150 meter. Det är ju inte så farligt, eller? Jo, det är så himla mycket längre än 100 meter. Första skulle alltså köras lugnt, sedan snabbare och snabbare. Tiderna som hon satt upp var helt galna (enligt mig). Jag matade på och den första hamnade nog någonstans 3:24, det tror jag (jag lyckas aldrig ta tiden riktigt, har fullt upp med att hitta kanten, hålla mig i den och försöka fokusera på klockan). Men sen blir det ungefär samma fart trots att jag upplever ansträngningen som högre. Speciellt på längre sträckor. Berättar det för henne i omklädningsrummet och hon suckar något om mina vändningar som är katastrofala. True story men jag tror nog hela den här simmerskan är ganska katastrofal nu.
Nåväl, 50 lugnt och sen på nästa del som faktiskt gick lite bättre men det finns inte en sportmössa att jag kan komma under 2:00 på 100 m. Och det beror inte bara på vändningarna.
Ju kortare sträckor, desto bättre känsla så på 75'orna tror jag att jag åtminstone kunde ana en fartlek även om tiderna inte riktigt stämde.
Körde hela serien utan protester, kort avbad och sen direkt på tjejmiddag. Världens bästa tjejmiddag med diskussioner om dryga sambos/pojkvänner/äkta män (alltid), kulturella skillnader, feminism, föräldraledighet, svärmödrar och allt däremellan. Tiden gick så fort att jag knappt hann märka att jag var dödstrött vid 23 och ville hem. Fina tjejer, speciellt den här donnan som valt en penna som perfekt matchar hennes personlighet - söt och fluffig men också giftigt grön när det behövs.
Och en efterrätt att döda för.
I dag är kroppen seg, vi får se om det blir myskväll i soffan med Sonen som äntligen kommer hem eller om det kanske blir en kort jogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar