Bollnäs Ess

I morgon drar jag och fina vännen till Bollnäs för att inspireras och transpireras. Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag valde klasser men jag tror det blir bra (annars får jag byta när jag kommer fram):

Fredag
Löpskolning med Hansa Näsman och Joel Groth
Alpha Strong - sandsäckar som ska kastas hit och dit
Yoga och andning för atleter med självaste Annlie Pompe (LÄNGTAR)


Lördag
Shades of intensity - spinning med Elin Wennman
Frisim med Frölander - hua!

Elastisk kropp med Magnus Ringberg
Det sitter i leendet - en föreläsning med Mårten Nyhlén
Simstyrka med Torbjörn svensk (styrketräning som ökar simprestationen)
Träningsplanering ur ett pulsperspektiv* - Thomas Bylons föreläsning


* En föreläsning som handlar om att kunna optimera och planera sin träning utifrån sin puls för att nå de resultat man vill. Hur skapar jag ett effektivt träningsprogram för att få resultat, förbättra min uthållighet och kondition, öka min användning av fett som energi, öka min mjölksyratålighet samt även lägga in vila när det behövs för att undvika överträning, skador, sjukdomar och stagnation?

In-trinity

Någon som testat? Blir man så där stark och vältränad av en planka?

Simning och personlig utveckling

Just nu är jag grymt sugen på två saker (gällande träning alltså, annars måste listan utökas) - simning och riktigt hård styrka. De senaste gångerna har jag hittat inspiration till simpass hos bästa Sofia, hennes pass är suveräna (även om jag får skala en del i dem för hon är monstersimmerska).


I går längtade jag till poolen hela dagen och väl där hade Sofia bestämt att jag skulle köra:


200 insim
8 x 25 teknik
Serie
4 x 50 fr 1 - 4 (dvs fortare och fortare, på sista jagade Sara på mig så jag höll på att dö, notera dock att hon simmade BRÖSTSIM och jag kunde ändå inte simma ifrån henne)
5 x 200 fr f2 (fart 2, ganska lugnt)
100 löst
5 x 200 fr med fenor (asjobbigt!)
200 avsim


Så 2900 meter in på kontot och känlan av död säl efteråt.


I tisdags simmade jag ett kort morgonpass med Sara, då fick Emma Igelström stå för inspirationen.

Dock tyckte vi att 6900 meter på 45 minuter var väl mastigt så simpis skalade åt mig. Bra pass det också! Tyckte framför allt bensparken gick fantastiskt bra, kollade sen på simplattan jag lånat och upptäckte att det var Dotterns gamla simplatta. Naaaaaaaw. Är det hon som tuggat på den också?

På tal om inspirerad var jag och lyssnade på Pamela von Sabljar i söndags med ett gäng sköningar.

Temat var personlig utveckling och det är väldigt svårt att återberätta vad som egentligen hände där i salen. Det var som en resa inuti mig själv, en märklig upplevelse och jag kan inte ens förklara vad som hände. Det jag kan berätta är att Pamela har ett väldigt smittande skratt och hon skrattar typ hela tiden. Hon delade med sig av sitt liv, både utmaningar och glada stunder. Hon fick oss att göra experiment med oss själva och varandra för att upptäcka att vi har många invanda mönster och vanor som vi inte vet om.

Hon pratade om vikten av att dra av sig den där offerkoftan och faktiskt ta ansvar för mitt eget liv. Det är bara jag som kan välja hur jag vill skapa mig mitt liv, hur jag ska välja att tänka.


En sak som jag verkligen tog med sig var det här - föreställ dig den där människan i din umgängeskrets som du verkligen retar upp dig på, som beter sig så där konstigt och onödigt och du blir såååå trött av att vara i hens närhet. Föreställ dig också att du skull utmana dig själv genom att faktiskt utforska vad det är som är så hemskt med den där människan, vad som egentligen retar upp dig. Fundera en stund på om inte just de där egenskaperna som personen har faktiskt är små taggar som är en spegelbild av dig själv, något som du har svårt att hantera inom dig. Och fundera också på hos vem det här agget sitter och vilken som är den enda personen som kan göra något åt DIN känsla. Jobbigt? Mmmmm. Det är jobbigt att ta ansvar för sina känslor och handlingar alldeles själv.


