpa och kullerbyttade sig över styret!

Även Pojkvännen persade rejält då han sprang 25 km, heja! Glömde fota....


Vidare till dusch, mat och midsommarfirande.

På midsommardagen ville Pojkvännen att vi skulle ta en cykelutflykt. Mysigt tänkte jag. Innan det såg han ett par fina trosor så han ville att jag skulle fota honom och trosorna.

Det visade sig att det inte alls var så där mysigt som jag trott, nä, vi skulle tydligen bestiga något jäkla berg! Fy tusan vad arg jag var på vägen upp. Jag bad honom fundera ut vilken kroppsdel jag skulle börja skära i om det var så att fiket var stängt... När vi kom upp började regnet ösa ner och åskan vällde in. Ja mysigt var det ja.... Men god fika och mysig fäbodvall, Fryksås kanske det hette?

 God våffla med skagenröra.

 Fina moln....

Väl hemma kikade vi på höjdkurvan. Joråsåatt.

Och på vägen hem fick vi cykla i spöregn. Inte så mycket happy faces då kan jag säga....


Söndagen blev lugn, packa, städa, åka hem, packa upp, städa igen men 1600 meter sim hann vi med i alla fall tack vare att Sonen fixade middag. Bild från en annan dag men samma sjö.

Nu är det måndag och på torsdag kommer Dottern hem efter ett år i Amerikatt! <3 p="">

Rakt och så

Ändå ganska duktig på det här med att navigera i öppet vatten tycker jag. Inte.

Gillar också att Garmin kallar Tolvensim för havssimning.

Hon har EN uppgift...

... och se själva om hon löste den eller inte. Inte va?

Hennes uppgift? Se till att min lugg inte är bråkig vid fotografering.


Fast just i det här fallet kanske hon är förlåten ty två timmar och fyra mil sedan (ska förklara strax varför det tar två timmar att cykla fyra mil) körde jag över en boa-orm. En kan bli lätt uppskrämd då och detta kan ge hår som står rakt upp. Så vad pysslade vi med? Jo vi försökte cykla. Jag drog från Hofors och hämtade upp bönan vid Råbacka, vi cyklade mot Stjärnsund och livet kändes bra. Vinden var dryg men det gick. Vi cyklade förbi Stjärnsund med sikte på Torsång och go'fika. Dock var vi tvungna att nu och då (väldigt ofta) konsultera google maps för att hitta rätt bland alla vägar. Vi skrattde rått åt google maps som sa att det skulle ta 2 timmar att cykla 4 mil. He, he, he....


Strax därefter krullade Saras kedja ihop helt. Jag upptäckte inget ty jag hade fått sikte på sjukt söta får längre fram som jag snabbast möjligt ville cykla till. En bil och tutade brevid mig och upplyste mig om att jag hängt av min kompis väääääääldigt långt borta. Oj då. Hittade henne oljig, söt och mekandes med detta.

Vi drog och slet men kedjan satt helt fast. På något konstigt sätt lyckades vi ändå få loss eländet och sen få det på plats igen, dock hade kedjan blivit en halvmeter för lång pga dragandet. Stackars Sara vågade knappt växla efter det.


Så två kilometer senare kör jag på en orm. Det är heeeeelt sjukt. Det kommer något farandes på vägen, jag hinner inte reagera utan guppar över ormen och hinner tänka tusen tankar på att
a) ormen ska fastna i cykeln och sno med runt
b) den ska hugga mig i benet
Jag skrek, jag fäktade och fick den högsta puls jag någonsin uppmätt. Sara då? Jo hon skrattade så hon höll på att ramla av cykeln. I två mil höll hon på och fnittrade trots att jag gav henne onda blickar och förklarade att boa-ormar minsann är livsfarliga.


Vi kom verkligen aldrig fram till Torsång. Det tog två timmar precis som Google sagt. Sjukt. Vinden var helt galen, det gick inte att komma någonstans alls. Men vi kom fram och fick fika. Sen cyklade vi hem och fick ibland medvind men mest konstig vind. Min längsta cykelrunda ever (i tid alltså).


Måndag simmade jag i gummi och Sara blev alldeles knäsvag och nipprig pga snygga kanotister med överkroppar som var helt magiska. Herrejisses. Tant var tvungen att vända bort blicken när de tog av sig till bar över...

Lekte sedan med några sköna brudar i en lekpark.

Och avslutade på bästa sätt med ett snack med Dottern och hennes katt.

Tisdag morgon simmade jag brevid hinderbanan.

En och en halv vecka kvar till Vansbro Triathlon. Jag känner mig inte alls förberedd, allt känns gnissligt och jobbigt. Jag har svårt att sova på nätterna och kroppen känns obekväm. Vi får se vart det här landar.

Hörrni - det är sommar!

Landade i Stockholm sent i går kväll, sommarkvällen var ljummen och vacker. Hade tillryggalagt 42 mil i bil under dagen så egentligen längtade benen efter att få nöta asfalt, huvudet efter att få skingra tankar, lungorna efter att få jobba men det var alldeles för sent. Däremot fick hjärtat sig en glädjeskutt när jag fick hålla i en ny liten kille. Naaaaaaw. Här i mammans trygga famn. Blivande löparfötter?

I morse hoppade jag dock ur sängen och tvingade även Pojkvännen att göra detsamma, jag tror faktiskt inte att han vaknade innan vi var tillbaka till hotellet igen för då började han att gnälla över tidig morgon...

Efter denna bloggmoment sprang vi i trappan bakom och jag fick en maxpuls utan dess like. Perfekt morgon. Sen åt Pojkvännen en näringsrik frukost (hoppas hans mamma inte läser detta).

Wienerbröd, croissanter, pannkakor med grädde och sylt och så lite bacon på det. Hepp hepp.


Det har också varit skolavslutning, Sonen slutade nian med finfina betyg och ska nu ge sig ut på nya äventyr. Min lilla kille.

Och jag gjorde en triathlondag med supersnabba Sara - först dryga 6 mil cykel, sedan en kort jogg till glasserian och slutligen gummisimning för första gången i år.

Starka gummimänniskor.

1 km senare. Svårast var att få på våtdräkten, mest för att jag numera har långa naglar och ej triathlonanpassade naglar. Måste överväga att klippa av dem inför OW-säsoongen.

Äntligen gummidoft i lägenheten.

Så nu jobb, jobb, jobb och sedan kryssning. Hoppas på finväder (eller vinväder som jag kallar det nuförtiden).

Siljan Runt 2017 - The Story

Förstår att ni längtat och väntat men nu är den rafflande historien om årets Siljan Runt här. Hurra!


Före loppet
Laddade upp med tjänsteresa som var en blöt historia med fest både onsdag och torsdag kväll. Eller fest och fest, ett par glas vin men nu när jag nått tantålder så räcker det mer än väl. Dansade till Ebba Gold på onsdag och till Gyllene Tider reunion på torsdag. På fredag morgon var vi några tappra som tog oss till stranden för att träna med Carro Klüft. Så roligt! Hon är magisk. Efter träningen föreläste hon och jag grät många tårar, bland annat när ett filmklipp från hennes OS-guld visades. Vilken kvinna!

Flög hem och där väntade Pojkvännen för vidare transport till Sollerön. Jag tokshoppade vid nummerlappsutlämningen och kände mig förväntansfull. Väderleksrapporten var dock inte lika positiv som jag.... Jag, Pojkvännen och tre killar till pratade taktik på kvällen, framför allt klädvalstaktik. Det visade sig dessutom att Jonny glömt både arm- och benvärmare hemma.... Som tur var fick han tag i en annan kompis som skulle upp och köra lopp. Annars hade det blivit väääääldigt kallt.


På morgonen klädde vi på oss mer eller mindre mycket. Pojkvännen hatar att frysa så han tog på sig exakt allt han hade med sig. Och det var mycket det. Ungefär lika mycket som han brukar ha när han åker skidor på vintern. I -20 alltså.

Loppet
Ja, här står vi fyra, förväntansfulla och kanske lite nervösa. Den femte killen har inte smitit in i fållan än ty han skulle cykla 12 mil men hade en plan att starta ungefär med oss för att sedan hinna i kapp de snabbaste snabbklungorna i Mora (när de kört runt Orsa-sjön). Varför? Ja, det fattade ingen.

Jag, Jonny och Pojkvännen rullade iväg, 12-milscyklisten stod och väntade lite till, den gröna cyklisten hade mer bråttom. Vi hamnade ganska snabbt i en ryckig klunga som vi valde att hänga med ända till efter Orsa då de tog ett depåstopp. Det kom en annan klunga som jag upplevde som alldeles för osäker så jag valde att släppa, Pojkvännen stannade hos mig men Jonny hakade på. Det visade sig senare att just denna klunga fick en krasch vid rondellen i Mora där Jonny gick omkull och fick bryta. Trist. Pojkvännen och jag hakade på några ryggar men körde mest själv till Fu där korven numera finns. Gott. Fyra hann han trycka innan vi rullade vidare.


Hela tiden regnade det, mer eller mindre mycket men det värsta är ju ändå däcksprutet. Var svart i hela ansiktet. Men frös aldrig vilket var skönt (det var bara 5 grader varmt kan jag tillägga).

Nu hade vi cyklat typ 7 mil utan paus, vi tog backen efter Rättvik, backarna vid Tällberg och gled in i depån vid Leksand bara för att konstatera att det inte fanns kaffe där. Skandal! Vi cyklade vidare och kom till slut till kaffestoppet vid Siljans slut. Härligt! Och funktionärerna här är guld värda. Vilket pepp!


Vidare och nu var Pojkvännen trött, riktigt trött. Jag hade fått dra från Leksandsstoppet och fortsatte med det. Ibland kom det en rygg som jag försökte hänga på men han kunde inte alls trycka mer så vi bestämde oss för att hänga ihop och ta det lungt.


Dock kom det en Sky Blue (?) klunga som verkade riktigt bra så vi provade att hänga med och faktiskt funkade det. Farten ökade igen och Pojkvännen fick krafter igen från ingenstans. Härligt! Nu kunde vi köra på rejält mot mål och faktiskt ta en spurt i sista backen upp mot kyrkan också.


Klockan stannade på 6:11, inte en magisk tid men en magisk känsla. Inte en endaste gång under loppet hade jag en dipp, kände mig trött eller att huvudet la in en protest. Inte en gång! Tittade inte ens på klockan och blev därför alldeles pass när Pojkvännen meddelade att vi cyklat 10 mil. Galet.

 Fna hästar på rad, jag valde en gul i år.

Efter loppet
Jag hade sovit väldigt dåligt två nätter i rad och var därför helt slut när vi väl kommit till stugan för dusch och kaffe. Vi packade och åkte hemåt efter att vi intagit näringsrik mat på McDonalds. Väl hemma slocknade jag i soffan och låg där i flera timmar.


Jag är nöjd med mitt lopp, min känsla och vet också att jag kunnat cykla några minuter snabbare om jag verkligen velat. Nu ville jag inte stressa utan bara njuta. Och vädret gjorde nog sitt till också att tiden blev sämre. Men jag är nöjd!