I gränslandet mellan fantasi och verklighet där trivs jag
bäst. Eller rättare sagt i de tillfällen av livet där jag låter fantasin bli
verklighet. Samtidigt blir verkligheten innan det tillfället bättre av att
fantasin finns och verkligheten efter känns bättre för att jag vågat låta
fantasi bli verklighet. Men verklighet är ju verklighet och fantasi fantasi och
ibland kommer verkligheten fram och ger en en stor snyting i ansiktet.
Fantasin om att köra ett triathlon på Ironman distans har
funnits ett tag men känts som något som kanske kan göras senare i livet, dock
fick jag en dag i slutet av januari för mig att anmäla mig redan i år. Att göra
just Laponia triathlon kändes som ett rätt självklart val för mig, max 100
deltagare, loppet går tidigt på säsongen så man behöver inte lägga hela
sommaren på träning och ingen jättehysteri eller överkommersialism kring det
hela vilket jag känner att det är kring de triathlontävlingar som kör under
varumärket Ironman. Om man jämför Laponia med Kalmar IM är distanserna nästan
desamma, simningen är lättare om det är vettig temperatur i vattnen då det med
stor sannolikhet är lugnt vatten utan vågor, dock är banprofilerna på cyklingen
(total stigning 1100m) och löpningen (total stigning 470m) tuffare. En annan
sak jag tänkte var en fördel med Laponia är att starten går vid midnatt, vilket
jag tänkte passade mig som är morgontrött och jag då inte behövde gå upp så tidigt
till starten. Under loppet insåg jag dock hur illa det är att vara just
morgontrött när klockan börjar närma sig 8 på morgonen och jag inte sovit alls
på hela natten.
På kvällen den 7 juli stod jag i alla fall där på
startplatsen för mitt första fulldistans triathlon. Sjön vi skulle simma i låg
spegelblank under midnattssolen och spänningen kändes i luften. Vi väntade på
besked om längden på simningen, enligt triathlonförbundets regler måste
simningen kortas av om det är under 15 grader i vattnet. Förutom jag och
världens bästa supporter, Marre, var Rafael och Niklas från Gävleklubben också
där samt ca 75 andra deltagare med supporters. Jag tittade på banan som vi
skulle simma tre varv och tyckte att det såg rätt långt ut till de två bojarna
vi skulle runda, funderade även varför de lagt tre andra bojar mycket längre
bort men tänkte att det var som någon avspärrning för båtar. Någon försökte
förklara för mig att de bojarna också ingick i banan men jag ville inte riktigt
ta in det utan hävdade att så kunde det då inte alls vara för de var ju hur
långt bort som helst, man såg dem ju knappt. Lite osäker blev jag dock och
frågade en funktionär… jo då - där kom en käftsmäll… de där tre avlägsna
bojarna var visst med i banan de också… det var inte direkt några carpe diem
hashtags som kom upp i huvudet då. När det var en timme kvar till start kom
beskedet om simningen, det var 14 grader i vattnet. 14!!!! Simningen ändrades
från tre jättelånga varv till två och totalt ca 2,6km. Jag hade helst simmat 3,8km
men inte i 14 gradigt vatten så det kändes ok ändå. Cyklingen var ju
fortfarande 18,7 mil och löpningen 4,2 mil. Jag bytte om till våtdräkt och tog
en toppluva under badmössan för att ha lite skydd för huvudet och inväntade
starten.
Redan från innan jag anmälde mig har jag trott att jag kan
klara av att genomföra en fulldistans triathlon, det enda jag såg som en risk
var om jag skadade mig under träningen eller tävlingen. Skaderisken under
träningen minimerade sig själv då det inte alls blev så många eller så hårda
träningspass som jag borde ha gjort. Och även om det är bra ur en aspekt är det
ju dåligt med lite träning ur en del andra aspekter när man ska köra ett rätt
långt lopp, men när man står på startlinjen är träningsmängden inget man kan påverka
på något sätt, inte heller vattentemperaturen (bortsett från lokalt vid
midjan). Dock tycker jag att jag fick ett riktigt bra träningspass när jag
körde Vansbro triathlon veckan innan, dock hävdar de flesta att det var lite
väl tätt inpå för ett sådant träningspass och att det kanske gör mer illa än
nytta.
Speakern sa något i mikrofonen och sedan kom ett
TUUUUUUTTTTT och starten gick. Jag ville inte gå ner i vattnet och simma men
jag ville ju köra tävlingen så det var bara att följa efter alla andra ner i
den kalla men mycket vackra sjön. Det var kallt. Jag simmade på för att få upp
värmen, fick blanda bröstsim och crawl i början innan kroppen vant sig med
temperaturen. Efter första varvet skulle vi 10 meter upp på land och runda
något, jag försökte dölja att lårmuskler och en vad drog ihop sig krampaktigt
när jag ställde mig på botten för att gå upp och runda, det kändes inte riktigt
stabilt men det fick gå. Inte en chans att jag åkt 100 mil i bil för att kasta
in handduken. Marre stod och hejade och det värmde, jag tror jag fick en puss
innan jag återvände till kylan i vattnet. 
Jag klarade även det sista varvet och kunde försöka ta mig från sjön till växlingsområdet, dock fanns det ingen känsel i fötterna när jag klev upp ur vattnet. När jag skulle ta av mig våtdräkten insåg jag att det inte heller fanns någon känsel i fingrarna och det var svårt att byta om. Min PT, Marre, som dock tar allt avstånd hon kan från att bli titulerad som min PT då hon hävdar att jag struntar i allt hon säger om träning, hade gett mig ett råd som jag verkligen gillade och tänkte följa. Det är viktigt att äta mycket och dricka mycket, jag gillar att äta så det var ju perfekt. Det slank lätt ner en kexchoklad under tiden jag bytte om. Väderprognosen hade sagt att det kunde bli ner mot 9 grader under natten och jag drog på mig långa tights utanpå cykelbyxorna och en långärmad cykeltröja och sedan tog jag cykeln, vinkade till Marre och drog vidare mot nästa del av tävlingen.
Det bästa under själva tävlingen var att ha en aktiv
supporter med sig (det var bara vid ett fåtal tillfällen hon satt och sov i
bilen när jag kom fram till där hon supportade). När jag hade cyklat och frusit
i en mil gled hon förbi med bilen, vevade ner rutan och undrade om jag frös och
behövde mer kläder. Jag hade precis kommit till en uppförsbacke och hade
förhoppning om att värmen nu började komma inifrån och tacka vänligt för
omtanken men sa att det var lugnt, hon ropade att hon skulle åka till
korsningen ca 4 mil bort och stå där. Efter den uppförbacken frös jag sedan i 4
mil…
Cyklingen fungerade inte bra, det kändes som att däcken satt fast i
asfalten och där jag tyckte det borde rulla på lätt gick det bara sakta (så var
det i 18,7 mil). När jag äntligen kom fram till Marre och bilen ser jag att hon
fått sällskap, det visade sig att jag inte var den som frös mest den natten.
Rafael som är den mest rutinerade av oss tre från Gävleklubben som deltog ville
vara snabb i förta växlingen och hade kört med triställ under våtdräkten som
han sedan cyklade i, det var inte rätt val den här natten. Marre och Rafel gav
mig den goda nyheten att det inte alls var nio grader som väderleksrapporten
hade sagt utan att det var tre grader (på andra ställen efter banan var det två
grader). Härligt, först simma i en isvak och sedan cykla i en frysbox. Hur som
blev jag jätteglad av att träffa på dem, jag hade redan hunnit äta två Snickers
under cyklingen men fick något mer att äta där, klädde på mig mer kläder vilket
även Rafael gjorde och sedan cyklade vi vidare. Jag var glad och cyklade på.
De
kommande två milen var nästan bara nedför vilket var skönt bortsett från att vi
efter två mil skulle vända och cykla dessa två mil tillbaka igen och då var det
nästan bara uppför. Även om cyklingen var seg så rullade den på ungefär fram
till att jag åter var tillbaka där Marre stod. Ungefär halva cykelsträckan var
då kvar. Marre längtade efter att få sova lite och kom med förslaget att hon
skulle åka till andra växlingen i Stora sjöfallet och vänta där och då hinna
sova lite innan jag kom dit. Jag vet inte om det var min blick som gjorde det
eller min ynkliga röst men oavsett kom vi överens om att hon skulle stanna och
supporta vid lite fler ställen på vägen dit. Det var enkelt att hitta de nio
sista milen till Stora sjöfallet, det var en skylt och på den stod det ”följ
vägen i 90km”. Naturen och utsikten längs vägen var säkert storslagen, jag
kommer ihåg att jag såg stora fjäll. Jag kommer ihåg att den var en hel hög med
renar som sprang i vägen för mig på ett ställe och jag kommer ihåg att jag var
hur trött som helst, inte utmattad utan trött på grund av sömnbrist.
När jag
hade mellan 7 och 5 mil kvar började det gå riktigt sakta, jag kunde inte
fokusera på cyklingen, jag ville bara sova. Jag fick stanna och kissa hela
tiden, det var tufft. Jag försökte räkna hur lång tid det skulle ta innan jag
var vid växlingen, i vanliga fall brukar jag uppskatta att jag kommer ca 3 mil
på en timme men nu fick jag mer räkna med två mil per timme. Jag kunde inte
cykla på i nerförsbackarna för jag var för ofokuserad, jag längtade efter att
se Marres bil någonstans. Vid ett av ställena hon stod försökte jag få sätta
mig och sova en stund men hon ville inte supporta någon sovande triathlet så
det var bara att fortsätta cykla och hon åkte vidare till Stora sjöfallet för
att vänta in mig där. När det kanske var tre mil kvar var tröttheten enorm och
jag saktade in, klickade ur skorna ur tramporna, satte ner båda fötterna i
marken, lutade mig framåt och lät armbågarna stöttas upp av tri pinnarna på cykeln,
fällde ner huvudet mot armarna och slöt blicken.
Jag tror inte att jag somnade. Jag lyckades samla lite
krafter och fortsätta trampa. Senare hann jag byta några ord med en annan
sliten cyklist, hon cyklade på men sa att hon kände sig rätt så nöjd med
tävlingen nu och tänkte bryta vid växlingen. Tankarna de orden gav mig var inte
positiva för att kunna slutföra tävlingen, kan man känna sig nöjd nu, kan man
bryta, om jag skulle göra det kan jag ju sova, jag vill sova. Tankarna malde i
huvudet en bra bit men jag ville inte bryta, jag var inte där för att bryta,
jag var inte heller där för att vinna tävlingen jag hade bara en tid att slå
och det var maxtiden på 16 timmar. Jag var där för att jag ville göra just det
här triathlonet. Jag vet dock inte vad som var störst just då, viljan att sova
eller att inte bryta. Jag närmade mig växlingen och intalade mig själv att bara
jag får sova några minuter så kan jag fortsätta sedan. Fötterna som varit
bortdomnade sedan simningen började vakna till liv igen och det kändes i alla
fall bra. Framme vid växlingen stod Marre och några funktionärer och väntade,
jag stannade och vinglade av cykeln, tog min ombytespåse och gick in i
omklädningsrummet.
Effekten av att hoppa av cykeln och träffa människor gjorde
att tröttheten försvann för ett tag. Glädjen återkom och jag kände att jag utan
tvekan skulle fortsätta. Jag sprang iväg på den vackra löpturen och hoppades
att benen skulle orka löpa på tillräckligt länge.
Jag hade full koll på tiden, cyklingen hade tagit mycket
längre tid än beräknat men jag hade fortfarande 6 timmar på mig att genomföra
ett maraton och det kändes lugnt. Under löpningen kunde jag åter se naturen och
landskapet och tänka på hur häftigt det var att jag var där och gjorde ett
triathlon.
Jag kunde löpa på problemfritt de första 15 kilometrarna. Jag
stannade i vätskekontrollerna och jag fick extra energi av Marre i form av
muffins, lakrits och pepp. De sista 27 kilometrarna fick jag slita lite mer,
både med kroppen och huvudet. Kroppen sa att den inte alls tyckte om att löpa
och jag fick lura den genom att blanda in en del gång och lite hoppsa hoppsa
steg. Två gånger gjorde sig sömnbristen rejält påmind men jag lyckades hålla
den tillräckligt borta.
När det var 7 kilometer kvar kom jag ikapp en superrutinerad triathlet, Sara, som gjort hur många Ironman som helst. Idag hade hon
fått problem med magen och inte kunnat äta något och tog det därför lugnt. Vi
tog sällskap därifrån och delade erfarenheter och tankar på vägen mot mål,
erfarenheterna kom dock inte från mig, vilket gjorde den sista biten mycket
lättare. Även Marre försökte liva upp stämningen genom att spela popmusik när
vi passerade ställena där hon stod och hejade, Eye of the tiger tror jag det
var en gång. Jag kan inte påstå att de sista kilometrarna försvann i rask takt,
men de försvann och till slut var vi på upploppsrakan! En hel hög funktionärer,
en glad Marre, Rafael och några andra stod och hejade i målet. Jag sprang in
som en stjärna, jag kom i mål, jag var lycklig.
Jag hade fantiserat om att jag skulle göra en
fulldistanstriathlon, jag hade fantiserat om att jag skulle träna inför den,
jag hade fantiserat om att vi i samband med den skulle åka vidare till
Kebnekaise och att jag skulle följa med Marre upp på toppen dit. Verkligheten
blev att jag kom i mål på triathlonet, lyckades träna vissa pass, fick till
planeringen för Kebnekaise så att vi var tvungna att gå två mil dagen efter
triathlonet, gå upp på berget dagen efter det och sedan tillbaka två mil den
tredje dagen och lyckades med det. Jag var lycklig innan när jag tänkte på det
och jag är lycklig nu för att det blev så bra.
En annan sak jag fantiserat om är att göra ett ultramaraton,
så nu måste jag börja löpträna ordentligt för om 26 dagar är det ultravasan…..
Jag vill tacka arrangörerna av Laponia triathlon för ett
mycket bra arrangerat triathlon! Och Marre för perfekt support.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar