The Machine is Back

I natt sov jag dåligt. Vaknade till, kollade klockan, från halv sju kunde jag inte sova alls. Lika bra att gå upp då. Hade sedan tidigare en plan på långjogg i dag men då kroppen inte känts bra valde jag att ställa in löpardejten och tänkte att jag kör en kortis själv. Regnet öste ner, det var 12 grader varmt när jag drack första koppen kaffe. Bestämde mig ändå att dra iväg när Dottern skulle jobba. Var ju liksom ändå vaken.

Från första steget skrek kroppen JA i stället för NEJ i dag. Helt magiskt. Ja, det regnade nästan hela tiden, det var kallt, jag frös emellanåt men det var också magiskt. Jag tänkte inte så mycket, bara sprang och funderade på olika saker. Bra saker.

Första gången jag sneglade på klockan hade 18 km passerat. Bara så där. Har ingen aning om vilka vägval jag gjort, vart jag passerat. Om det varit jobbigt eller inte (troligtvis inte), kilometrarna bara tickade på av sig själv. Coachen hade sagt 25 km så jag tänkte att några km till skadar inte, satte som mål att springa en halvmara (2:15 blev det) men sedan var det en bit hem så klockan stannade (efter en liten omväg på min gata) på exakt 25 km. Superlätta kilometrar. Helt galet. Jag är så nöjd.

Så nej, en rejäl fylla har det inte blivit sedan sist men däremot Pettson och Findus-huset med mina små (?) barn och en massa skratt. Det var nog det som lockade fram den riktiga Marre igen.

 Hon inser inte riktigt att hon blivit för stor för att krypa igenom Pettson-huset men jag säger inget.

Berg- och dalbanor i massor. Och kanske något glas rosé också. Kanske.

Nu soffhäng och kanske bio i kväll. En bra dag.

Skitpass

Allt är inte perfekt jämnt. Alla träningspass är inte så där wow och solsken även om det kanske verkar så. I dag hade jag ett riktigt skitpass. Så där på riktigt så jag börjar fundera över vad jag egentligen håller på med. Kanske borde börja med knyppling i stället. Hade bestämt att jag ska köra torsdagens cykel + löp i dag då jag åker iväg på minisemester med barnen ett par dagar. Satte mig på sadeln innan tio och planen var 5 mil. Det blev 5 mil men herregud alltså, ingen krut i benen, kroppen var seg, tankarna var mörka som åskmoln. Mitt dåliga självförtroende malde ner mig totalt trots solskenet och de ljumma vindarna. Det var inte roligt en endaste liten stund.

När jag kom hem fick jag hjälp att bära in cykeln, bytte till löpskor och bröt. Gav det inte ens en riktigt chans. Huvudet ville inte, lusten fanns inte där. Snicksnackade med Sonen en stund och vi kom fram till att morsan nog behöver en rejäl fylla. :) Nä, det behöver hon inte men lite vila, lite tankar på annat, lite mindre prestationskrav.

Nu lägger jag det där hemska passet bakom mig, gaskar upp mig och kommer tillbaka med ny kraft till helgen då jag ska långsimma och långspringa. Med ett gladare huvud och en piggare kropp.

Semesterläsning

Saknar du något att läsa i hängmattan? Läs då Queen-of-F*cking-Everythings racereport från Rockman. Herregud. Jag som tyckte det var lite backigt på Hofors Swimrun.....

Dubbeldejt

Perfekt sommardag. Lyckades skicka ut bild på mina bikinibröst till random Facebook-vänner (fått många skamliga förslag så det var väl trevligt i och för sig) och så anlände den snygga skönheten.

Har dock inte förstått hur den fungerar än för inte ska man väl behöva läsa bruksanvisningen?

Förmiddagsskiftet med den här bönan och 2 km njutningssim.

Och kvällspasset med Tri-bönan. 65 km backar och mysigt fika. Vilken kväll!

Våra snygga Tri-hojar på rad,

Mysiga vyer.

Och starka ben. Fy fan vad vi är bra.

Nu försöker jag installera Garmin Express men det går åt h-vete. Ska det vara så svårt? Skitgrejer.

Jagat snitslar

Blev en snitseljakt i dag också men betydligt behagligare och med två snygga killar dessutom.

Vacker väder, kroppen mår bra och fina minnen från gårdagen. Och så är det semester.

Fast jag följde faktiskt med Sonen till byggargymmet trots vilodag. Reggar det som studiebesök.

Hofors Swimrun 2015 - The Story

Jag kan inte med ord beskriva hur nervös jag varit inför det här loppet. Och jag kan heller inte säga varför jag varit så nervös. Jag har varit rädd för att inte klara av det helt enkelt. 26 km löpning i terräng och 3 km simning. Med en swimrun-kompis som jag är ganska jämn med i simningen men totalt efter i löpningen. Gillar heller inte tanken att springa i våtdräkt very much....

Innan loppet
Nervös. Nervös. Nervös. Svårt att äta. Illamående. Ångest. Allt det jag brukar ha innan race men gånger 1000. Typ. Fick i mig ytterst lite frukost och var likblek när jag gick ner till starten.

Min kompis.

Lyssnade knappt på vad som sas på pre-race mötet. Kul ändå att prata med alla taggade och glada swimrunnare.

 

Loppet
Starten går.

Vi började med en löpning och redan där känner jag mig så värdelös. Det stramar överallt, jag har skyhög puls, det känns jobbigt. Ner i första simmet, det är lerigt och trångt men det lossnar ändå lite. Många heja-rop överallt.

Kort löpning och så över Hammardammen. Känslan är bra, pratar med några andra som springer i samma takt som vi. Nu är det en lite längre löpning och jag börjar redan känna att det är lite jobbigt när det går uppför. Kommer till en vätskestation och det känns bättre. En kort simning och sedan en ganska kort men krävande löpning upp på Tolven-berget. Det går oväntat bra men jag går uppför.

Nästa simning är över Tolven och den går riktigt bra. Vi cabbar ner efter simningen och det är så underbart! Äntligen kan jag njuta lite av löpningen! Dock går det uppför, uppför, uppför i en evighet innan vi äntligen får rulla nerför på en yttepytteliten stig. Ner till den längsta simningen. Det tar en evighet att få på våtdräkt och alla saker men till slut drar vi i väg. Mitt på Hyen tappar jag bort min kopmis och får panik en stund. Återfinner honom och vi hittar upp på rätt ställe. Kompisen frågar hur många lag som är bakom oss och får till svar tre. Jag får panik, vill inte komma sist, tänker bara mörka tankar. Är arg för att han frågar, arg på mig själv för att jag bryr mig, ramlar sjuttioelva gånger på det där förbannade hygget och svär som en borstbindare. Både på finska och svenska för säkerhets skull.

Den här löpningen är den allra tyngsta. Mina tankar är nattsvarta, det är tungt, det är varmt. Vi har precis passerat två lag men det andra laget är om oss igen. Fyra lag bakom.

Simning igen och sen nercabbning för nu är det dags för den längsta löpningen, dryga 6 km. Vi börjar med en lång stigning, sedan en helt underbar natur med en ravin, lätt löpning en stund och sen uppför igen. Det är ett parti med mycket sten och lera och jag halkar hit och dit. Lyckas vända de mörka tankarna och tänker att det inte är så mycket kvar nu. Kämpa, kämpa!

Sista simningen och jag börjar med att tappa min klocka. Snyggt. Blir så sur på mig själv, ökar simningen rejält. Nu vill jag bara bli klar. 2,5 km löpning, lite sim i en kanal och sen sista löpningen in i mål. Vi gjordet det! Nöjd, glad, trött.

Efter loppet

Mina duktiga klubbisar från Gävle gjorde ett riktigt bra lopp.

Men mest stolt är jag ändå över min SSSSara som med hennes kompis Sara kom TVÅA! Galet bra!

Kicki och Erik gjordet ett superlopp och kom i mål med ett leende på läpparna. Ja, eller Eriks leende beror nog på ölen han fick när han passerat mållinjen.

Summering

Det var jobbigt, riktigt jobbigt stundtals. Men mest jobbigt var det i min hjärna. Jag kämpade väl, är nöjd med min insats och framför allt simningen. Jag borde tränat mer löpning i terräng, kört några längre pass, mer swimrun men å andra sidan är jag ju en simpel triathlet och inte en swimrunnare så jag får nog vara nöjd. Det som var jobbigast var stigningarna och när löpningen gick på knixiga stigar eller över hyggen.

Min partner var guld värd i dag, han peppade, sa exakt rätt saker, manade på men på ett bra sätt så jag inte kände mig stressade. Vi var ett bra team! Och arrangörerna får mycket väl godkänt, de har snitslat förträffligt, banan var fin, funktionärerna helt gudomliga - till och med vädret var perfekt.

Nu har jag ätit en pizza, funderat över livet och känner att kanske, kanske kan jag tänka mig att göra något liknande igen..... Marre goes bananas.

Solstollarna

Sista genrepet i dag inför morgondagens swimrun-tävling. Tog med mig min alldeles egna, söta kompis och försökte se så där allvarlig ut när hon berättade om sin race-plan, sitt klädval, vikiga saker men det var helt, helt omöjligt. Jag kunde bara tänka på Solstollarna.

Hon är så söt. Matchande tejp och allt. Min Ulla-Bella.

Ännu sötare var hon lite senare när vi simmat och hon skulle berätta för mig om sina navigeringsbekymmer. Det enda jag kunde fokusera på var sjögräset som lagt sig lite sött runt hennes huvud.

I morgon ska jag jaga sädana här skyltar och snitslar. Typ hela dagen.

Och i veckan när bloggen ekat tom har jag tränat. Lite i alla fall. Ett löppass och sedan ett hitte-på-cirkel-pass solen.

Några simpass där alla människor vid stranden ruskade på huvudet och tyckte att jag var..... annorlunda.

Min Simpis ville mest hem.

Vi hittade en ny tri-hoj, en virkad sådan.

Vi körde crossfit-rodd på en sjö. Sonen fiskade, jag åt Polly. Vi gjorde med andra ord det vi var bra på båda två. Tappade räkningen på hur många fiskar (okänd sort, kan bara se om det är en fiskpinne eller en levande fisk) han drog upp. Hjälpte dock till att äta dem när min pappa hade rökt dem. Utsökt.

Han är så grymt nöjd. Precis innan det här satt han och tjurade för att han inte fick upp någon fisk, sekunden efter drog han upp två snabba och lyste upp igen.

Och så har jag gått upp för en massa trappor. Jag ville hävda att tornet var 223 meter men tydligen hade jag fel, det var typ 20 meter men detvarändåsuperjättehögtochjagvarräddhelatiden.

Har också ätit förstås, kolhydratladdat i massor. Viktiga saker. Nedan en "sweet pizza".

Men nu försöker jag mest tänka positiva tankar. Det ska bli kul att springa 26 km i en varm våtdräkt. Jättekul. Jag får ju med jämna mellanrum plaska av mig när jag simmar mina 3 km här och var. Gulp.

S E M E S T E R

Magisk sista vecka innan semester. Bra simning med Sara i solsken.

Dalhalla och stora idolen Thåström på scenen.

Landsvägscykel i +30 grader, varmt och tungt.

Morgonlöp i bar över (nästan). 9 km in på det-är-sommar-känsla.

Sommarfest och vinst för mitt lag på gymmet.

Och tidig swimrun-träning med fina Kicki tidigt på lördag morgon, bra känsla och 19 km in på Funbeat.

Sen vidare mot Finland med Sonen. Det är SEMESTER!

I dag vilodag, i morgon morgonlöpning och simning. Hell yeah!

Den här dagen

Sätter mig i bilen, radion går på och ur högtalarna dundrar "Staten och kapitalet". Som på beställning. Skruvar upp volymen och ler hela vägen till jobbet. Den här dagen blir bra. Den blir fantastisk. Sista jobbveckan innan semestern men jag hinner beta av en massa saker på att-göra-listan då det inte är lika mycket möten som vanligt. Efter jobbet blir det simning och efter det åker jag mot Dalhalla och Thåström med fina vänner. Och det är någonstans där det slår mig, insikten om mina vänner. Att jag har vänner som säger JA och inte NEJ. Att jag har vänner som stöttar och inte ifrågasätter. Att jag har en sån tur att just jag lyckats ha de bästa vännerna som finns i hela världen. Jag hoppas jag är en sådan vän tillbaka. Det var dagens carpe diem det. Struntar dock i hashtagsen i dag, så långt ska vi inte dra det. :)

Marre testar Swimrun

Stressade hem från tjänsteresan, tryckte i mig en macka i farten, försökte tänka på vad jag skulle ha med mig. Sara hade som tur var en plan och vi drog iväg. Lite rädda, lite nervösa. Drog på oss alla saker vi trodde vi skulle behöva. Inklusive en karta som Sara förberett och plastat in.

Planen var att vi skulle följa bansträckningen på Hofors Swimrun en stund, ta de längsta simningarna och sedan löpning på det. Jag förvarnade om mina tröga ben men vi drog iväg (vi tog inte extra snutten längst ner till höger i bilden) från V'et längst till vänster. Vill du också ha kartor och bansträckning till Hofors Swimrun, klicka här.

Först gällde det att hitta var vi skulle gå i första gången, det gick. Men sen att hitta rätt ställe att gå upp på efter 600 meters simning, det var värre. Till slut gick vi upp men hittade inte rätt väg, gick genom ett hygge, Sara raspade upp ett hål i sin våtdräkt och vi svor inombords. Till slut dök vägen upp och vi kunde jogga vidare mot kanalen. Vi hade cabbat ner dräkterna för det var 20 grader varmt, det tog en hel evighet att få på sig allt igen.

Kanalsimmet var fantastiskt, förutom att jag tappat en öronplutt under löpningen och därför fick otroligt ont i öronen när vi simmade.

Efter simningen blev det stiglöpning och när vi skulle över en murken bro ramlade jag pladask, slog i hela sidan och var 1 cm ifrån att få en 5 cm rostig spik i armen. Inte kul. Sara blev helt blek, jag försökte skaka bort det men det kändes olustigt. Mitt lår värkte men jag ville inte säga något.

Vidare till nästa simning där vi valde att simma lite "fel" för att komma på en stig som vi kände till. Lite löpning och så sim igen. Nu var vi på sista löpsträckan som skulle vara 4 km (?) men vi valde att korta ner den till dryga 2 km då jag kände att energin började ta slut. Och då vill man inte vara i närheten av mig.

Inget kvitter på de sista 2 km löpning, vi var helt tysta och sammanbitna, Sara vågade nog inte säga något, jag var frustrerad. Efterbilden visar dock att vi var hyfsat glada. Vi näckade och tog ett bad till några gubbars enorma glädje. Tur man kan glädja någon.

Sammanfattning

Jag hade en dålig dag. Dåligt med energi, alldeles för mycket stress. Vår plan var bra men svår att följa. Kanske borde vi ha gjort något "enkelt" på min första gång. Men å andra sidan var det bra att se hur banan ser ut.

Gällande utrustning så fungerade mina skor klockrent. De tömdes på vatten otroligt snabbt när jag började springa, jag hade bra grepp och de kändes inte i vägen när jag simmade. Har inte helt koll på vilken modell det är då jag köpt dem begagnade men ett par Innov-8 i alla fall. Och lite mindrei storleken än jag brukar köpa när det löparskor. Känner av vaderna lite i dag men det är nog ovanan att springa i odämpade skor där droppet är så pass litet.

Jag hade sport-BH och sporttrosor under våtdräkten, det fungerade bra. Inget skav av våtdräkt. Öronpluttar och vanliga simglasögon plus paddlar. Det kändes som lagom mycket att bära runt på. Nu hade vi i och för sig kartan också som skulle in i någons våtdräkt när det skulle simmas men det gick bra.

Vi konstaterade att det är begränsande att springa i våtdräkt men det är OK. Det som är svårt är att springa i terräng men det hade nog kvittat om det var med eller utan våtdräkt för min del, jag är ju ett asfaltsdjur. Jag trodde nog att det skulle vara enklare att cabba ner och upp men det tar en evighet! Det kommer jag bara att göra om det verkligen krävs, ex vid de längsta löpsträckorna. Nu förstår jag också vitsen med swimrun-dräkter som har dragkedja fram.

Gällande hela banan så tycker jag att det är väldigt mycket löpning (och väldigt många höjdmetrar). Det hade varit roligt att ha mycket simning och korta löpsträckor men det beror säkert på att jag älskar att simma mer än jag älskar att löpa i terräng. :) Ser inte fram emot 6 och 4 km löpningen i våtdräkt men jag kanske ändrar mig när jag väl är där.

Så nej, jag är inte frälst ännu. Kändes mig faktiskt ganska deprimerad i går kväll. Jag tyckte vi höll på en hel evighet men tog oss ingenstans (1:39 och på min klocka stod det 8 km prick).

Tips till funktionärerna - ta med mycket kaffe! Det blir en lång dag för er om ni ska vänta in mig!