Pamela berättade också att vi visar ungefär 1/16 av oss själva till andra. Vi gömmer oss dagarna i ända. I detta fick vi göra en övning där vi fick stå helt stilla och avslappnade, se en annan person i ögonen under en väldigt lång tid och bara släppa in den personen. Det låter flummigt men jag kan lova att hela åhörarskaran gick igenom något magiskt, från att tycka det var pinsamt och jobbigt till att känna sån samhörighet med personen att det blev känslosamt vidare till en ren lyckokänsla av kärlek. Det blev lika för alla i lokalen i stort sett samtidigt. Magiskt. Under de där fem (?) minutrarna upptäckte jag saker om mig själv som jag aldrig anat. Lovar. Får du tillfälle att lyssna till Pamela - gör det!


Och på tal om inspiration, det kom ett paket....

En Svensk Klassiker

Facebook är så schysst, jag fick en påminnelse i lördags om att det var fem år sedan jag gjorde min första (?) klassiker och på den tiden var det både glasögon och tofsar som gällde.

Och när jag ändå rotade runt bland gamla bilder hittade jag en naaaaaaaaw-bild på Sonen. Han kommer att döda mig men det är det värt.

Men i lördags var det inte jag som blev en klassiker utan Pojkvännen. Han började med Vasaloppet, hängde sedan med på resan runt Vättern trots att han sagt att han AAAALLLLDDDDRRRIIIGGG skulle cykla så långt. Simmade Vansbrosimmet galant och nu var det alltså dags för Lidingöloppet. Sin vana trogen tänkte han bara träna en hel del men själva träningen var mest samma vecka att lunka runt lite här och var.


Han tjatade om att få dra på sig den där Batman-dräkten men jag sa bestämt nej. Jag ville att han för en gångs skull skulle vara en seriös löpare. För en gångs skull. Han frågade en sista gång vid Lidingövallen om han fick ha på sig Batman-dräkten men jag sa nej igen. OK då, vi var väl överens då. Dags att bege sig mot starten.


Väl på plats såg han laddad ut men jag började ångra att jag varit så sträng. Jag frågade om han väldigt gärna ville den där jäkla dräkten på sig och han nickade med hundögon. Så då fick han väl då. Han blev glad som ett litet barn och hoppade i sin dräkt. Samtidigt lovade han att spring på sub 3 timmar bara för att visa att han kan vara seriös trots Batman-dräkt. Se så glad han blev.

Och superhjälten var klar för start.

Då började mitt nervösa uppdrag att vara supporter, det är ju jättejobbigt! Sprang hit och dit och uppdaterade telefonen allt vad jag kunde för att hänga med (unnade mig inte ens kaffe!!!!). Såg honom första gången vid 8 km och det såg lätt ut. Nästa gång var efter 2 mil och då vid Grönsta-backen. Här var steget lite tyngre så jag pepprade honom med några gels.

Sista milen var lite tyngre men han krigade sig i mål på 3:03, inte långt ifrån sub 3. Så grymt snabb på upploppet att jag inte hann fota ordentligt.

I mål blev han intervjuad "flög du som en superhjälte?", tror de frågade för att kunna diska honom. Direkt efter krampade han så hans syrra fick rycka in och räta ut kroppsdelar här och var. En ny bliven klassiker - bra kämpat!

Och sen skulle det firas med bubbel och finmiddag förstås.

Skål!

Något trött superhjälte.

Frågade honom dagen efter om han skulle kunna tänka sig att göra en till klassiker men fick bara något mumlande till svar så jag antar det är ett ja.

Lidingöloppet

Det blir inget lopp för mig i morgon, ska gå all in som supporter i stället. Det blir kul!

Lunchträning på boxen

"Fan vad fit du har blivit, kört hårt i sommar?"


Skön kommentar, blir glad i magen men inser samtidigt att det är sååååå långt ifrån sanningen man kan komma. Styrka är något lyx som jag inte ägnat mig alls åt, i stället har jag nötit långa och många pass cykel, löp och sim. Men kanske bygger det också en "fit" kropp på sitt sätt, vad vet jag.


Hur som helst, dags att återinta gymmet. Mitt årskort på gymmet har inte blivit alltför flitigt använt men som tur är används det också varje gång jag simmar och det är ju tur det. I dag skulle jag och Sara mysträna, så där lite lagom komma-igång-träna. Jag var dock alldeles för pepp för att låta tillfället att få maxa försvinna ur händerna så jag tvingade stackars Sara att programmera om hjärnan till hårda bananer i stället. Hon försökte maska sig ur det några gånger men det gick inte.


Först trappmaskin och stakmaskin, mest för att slippa upp på hamsterbandet. Sedan uppvärmning med marklyft innan vi drog igång med rygg och axlar som var dagens fokus. Latsdrag och rodd i kombination för att inte tappa puls, chins och rygglyft i nästa kombo för att avsluta med strikta militärpressar och flyes. Eller just ja, för att göra Sara glad igen så hoppade vi på boxar också. Det är det bästa hon vet i hela livet (förutom Kalle).


Först hoppade jag på 30 cm, det tyckte jag räckte. Då var hon snabbt där och la på 15 cm till så då hoppade jag snällt på 45 cm. Helt plötsligt hade hon sedan förflyttat mig till 50 cm boxen och ta mig tusan om jag inte hoppade på den också. Inte tänka, bara hoppa.

Sara hoppade på en box som var typ 7 meter innan vi var klara. Den nedan var bara uppvärmning (tror det var 60 cm).

Så, dags att vänta in träningsvärken då!

Myten på Funbeat

Jag har skapat en bild av mig själv på Funbeat som den vinpimplande hobbyatleten tydligen. Så fort jag reggar något nuförtiden så haglar kommentarerna in. Tror jag ska odla vidare på det genom att köpa mig en plats till Lidingöloppet och ta med vin i vätskebältet..... Se nedan angående kommentarer på ett simpass som jag tyckte var lite.... segt.

Fartlek i poolen, eller hur....

Tydligen hade simpisen bestämt att vi skulle ägna oss åt fartlek i poolen i dag. Jag kom direkt från ett möte, svalde ett äpple på vägen, hemsk huvudvärk och allmän jobbig känsla i kroppen. Försök översätta det till fartlek om du kan... Trotsigt tittade jag på hennes schema och ruskade på huvudet. Jag är världssämst på just fartlek i poolen. Jag kan aldrig förutsäga hur fort jag simmar eller hur jag ska simma för att öka. Det här var planen.

Först dock insim 300 meter med en sjunktimmerkänsla. Sedan 200 meter teknik bara för att. Hon sa att jag skulle säga till när jag hade 41 minuter till förfogande så jag sa hepp. Dags att köra.


150 meter. Det är ju inte så farligt, eller? Jo, det är så himla mycket längre än 100 meter. Första skulle alltså köras lugnt, sedan snabbare och snabbare. Tiderna som hon satt upp var helt galna (enligt mig). Jag matade på och den första hamnade nog någonstans 3:24, det tror jag (jag lyckas aldrig ta tiden riktigt, har fullt upp med att hitta kanten, hålla mig i den och försöka fokusera på klockan). Men sen blir det ungefär samma fart trots att jag upplever ansträngningen som högre. Speciellt på längre sträckor. Berättar det för henne i omklädningsrummet och hon suckar något om mina vändningar som är katastrofala. True story men jag tror nog hela den här simmerskan är ganska katastrofal nu.


Nåväl, 50 lugnt och sen på nästa del som faktiskt gick lite bättre men det finns inte en sportmössa att jag kan komma under 2:00 på 100 m. Och det beror inte bara på vändningarna.


Ju kortare sträckor, desto bättre känsla så på 75'orna tror jag att jag åtminstone kunde ana en fartlek även om tiderna inte riktigt stämde.


Körde hela serien utan protester, kort avbad och sen direkt på tjejmiddag. Världens bästa tjejmiddag med diskussioner om dryga sambos/pojkvänner/äkta män (alltid), kulturella skillnader, feminism, föräldraledighet, svärmödrar och allt däremellan. Tiden gick så fort att jag knappt hann märka att jag var dödstrött vid 23 och ville hem. Fina tjejer, speciellt den här donnan som valt en penna som perfekt matchar hennes personlighet - söt och fluffig men också giftigt grön när det behövs.

Och en efterrätt att döda för.

I dag är kroppen seg, vi får se om det blir myskväll i soffan med Sonen som äntligen kommer hem eller om det kanske blir en kort jogg.

Medoc Marathon 2016 - The Story

En anonym läsare som börjar på "J" och slutar på "essica" skrev och undrade om jag nyktrat till tillräckligt för att skriva en race report. Träffade dessutom några läsare på lunchen i går som undrade när jag skulle släppa den rafflande historien om det däriga vinmarathonet i Frankrike. Jag har väntat in bilder men tänker att jag kan ju alltid skriva historien och sen krydda det hela med pinsamma bilder i nästa inlägg. Win, win.

Före loppet
Torsdag morgon ringer klockan tidigt och vi är ett taggat gäng som står på Bromma flygplats och kommer överens om vilka regler som ska gälla, vilket lockrop som ska användas om någon kommer bort osv. Eller komma överens - det var väl att ta i för det var vår reseledare som bestämde, styrde och ställde och vi fick helt enkelt bara säga ja och amen. Reseledaren är han som ser nöjdast ut.

Ingen tappades bort i Bromma, inte heller i Brüssel där vi mellanlandade och tryckte i oss frukost nummer två (viktigt med uppladdning). Vidare mot Bordeaux och vårt tjusiga hotell "Hotel California" - hotellet som gud glömde och vägglössen invaderade. Visade sig att jag och Pojkvännen hade fått annexet och Lars och Marie mutat sig in på sviten med både bokhylla och en bordsfläkt. I annexet fick vi klättra över skrivbordet för att ta oss till och från sängen, vattenkranen var som en vattenspridare som såg till att göra oss till byxvätare så fort kranen sattes på. Värmen låg på stadiga 40 grader i rummet, om fönstret öppnades fylldes rummet av ljud som inte gick att dämpa med dubbla öronpluttar med tillhörande öronkåpor gjorda för stålverk. Tack reseledaren!

På torsdagen gick vi runt och turistade i Bordeaux (och drack sjuhelvetes mycket vin/öl). Det är galet vackert i Bordeuax, byggnaderna är vackra och kyrkorna - jag dog lite för varje kyrka jag var in i.

Sen försökte vi sova i det där 40-gradiga rummet. Det gick så där. På morgonen blev det en morgonjogg och sen lyxfrukost. Deras croissanter, himmel vad gott.

Resten av fredagen ägnade vi åt att bråka om vilket sätt vi skulle transportera oss till Pauillac för att hämta ut nummerlappar och framför allt på race-dagen. Till slut blev det tåg till Pauillac och marathonbyn.

Lunch och sedan färd tillbaka, tidig middag och i säng. Just ja, någonstans där lyckades också någon som inte var reseledare fixa en perfekt transport till och från Pauillac på raceday, hurra! Nästa gång får hon vara reseledare.

Raceday

Klockan ringde tidigt även denna dag, frukost hade vi med oss i form av baguette, juice, snacks. Vi hade fått plats på Springtimes buss, perfekt!

 Förväntansfull Dracula som hittat sitt första offer för dagen.

Vi lämnade in väskor, drack kaffe, kissade och ställde oss i startledet bland 8000 andra löpare, de flesta utklädda. Här blev Dalton Dalton och Snövit Snövit.

Och Batman har hittat sin Catwoman. Busschauffören hade också bytt om. Tror jag.

Redo för start.

Själva loppet

Då gick startskottet, vi lunkade iväg. Det var varmt. Jag hade haft ångest innan för att det ändå fanns en maxtid på 6,5 timmar och min löpform var totalt under isen. Men där och då kunde jag ändå släppa det. Jag hade också tänkt att jag inte skulle dricka något vin förrän efter halva loppet eller kanske tidigast efter en mil. Det sprack efter en kilometer då första vinkontrollen uppenbarade sig. Karaktär? Nääää.

Efter två kilometer fick vi frukost och ungefär där tappade vi bort Snövit. Vi gjorde lockropet alla tre men nej, vi hittade henne inte. Det fanns väldigt många Snövit där, de flesta var dock män och ingen var så söt som Marie. Batman, Dalton och Catwoman joggade lite molokna iväg och hoppades kunna hitta vår Snövit längre fram.

Vid första vingården stannade Dalton för att detaljleta och jag och Batman sprang vidare. Jag tyckte att kilometrarna tickade iväg väldigt fort. Jag hade inga problem alls att springa trots att det var kuperat och ibland jobbig terräng att springa i (tänk mellan vinrankor, jord med massor av stora stenar). För varje kilometer börjar jag slappna av mer och mer (kan också bero på vinets inverkan). Jag börjar njuta av loppet, känna att WOW VAD HÄFTIGT - här springer jag mellan vingårdar i Bordeaux tillsammans med Pojkvännen och fina vänner samtidigt som jag får prova 22 olika sorters viner. Livskvalitet de lux. Och alla dessa utklädda människor. Jeeeeezus. Gillade speciellt tre Boratkillar. Eller gillade och gillade, sprang i alla fall djävligt fort när de var i närheten.

Vid 22 km konstaterade jag att jag var superpigg och Pojkvännen började tycka att värmen tog ut sin rätt. Vi valde att taktikgå i uppförsbackarna från och med nu. Vid 25 km blev det riktigt jobbigt för honom och för första gången ever kände jag att jag var den som var starkast. Jag försökte peppa och locka med att springa 500 meter i taget men vid 32 km så bestämde vi oss för att gå i mål. Även det var jobbigt för Batman, en slagen hjälte. Batmans mage var ur balans natten innan loppet, lägg därtill noll träning (enligt mig, inte enligt honom för han säger att "tänkte" träna ganska ofta under sommaren) och värmen så var det inte så konstigt. Här är vi vid ett vackert slott.

 Rödluvan i ny tappning.

Skål!

Batman började må illa så på slutet när jag ökade vinkonsumtionen så fick han fokusera på att överleva. Tråkigt för honom, livat för mig. Till slut kom vi till skylten 41 km. Hurra!

Och ÄNTLIGEN hittar vi Snövit igen! Vi blev så himla glada att vi fick springa in i mål tillsammans. Det visade sig att även Dalton fått problem så det var tydligen tjejernas dag i dag. Kolla tjejen med balklänning!

Dalton är trött.

Snövit är pigg.

 Batman är trött.

Summering
Min roligaste mara ever, också den längsta (6:17 tror jag det tog). Vi borde ha valt till busstransfer till allt men missade deadline på det. Det var sjukt varmt, jag borde tänkt till om min latexdräkt... Varför skriva 6:30 som maxtid när den sista som kom in gjorde det på 7:45? Vi låg i mitten av fältet med vår tid. Otroligt roligt och prisvärt lopp, själva loppet kostade mindre än ex Stockholm Marathon. I priset ingick tröja, medalj, ryggsäck och vinflaska. Coolt!

Jag och Pojkvännen åkte också på en utflykt dagen efter, dryga milens promenad genom sex andra vingårdar och på varje gård fick vi smaka på tre olika sorters vin. Bra återhämtning!

I mål!

Race report kommer när jag nyktrat till. Summering - galet lopp, så mycket glädje,  gott vin och sjukt varmt.