En Svensk Klassiker

Facebook är så schysst, jag fick en påminnelse i lördags om att det var fem år sedan jag gjorde min första (?) klassiker och på den tiden var det både glasögon och tofsar som gällde.

Och när jag ändå rotade runt bland gamla bilder hittade jag en naaaaaaaaw-bild på Sonen. Han kommer att döda mig men det är det värt.

Men i lördags var det inte jag som blev en klassiker utan Pojkvännen. Han började med Vasaloppet, hängde sedan med på resan runt Vättern trots att han sagt att han AAAALLLLDDDDRRRIIIGGG skulle cykla så långt. Simmade Vansbrosimmet galant och nu var det alltså dags för Lidingöloppet. Sin vana trogen tänkte han bara träna en hel del men själva träningen var mest samma vecka att lunka runt lite här och var.


Han tjatade om att få dra på sig den där Batman-dräkten men jag sa bestämt nej. Jag ville att han för en gångs skull skulle vara en seriös löpare. För en gångs skull. Han frågade en sista gång vid Lidingövallen om han fick ha på sig Batman-dräkten men jag sa nej igen. OK då, vi var väl överens då. Dags att bege sig mot starten.


Väl på plats såg han laddad ut men jag började ångra att jag varit så sträng. Jag frågade om han väldigt gärna ville den där jäkla dräkten på sig och han nickade med hundögon. Så då fick han väl då. Han blev glad som ett litet barn och hoppade i sin dräkt. Samtidigt lovade han att spring på sub 3 timmar bara för att visa att han kan vara seriös trots Batman-dräkt. Se så glad han blev.

Och superhjälten var klar för start.

Då började mitt nervösa uppdrag att vara supporter, det är ju jättejobbigt! Sprang hit och dit och uppdaterade telefonen allt vad jag kunde för att hänga med (unnade mig inte ens kaffe!!!!). Såg honom första gången vid 8 km och det såg lätt ut. Nästa gång var efter 2 mil och då vid Grönsta-backen. Här var steget lite tyngre så jag pepprade honom med några gels.

Sista milen var lite tyngre men han krigade sig i mål på 3:03, inte långt ifrån sub 3. Så grymt snabb på upploppet att jag inte hann fota ordentligt.

I mål blev han intervjuad "flög du som en superhjälte?", tror de frågade för att kunna diska honom. Direkt efter krampade han så hans syrra fick rycka in och räta ut kroppsdelar här och var. En ny bliven klassiker - bra kämpat!

Och sen skulle det firas med bubbel och finmiddag förstås.

Skål!

Något trött superhjälte.

Frågade honom dagen efter om han skulle kunna tänka sig att göra en till klassiker men fick bara något mumlande till svar så jag antar det är ett ja.