Marre testar - Kebnekaise

Tomt på bloggen, 2,5 vecka har gått sedan incidenten i Vansbro och många tankar har flödat hit och dit. Sa till dottern att jag inte tränat alls på två veckor varpå hon kontrade med "men morsan för i h*vete, du besteg Kebnekaise, vanliga människor skulle tycka det var ganska mycket träning". Perspektiv.... Så OK då, här kommer min historia om Kebnekaise då.
Innan berget
Jag och Pojkvännen tog bilen till Gällivare, det är långt det, närmare bestämt 100 mil. Ett övernattningsstopp i Umeå, annars full sprutt. Vi landade i Gällivare för att han skulle genomföra sitt första triathlon på Ironman-distans. Jag kommer dock inte spoila något om den upplevelsen för jag tänker avkräva en race report från triathleten himself. Men en startbild i alla fall från de tre musketörerna från min klubb.

Träffade också Lantto och blev starstruck, här är hennes race report.

Starten gick vid midnatt natten mellan fredag och lördag och både supportern och triathleten var helt slut efter tävlingen så vi somnade vid 18 på lördag kväll och vaknade inte förrän 8 på söndagen. Till frukost, promenad och brunch. Satte oss i bilen och åkte till Nikkaluokta (efter ett kort stopp vid ishotellet), ca 18 mil
En fika senare var vi på väg, ja efter vi gått en bit började jag fundera över om vi verkligen låst bilen eller inte så Pojkvännen fick snäll löpa tillbaka och kolla. Återhämtningsjogg tänkte jag.
Från Nikkaluokta är det 18 km vandring till Kebnekaise fjällstation. Det är mestadels lätt vandring men mot slutet är det lite stenigt men inte alls farligt. Som en vanlig promenadslinga. Inte värst mycket uppför heller. Jag fick order om att ha min pulsklocka på så Pojkvännen kunde kontrollera mitt hjärta. Ja, ja, ja.

Det tog oss dryga fyra timmar att nå fjällstationen, vi tog det ganska lugnt.

Incheckning (första natten hade vi eget rum), bastu och trerätters middag och dags för sängen.

Berget
Vi vaknade vid sju, åt frukost och köpte också med oss några mackor.

Dags att bege sig. Första delen av vandringen var lätt, skulle gissa på 5 km. Sen började det bli mer stenigt. Vi kom till en flod som vi fick försöka ta oss över hyfsat torrskodda. Vidare mot ett väldigt snöigt parti som var lite läskigt då det var halt och brant. Några tibetaner (?) har byggt en trappa mitt ute i ingenstans, coolt!

Efter den lätta vandringen "klättrar" man upp på ett första stenigt berg. Stenarna rullar lätt iväg och man måste vara försiktig. Det är brant uppför så ibland får man hålla i sig i stenarna. Man följer hela tiden röda markeringar vilket kan verka lätt, men när snön täcker dem är det inte lika lätt...

Uppe på första "berget".

Sen är det nerför en bit (vilket är jobbigare än uppför för stenarna rullar bara iväg), ner till kaffedalen där det inte finns något kaffe alls #lurad. Sen börjar den riktiga bestigningen. Nu kanske det är 1,5 km kvar men det tar sååååååå lång tid. Snön yrde när vi kom fram till första toppstugan av tre. Någon har cyklat hit????

Äntligen på toppen! Den sista biten var som att klättra uppför en jättestor snöhög, man såg inte hur långt det var kvar eller vart man var överhuvudtaget. Allt var helt vitt.

Åkte rumpa nerför snöhögen till en annan toppstuga för att fira med macka och skumpa. Som sig bör.

Vandringen upp hade tagit dryga fem timmar, jag tänkte nog att vandringen ner skulle gå snabbare men ack så fel jag hade. Dock var det skönt att börja gå neråt för äntligen började dimman lätta och vi fick fantastisk utsikt på vägen ner. Längtade efter fjällstationen, mat och kaffe. Var helt slut när vi kom fram. Vi hade nu varit borta i över 11 timmar.

Pojkvännen är dock en handlingskraftig man och såg till att jag fick mat och bastu supersnabbt. Jag själv stod mest och snyftade av trötthet och visste inte åt vilket håll jag skulle gå.

Efter ett par glas vin somnade vi tidigt.

Vaknade tidigt dagen efter och begav oss tillbaka mot Nikkaluokta. 18 km som var jobbiga då det gjorde väldigt ont i benen vid varje nerförslut.... Vandringen tog dryga 4 timmar och ingen var så glad som jag när vi äntligen kom fram.



Summering
Det var coolt! Men jobbigare än vad jag hade trott. Jag var rädd när vi var längst uppe på toppen för man såg verkligen ingenting, var rädd för att gå vilse, var rädd för att halka, var rädd för att frysa. Men det gick bra och jag är glad att jag tog mig upp trots bråkigt hjärta. Nästa gång, om det blir en nästa gång, skulle jag vilja testa att klättra med guide. Det verkar också coolt.

Packning då? Packa så lätt det går om du bara ska vara uppe några få dagar. Jag hade på mig regnjacka, regnbyxor och tänkte lager-på-lager med underställ och tjockare tröjor att fylla på med. Mössa och vantar behövdes, buff också, men det var ovanligt kallt när vi var uppe (minusgrader och snöstorm). På fötterna hade jag mina Salomon Speedcross som är lite varmare och har en rejäl, räfflad sula. Det fungerade utmärkt. Jag frös aldrig om fötterna och jag hade bra grepp. Jag hyrde stavar på plats vilket fungerade utmärkt för mig. Höjdkurvan för dagen: