Monster-Marre

Stärkt av att det nu tydligen är vintertid och jag därigenom fick en extra timme att ägna till städning innan simpasset skulle ta vid, drog jag mina långsamma ben och sega armar till simhallen. Sa till Simpis i omklädningsrummet att hon inte skulle förvänta sig stordåd i dag ty träningsvärken från BodyPumpen dagen innan satt stenhårt i biceps, triceps och bröst. Tänkte att vi kanske ägnar oss åt myssimning och kanske lite teknikfokus i en 50 minuter eller så.

Råkar slå ett getögat på hennes knöliga papper och ramlar nästan baklänges. 8 x 300 meter står det. På min rad. Det. Är. Inte. Sant. Tänker jag INTE göra säger jag trotsigt. Aldrig i livet. Det kan du fetglömma.

Hon säger något om att utifall jag maskar ska jag ändå vänta på henne för de sista 2 x 300 för de ska vi göra tillsammans.

Försöker fundera ut vad jag ska göra och vad jag ska hoppa över. Börjar med insim och teknik. Känns hyfsat. 550 meter simmade (skolkade från sista 50-metern) och vi studerar pappret. Broken är det, dvs hundringarna görs i olika tempo och det är 5 sekunders vila mellan varje hundring, tre sådana och sen längre vila.

Jag simmar väl lite då. Och helt plötsligt har jag gjort de två första utan utrustning. Dags att dra på paddlarna och veva två till. Och sen är det ju bara två kvar med paddlar och dolme, det orkar jag ju. Och VIPS har jag gjort 6 x 300 och har fenben (benspark med fenor) kvar och då får jag ju sällis och kan inte maska.

Kliver ur poolen och har faktiskt gjort 3100 meter en söndag morgon. Åker hem och fortsätter med städandet. Sjukt effektiv dag!

Och nu sitter jag här med tassarna i vädret och ber för att det inte gör så ont i dag....

Sim, sam, summade

Luktar klor mest hela tiden. Tre pass i veckan har varit mitt mantra och hittills har det gått. Värre blir det kommande två veckor då det ska resas hit och dit i världen. Måste kolla om det finns gym eller pool på hotellen.

I tisdags snodde jag ett pass från Sofias Secret. Jag tar bara de passen hon kör om hon är typ skadad eller dödligt sjuk. Just nu har hon tuberkulos eller något så då tänker jag att supersimmerskan har något nedsatt simförmåga och därför vågade jag. Hepp, där satt den, tack för simspirationen!

På onsdagen trodde jag att jag fick glömma simningen då jag var på annan ort men vips så hade Simpisen hittat ett sätt för mig att kunna simma ändå. Gled ner i poolen och skulle avverka något himla tortyrprogram som hon hittat. 12x50 m, 12x25 m, 10x50 m, 10x25 m, 8x50 m, 8x25 m. I olika hastigheter och kallsupsfart. Dock skolkade jag från den sista som börjar på 8 och tänker att jag kör den som broken på fredag. He, he, hon gick inte på det tricket egentligen men hon bjöd på banan så jag gissar jag är förlåten.

Torsdag i dag, jag är kettlebellsfröken och jag längtar! Om du vill bibehålla överraskningsmomentet och ska komma på mitt pass, sluta läs. Annars kan du kanske få lite inspiration här:

Uppvärmning med rörlighet
Teknikgenomgång svingar (enkel och dubbel)
Svingutmaning med enarmssving där du byter arm efter varje intervall, behöver du vila gör du det med dubbelsving - 40-40-30-30-20-20

Schevettdelen - 20 sek jobb/10 sek vila x 4 på varje övning

1. Enkelsving, dubbelsving
2. Fällkniven
3. Raka marklyft med två KB
4. Sumo high pull
5. Thrusters
6. Burpees
7. Utfall med halo
8. Russian twist

Kul va? Om inte, kanske det här är kul.

Orkaner och stormar

Jag i morse:

Alltså hon till höger. Jag kanske har sovit totalt 30 minuter i natt eller så, ramlar ur sängen, gråter en skvätt av trötthet och försöker sminka på ett ansikte på det där konstiga, plufsiga, påsiga ansiktet som stirrar på mig i spegeln. Det går så där. En kollega kommer in på rummet, stänger dörren och undrar försiktigt hur det är. Stackaren trodde nog att jag skulle bryta ihop där och då (han hade helt rätt). Han backade långsamt ut och hoppades på det bästa. Gulligt.

I går var jag tillbaka till min söta torterare Michael. Hua. Så fort jag hörde stötvågsmanicken smattra i ett av rummen frös jag till is. Men faktiskt, det kändes lite bättre den här gången! Grät nästan inte ens! Nästan.

Förra veckan var en riktigt bra träningsvecka - tre pass spinning, tre pass simning, två pass styrka och en vilodag. Jag försöker låta bli att tänka på att jag inte kan springa, jag försöker tänka på att jag ska fokusera på annat just nu. Bland annat tänker jag på att jag och Sonen bokat en solresa. Det lever jag på nu när mörkret är både ute och inne.

Tyvärr verkar det som att paradisön kommer att drabbas av orkanen Maria på torsdag. Håller tummarna för att alla som är där tar sig igenom det på ett bra sätt.

Vänta bara tills de får uppleva Orkanen Marre....

Off topic - #metoo

Eller kanske är det inte off topic. Kan en sådan här fråga någonsin vara off topic?

Det har totalt exploderat på sociala medier senaste tiden. Alla dessa kvinnor som känt händer där de inte varit önskade, fått kommentarer som kränkt eller något helt annat. Den här funderingen om det här är OK eller är det kanske fånigt att ens ta upp det? Ses jag kanske som en rödstrumpa som är ovanligt lättkränkt?

I går på tjejmiddagen hade vi ett mycket långt samtal kring ämnet och när vi började dela med oss insåg vi vidden av det. Tjejer - vi måste våga prata om det här!!!! Det är inte OK! Vi pratade om chefer som inte har modet eller kompetensen att ta tag i händelser som utspelat sig på en helt vanlig arbetsplats, en helt vanlig arbetsdag mellan helt vanliga arbetskollegor. Om vad som krävdes i form av mod och energi för den här kvinnan att ta upp ämnet och nonchalansen hos emottagande chef. Om konsten att kalla det hela ett "ärende" för att därigenom göra det till något icke-känslofyllt, något som ses som ett projekt och därmed kan kallas vara över när chefen pratat med mannen i fråga. Över? Hur ska det kunna vara över när kvinnan tvingas möta denna man varje dag i korridoren, i mötesrum, vid kaffemaskinen? Över? När kvinnan drar sig undan för att slippa se kollegornas blickar, funderingar, prat bakom ryggen. När kvinnan undrar om det kommer att hända igen och i så fall när? Över? Allvarligt?

Jag rannsakade mig själv och insåg alla övertramp jag varit utsatt för men inte vågat säga ifrån. Eller vågat, det handlar kanske snarare om att jag inte funnit mig där och då, att jag blivit så överrumplad att jag bara tigit still och därigenom på ett konstigt sätt gett mitt samtycke. Inte OK. Det ska inte hända igen. Inga händer ska få röra min kropp på ställen där jag inte önskar det, inga kramar som inte är välkomna ska tas emot av mig, inga ord som får mig att må dåligt ska emottas utan att jag säger ifrån. Aldrig mer. #metoo

Simning FTW!

Tre pass i veckan behöver jag för att göra simningen hanterbar och icke ångestframkallande. Låter som ett recept. Ett framgångsrecept.

De senaste passen har dessutom varit snudd på magiska. Det började i fredags när Simpis i smyg hade bestämt att vi skulle göra 60 tjugofemmor. 60!!!!! Hon är inte klok på en fläck. Och inte vet jag vad som hände med min motståndskraft men jag typ bara gjorde. Till och med tiggde och bad om kortare starttider på de sista för att hinna med mitt jobbmöte. What???? Har jag blivit en vekling???? Måste börja käka taggtråd till frukost igen.

På söndagen hade vi också dejt i poolen. Något stökig dejt då det pågick förberedelser inför en tävling (varför hade ingen bjudit in oss till tävlingen kan man ju undra).

Då hade Simpisen hittat inspiration från någon jäkla mardrömstavla.

Och inte vet jag, jag bara mesade med och gjort allt hon sa. 2850 meter senare klev jag upp ur poolen, helt urlakad och klorluktande och med spretigt hår.

I dag fick jag kriga ensam då Simpis är sjuk. Eller nja, Pojkvännen följde med på morgonsim vilket ALDRIG händer då han är morgontrött. Eller jag vet inte, jag hann simma 400 meter innan han ens hittade ut till bassängen och jag hade 500 meter kvar när han klev ur så det var ju inte så att hans fingrar hann bli russin direkt... Men jag, jag krigade på och körde mitt favoritpass som jag alltid väljer när Simpis inte bestämmer - 5x100 fr, 5x100 m paddlar och dolme, 5 x 100 m med fenor. Alltid. Så bäst.

Så, nu ska jag ladda för att köra Simpis spinningpass också. Hon är hemma och kräks och bajsar tror jag. Eller fick jag inte berätta det kanske? Hur som helst så blir det 80-talsfest med hyfsat jobbiga intervaller. He, he, he.

I lördags dog jag sötdöden. En blivande simmare som mor sin kanske? Dopad och klar är han i alla fall. De stora blev dopade för länge sedan.

Jag heter Marre och jag har hälsporre

Jag har levt i förnekelse. Jag har tänkt att jag kanske inbillar mig, att jag känner efter för mycket, att jag kanske bara är lat. Nu vet jag. Här är min historia fram till i dag.

Bakgrund
Löpningen har varit trög, speciellt 2016 hade jag ett tufft löparår. Hade ingen riktig motivation till löpning (eller till någon träning alls för den delen). Men våren 2017 kom glädjen tillbaka, jag sprang mer, jag längtade till långpassen med vänner eller själv. Jag trappade upp löpningen till Göteborgsvarvet på ett bra sätt och gjorde också ett mycket bra lopp med bra känsla.

Det roliga med min känsla av att ha sprungit så lite under 2017 är att det inte stämmer så bra.... Jag kikade in på Funbeat och gjorde en snabb rapport. Fram till dags dato har jag sprungit 782 km i år, förra året (helår) 640 km och 2015 sprang jag 859 km på ett helår. Alltså måste jag ha legat på ungefär samma nivå 2015 och i år. Märkligt.

Tappade lite av löpning fram till Vansbro Tri och efter det blev jag rädd för löpning. Jag blev rädd för min puls men jag sprang ändå. Kanske inte lika många långpass som jag önskade men jag sprang.

Vad jag minns så kom smärtan i somras någon gång. Lite smygande. Ibland hade jag ont, ibland inte. Det började värka i fötterna på nätterna, en brännande känsla som flyttade på sig. För några veckor sedan (?) började det göra ont när jag gick upp på natten eller första stegen på morgonen.

På fem veckor körde jag sedan tre långa tävlingar - Ultravasan 45, Medoc Marathon, Lidingöloppet. Det var bara under Medoc som jag hade riktigt ont i fötterna, så ont att jag inte ville springa (men det gjorde ju ont att gå också).

På slutet har jag också upptäckt att jag får ont dagen efter om jag så bara springer 10 minuter på löpband.

Sedan Lidingöloppet har jag valt att inte springa alls (förutom faktiskt i går morse då jag inte kunde hålla mig), så här vackert var det i Västerås, på mitt sista löppass på länge...

Jag valde till slut att söka hjälp, att se om det verkligen var hälsporre eller kanske något annat. Förnekelse.....

The moment of truth
15:45 hade jag tid hos Idrottskadespecialisten i Stockholm. Att det blev dem berodde på en slump och att Marie hade varit till dem med gott resultat. Satt där i väntrummet med ångest.

Jag fick en väldigt duktig, ung kille som heter Michael och som är naprapat. Vi började med att prata, han ställde frågor om vad som hänt, vart jag hade ont, hur det kändes osv. Sen fick jag lägga mig ner så han kunde gå igenom vaderna, hälsenorna och fötterna.

Domen - jo, du har hälsporre. Tydligen är det ganska vanligt att smärtan börjar framför hälen mot insidan och sedan flyttar den till mitten av hälen. Jag har mest ont framför hälen än så länge.

Behandling
En lätt form av hälsporre tar ungefär 6 månader att bli av med, en "mellanmodell" upp till ett år. Det beror mycket på hur långt det gott sedan symptom och hur duktig du är på rehab. Michaels värsta fall tog fyra år....

Jag påbörjade min behandling direkt i går - stötvågsbehandling, laser och tejpning. Stötvågsbehandlingen var hemsk.... Det gjorde så fruktansvärt ont på vissa ställen att jag grät. Jag vet inte hur länge han höll på men kanske 5 minuter per fot. Höger var mycket värre än vänster. Michael konstaterade också att jag måste ha extremt hög smärttröskel vid idrottsutövande om jag kunnat genomföra alla dessa lopp trots hälsporre med den graden jag har.... Ooooops.

Stötvågsbehandlingen var hemsk men smärtan försvann direkt när han slutade "skjuta". Efter det körde han laser och det kändes inte alls. Lasern ska stimulera celldelning vilket ska bidra till läkningsprocessen. Sen tejpade han mina fötter för att avlasta hälen ännu mer. Tejpen ska helst sitta i fram till dagen innan nästa behandling.

Innan jag gick från Michael gick vi också igenom mitt rehabprogram - övningar jag ska göra varje dag. Jag är osäker på om jag får lägga ut den men jag hittade liknande på nätet.

Nu då?
Jo, jag ska göra 3 - 5 behandlingar med stötvåg och laser (ungefär en gång i veckan). Och så rehabövningarna varje dag. Även om jag blir bättre. Jag har köpt hälkilar på Apoteket som jag ska ha i hårda skor. Helst ska jag inte ha hårda skor utan bara mjuka och gärna undvika höga klackar. Jag ska helst inte gå barfota alls utan alltid ha skor på mig. Jag får inte springa eller promenera långt. Däremot får jag simma, cykla/spinning, styrketräna så länge jag inte lägger alltför stor tyngd på hälen (kanske har en viktplatta under hälen när jag kör knäböj).

Dags för en plan!

Det är oktober. Det är då det börjar pirra i kroppen av förväntan inför kommande säsong. Det här året har varit så annorlunda så även uppladdningen för nästa år känns annorlunda. Men huvudmålet för året blir... *trumvirvel*... Ironman Kalmar. Ser så fram emot det!

Stora frågan nu är coach eller inte coach. Jag har gjort några trevande försök att hitta en ny men jag vet inte. Kanske kryper jag tillbaka till härliga Andreas igen.

Löpning
Löpningen är inte bra nu, jag har ont under fötterna och har därför valt att lägga in löparvila efter Lidingöloppet. Sen ska jag springa in mina Hoka-skor och hoppas på mirakel. Och kanske gå till en människa som kan konstatera om det är hälsporre eller något annat jag fått.

Simning
Simningen är rolig, men pga jobb och resor har jag inte fått till det så mycket. Kanske en gång i veckan senaste perioden, om ens det. Men från nu ska jag prioritera simningen igen, försöka simma 2 - 3 gånger i veckan. Jag och Sara har bokat in oss på simläger i november och jag längtar! Simcoachen har lägret och det handlar om att bli snabbare på längre distanser. Lycka till med det fröken säger jag bara....

Cykel
Cykel handlar just nu mest om RPM så där måste jag också göra en förändring. Jag behöver mina triathlon-specifika pass och jag ska fixa till dem. Två spinningpass i veckan är mitt mål.

Styrka
Styrka är ett annat sorgligt kapitel som jag måste återerövra. Två styrkepass i veckan vore bra och minst ett av dem på gymmet där det ska marklyftas och chinnas. Typ.

Mental styrka och balans
Mental styrka och balans då? Jo, jag har en plan även där men den håller jag för mig själv.

Plan
Så planen då (när jag kommer igång med löpningen också):

Tävlingar 2018
B-tävling Stockholm Marathon 2/6
B-tävling Jönköping 8/7 eller Vansbro Tri 30/6 eller Säter eller Borås?
A-tävling Kalmar Ironman 18/8

Säkert blir det några fler tävlingar men jag har inte hunnit fundera så mycket mer över det.

Bollnäs Ess 2017

Ännu ett inlägg som börjar med att mitt liv är kaos, men den här gången var båda mina reskamraters liv också kaos så den ena valde att stanna hemma första dagen, den andra hade packat på tre sekunder precis som jag. Vi två satte oss i bilen och var så uppe i varv att vi höll på att köra fel. Igen. Det händer varje gång vi ska till Bollnäs.

På den nästan två timmar långa resan hann vi dock få ner axlarna, ventilera allt som hänt och börja komma ner i vanlig samtalston i stället för det där gälla, pipiga och ibland gnälliga.

Vi var ganska sena i år så det kändes som att vi mest bara stressade runt. Jag bestämde mig för att byta klass då min första klass verkligen inte lockade. Snodde från Carola som skippade sina pass på fredagen och bytte sedan i repan så både min och Kickis resa på Bollnäs Ess började exakt lika.

Pass 1 - Procedo Platform 9 Rebuild Yourself

Hade inga förväntningar men det hela handlade om att göra kring 1000 utfall/knäböj på en matta med olika siffror. Fötterna skulle således placeras på de olika siffrorna efter instruktioner och tanken är att utmana kroppen, att göra sitt knäböj lite annorlunda, fötterna vinklade lite annorlunda. Vi hade vikt ibland och ibland inte. Armarna skulle sträva mot golvet eller mot någon speciellt vinkel. Massor med instruktioner, kaos i huvudet men tiden gick otroligt fort och det var kul. Jag var helt genomsvettig men tyckte ändå inte att jag var slut i kroppen. Men träningsvärken på lördag morgon och fortfarande. Herregud.

Pass 2 - Challenge Yourself med Mårten Nyhlén

Utepass, kul! Mårten är extremt härlig och han lyckades coacha 160 personer (!) på ett effektivt och bra sätt. 3 varv med 45 sek jobb på 10 stationer per varv. Det var "nudda mage" (där ena foten skulle vara i ringen ovan, jobba två och två), balansera med äpple på huvudet (gå ner till sittande), armhävningar, sprint, kasta däck, burpees, draken, "snurr-hopp", balansera på core-bollar och utfall. Kul pass, massor med energi och så är han ju så söt. Under uppvärmningen körde vi några sidohopp och då plötsligt säger han: "ja alltså jag har en telefon i fickan!!!!" och efter det kunde ingen låta bli att titta i hans mellanregioner där något hoppade runt. Några damer fick en klädsam rodnad på kinderna.... Åh om jag kunde ha honom som PT.

Sen skulle vi ha varit på föreläsning med Mårten men då våra kroppar fortfarande var något stressade och vi var hungriga som så vargar så valde vi att avsluta dagen för att få egentid på det mysiga bed and breakfast som Kicki bokat. Rätt val. Lyxmiddag.

På lördagen vaknade jag rejält mör i mina baksidor men annars var känlan bra.

Pass 3 - Yin yoga med Cecilia Gustafsson

ALLA borde få uppleva detta. ALLA. Hennes ord borrar sig djupt ner i själen, de väcker saker i kroppen som jag trodde var döda, de väcker känslor som är jobbiga men också positiva. Tårarna rullade nerför kinderna men jag ville ändå aldrig lämna min matta. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut. Jag skulle behöva en Cecilia i mitt liv. Fantastisk. Kanske det bästa passet på konventet.

Pass 4 - Les Mills Grit Strength med Jenny Ahlin
Att gå från yin yoga till Grit är väl inte helt smart.... Min kropp var mjuk, andlig och fylld av namaste-tankar men det gick att väcka den. 30 min hardcore styrka. Jenny var fantastiskt pedagogisk, det var lätt att följa henne, hon "på-ade" i god tid vad som skulle komma och hur länge. Så kul!

 Toksvettig....

Pass 5 - Ride with you heart med Matthew Griffiths

Spinning, jag hade sjukt stora förväntningar att få cykla med Matthew. Han tog spinningen till Europa för 20 år sedan och har varit en kändis i spinningvärlden sedan dess. Jag har aldrig gått på hans klasser tidigare. Dessutom började han med att säga att det här skulle bli hans sista klass, att han lägger spinningskorna på hyllan efter det här. Hur stort!

Men nej. Det var inte bra. Inte alls. Matthew var mer intresserad av att spegla sig i sin sidospegel än att coacha oss. Jag hade otroligt svårt att motivera mig själv då min puls heller inte kom upp (jag tror jag lagt in fel maxpuls i systemet för hur jag än jobbade kom jag aldrig upp mer än till 80 %). Och ibland var det svårt att förstå vad som skulle göras och hur länge. Nej, det här gillade jag inte.

Lunchpaus och sedan hade jag två föreläsningar kvar då vi kommit överens om att hoppa över sista passet för att åka hemåt i stället.

Föreläsning med "The Mauler"
Föreläsningen var i intervju-form där Alex pratade kring sin träning, hur han sätter mål, vad hans mål är (bli bäst i världen, ta bältet), familj, karriär. Ja lite allt möjligt. Men det kom aldrig nära, det kändes som att allt var uppgjort från början "ställ inte frågor om min stökiga ungdom", "ställ inte frågor om min tid på anstalt", "ställ inte frågor om känsliga saker"..... Lite tamt och ytligt men ändå coolt att få lyssna på någon som han. Det kändes också som att han inte var helt bekväm i situationen, att han blivit ställd inför något som han egentligen inte ville göra.

 När föreläsningen var slut rusade han ut till mångas besvikelse. Men alltså, fattar ni hur STOR han är??? Skulle inte vilja möta honom. Intervjuaren var ju en "vanlig" kille, dvs inte alls liten....

Föreläsning med Markus Torgeby "Löparens Hjärta"
Jag har lyssnat på Markus två gånger förut men ändå dras jag till honom. Första gången var jag och Fredrik på ett löparevent i Stockholm där vi fick lyssna på honom och också springa med honom. Redan då var jag fast vid hans tankar, hans sätt att göra allt så enkelt. I dag fokuserade han mycket på just enkelheten, fly inte från problemen utan lös dem, våga bemöta dina rädslor. Hans historia är fantastisk, läs boken om du får möjlighet!

Summering
Bra konvent som vanligt, önskar kanske att jag vågat testa lite annorlunda klasser men nu blev det inte så. Orkade liksom inte ta mig ut ur komfortzonen. Härligt trött i kroppen i dag och den där jädra förkylningen som ligger och lurar ligger fortfarande kvar i vallgraven och stör. I dag blir det nog en dag i soffan då jag plugga in det sista i RPM-programmet och läsa ut min bok om The Mauler. Bra dag.