måndag 3 juli 2017

Vansbro Triathlon 2017 - The Story

Korta historien - min första DNF. Långa historien, läs nedan.


Före loppet
Hysterisk vecka på jobbet, jobbade in i det sista, slängde in sakerna i bilen och iväg mot Vansbro. Sista jobbsamtalen i bilen, virrig i hjärnan när vi anländer till Vansbro men väl framme kan jag släppa jobbet.


Vi gick och checkade in och sedan letade vi rätt på en pizzeria med stoooora pizzor och promenerade sedan till pre-race mötet nöjda och belåtna.
Tillbaka till Kulturhuset, lite eftersnack och sedan tidigt i säng. Sov som en prinsessa.

Race day - som vanligt lite nervöst men det gick bra att äta och jag hade koll på mina saker. Sara skulle köra tävlingsklassen så hon drog iväg lite tidigare med sin supporter.
Lite senare kom vi iväg och installerade oss på våra platser. Getingen såg laddad ut.
Växlingsområdet fylldes på medan vi åt mat och drack kaffe.

Vi väntade in tävlingsstarten för damer där även Sara startade, häftigt! De simmade så fort!
Medan jag bråkade med våtdräkten kom Annie Thorén och Mikaela Persson upp ur vattnet, hack i häl.
Dags för oss andra att starta.

Loppet
Jag var väldigt lugn inför simningen, gick långsamt ner och började simma. Fick ganska snabbt fritt vatten och simningen kändes överhuvudtaget lätt. Hade ingen klocka på av någon anledning så jag vet inte hur mycket för långt jag simmade men jag gissar väldigt långt... Många hade dessutom mätt sträckor på närmare 2100 - 2200 meter så det kändes som att simbanan var lite för lång. Men jag simmade på 48 minuter och var nöjd med det.

Vidare mot T1, krånglade en del med våtdräkt och påklädning så 5:51 blev det (nu skulle min fd coach undra om jag återigen tagit med mig en fikakorg). Iväg på cykel.

Cykligen kändes jobbig från första början, pulsen sköt iväg men jag tog det lite lugnare och fick pulsen att lugna sig också. Första varvet gick riktigt bra och det kändes bra. Sedan började jag på andra varvet och från ingenstans dök de extra hjärtslagen och rusningarna i hjärtat upp. Jag saktade ner, drack mycket, tryckte i mig energi och hoppades att det skulle hjälpa. Tyvärr blev det bara värre. Bestämde mig för att genomföra cyklingen men sedan bryta. Hann nästan till vändpunkten (65 km cyklade) när trycket över bröstet dök upp. Det blev så intensivt att jag snabbt svängde av cykeln på en avtagsväg. Visste inte vad jag skulle göra så jag bad medcyklister att försöka hitta hjälp. Snabbt som tusan dök en kille upp som till vardags jobbar på SOS Alarm i Örebro och han förstod direkt att han måste ringa en ambulans.

Det tog en stund innan ambulansen kom så jag hann gråta och hulka ner hela hans bil. Han var helt fantastisk och fanns där vid min sida hela tiden, småpratandes om anekdoter ur cyklingen, sina arbetskamrater som var där och tävlade, om tjejen som fick punktering efter 5 km och inte kunde laga den. Till slut kom ambulansen och vi båda suckade av lättnad, han hade kanske inga fler historier kvar, vad vet jag.

I ambulansen blev jag uppkopplad i en massa apparater och mitt ekg skickades till Faluns hjärtspecialister. Snabbt ringde de upp ambulansen och meddelade att jag skulle föras till Mora snarast möjligt. Hjärtat var hoppigt. Shit. Verkligheten kom i kapp mig där och då. Vad händer? Ska jag dö? Vad händer med min cykel? Vem kan jag kontakta? Hur ska jag få tag i min telefon och mina vänner? Storbölade och hjärtat rusade ännu mer så personalen började bli något nervösa.

Ambulansen åkte iväg när jag gett information om närmast anhörig till en funktionär som hade stått utanför ambulansen. I ambulansen försökte jag febrilt komma på vem jag skulle kontakta, Pojkvännens mobil låg i bilen och dessutom kunde jag inte hans nummer. Till slut kom jag på att jag kunde googla Saras supporters nummer så till stackars Kalle ringde jag och hulkade osammanhängande. Han blev helt stressad, stackars kraken. Jag hulkade fram att jag var i ambulansen på väg till Mora men han fick inte säga något till Pojkvännen förrän han gått i mål.

Till slut kom vi fram till akuten, jag blev uppkopplad mot nya apparater. Dock trodde personalen att det var fel på apparaterna då det blev så "hoppigt" men tyvärr var det hjärtat det var fel på. Det togs prover som skulle visa om jag haft en infarkt (det hände nämligen en grej med hjärtat för en vecka sedan också.....). Jag väntade och väntade. Hade ingen telefon så jag kunde inte ringa någon. Låg ensam i ett rum och försökte vila. Det gick inte vidare värst bra.... Fick till slut låna en telefon och prata med Sonen (som jag också pratat med från ambulansen), Dottern och Pojkvännen som gått i mål.

Efter en lång väntan och en miljard prover senare kommer världens bästa läkare in och förklarar läget - jo dina värden som tyder på infarkt är förhöjda, vi måste behålla dig över natten. Precis då kommer äntligen Pojkvännen in och jag körs till hjärtavdelningen.

Jag har fortfarande inte ätit, inte druckit kaffe (!!!) och inte duschat så jag hade väl lite hoppats på att få något av dessa önskemål uppfyllda men nej då. Ner i en ny säng, LIGG STILL, vi måste avvakta. Pojkvännen skickades ut. Fick dock mat vid 23 som tur var.
Sov oroligt.väcktes nu och då för nya prover. Vid nio fick jag äntligen frukost och sen kom läkaren en stund efter och gick igenom alla prover igen med mig. Jag fick åka hem, äntligen. Men först duschade jag. :)

Efter loppet
Så nu då? Nu ska jag skickas på en massa utredningar, tills dess måste jag ta det lugnt och fint. Jag får träna (kanske inte de närmaste dagarna) men inga långpass och ingen hög puls. Bara mysträning för att få endorfiner.

Jag är uppskakad, jag är rädd. Och lite sur för att jag inte fick springa in här femte gången.
Men jag är också tacksam för att det gått bra, att alla människor jag träffade i samband med att jag klev av tävlingen var så fantastiska och alla vänners sms, mess, samtal, blommor, choklad, värme. Jag är lyckligt lottad.
Kvällspromenad med gulliga kollegan som sa att jag MÅSTE dricka rödvin till maten ty det är bra för hjärtat.

4 kommentarer:

Helena sa...

Oj vad tråkigt men så bra att du fått hjälp! Hoppas alla prover ger mer klarhet. Krya på dig!

Karin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Karin sa...

Ta hand om dig!

Unknown sa...

Riktigt otäckt :/ Sköt om dig <3