Vasaloppet 2016 - The Story

Vasaloppet 2016 - varning, kan innehålla spår av spår men troligtvis inte.

Ja alla spårallergiker kunde pusta ut, i alla fall de som startade i led 10. Inte spår att oroa sig för, mer frifräs. Jo 8 km innan Evertsberg kom någon snäll själ och spårade men det räckte i typ 500 meter och efter Oxberg hade vi lite spår också. Men annars var det så där skönt hippieaktigt gör som du vill, åk vart du vill, gå gärna ner i spagat. Men jag är inte bitter.... :)

Innan loppet
Väntan, väntan, väntan. Jag vill gärna vara på rätt plats i rätt tid för att ladda men just dagen innan Vasaloppet hängde vi fem timmar i Mora. Fel plats, för mycket tävlingsnerver, jobbigt. Till slut kom vi iväg mot Sälen, pizza, bastu och säng. Och helgen citat från Kalle "det måste vara jättejobbigt att göra spår hela vägen från Sälen till Mora". Mmmm jättejobbigt att åka skoter/pistmaskin så långt. Jättejobbigt.

Jo vallaren skulle göra sitt jobb också medan vi andra tittade på Mello en stund. Och vallarens mor gav många tips - både önskade och oönskade tydligen. :)

Söndag morgon lyckades jag peta i mig riktigt mycket frukost och vi var vid starten i bra tid. Jag och Sara stoppade ner skidorna i startled 10, gick och surrade lite med de andra åkarna och ställde oss sedan i toakö. Där stod vi typ 50 minuter och insåg att det bara var 10 minuter kvar till start. Gulp.

Sprang in i fållan och hittade som tur var skidorna ganska snabbt. Phjuuu. Sara berättade om någon som hittade sina skidor men där någon varit fiffig och snott hennes stavar. Ångest.....

Loppet

Japp, dags då. Jag börjar med att göra en snygg vurpa precis när startfältet börjar röra sig framåt. Kaoozzzz. 

Men sen rullar vi framåt i en dryg kilometer. Innan det blev tokstopp i den där backen. Ser nu på Garmin att det tog 44 minuter för oss att besegra kilometer nummer 2. Jomenvisstsörru. 1:10 till tre kilometer och 2 timmar till Smågan. Men sen var ju bara att köra på! Eller? Om det hade funnits spår. Tänkte att det nog bara är här pga kraftigt snöfall och motvind. Vi stakar på. Tänker lite på repen, första repet är 10:30 i Smågan och jag har ingen aning om hur lång tid det tar för oss att ta oss dit. Visar sig att vi är där 10:00. Så ja, första delen gjord.

Sara börjar tycka ungefär här är att det här med skidåkning inte är så himla roligt. Och det blir ju inte direkt roligare om vi säger så.... Ibland under loppet konstaterar jag högt att "åh det börjar kännas i höger knä" och då kontrar hon ALLTID med att "det finns inget ställe på min kropp där det inte gör ont". Japp, en sann optimist bakom min rygg i 9 mil. :)

Det är verkligen tungt, det stramar i vrister och ljumskar då man hela tiden får hålla emot i avsaknad av spår. Men mellan Smågan och Mångsbodarna får vi proffshjälp från Gästrikeservice där "gubbarna" från HAIF står. Vilka hjältar! De peppar oss och trycker i oss energi. En "gubbe" som jag känner lite extra för kommer fram och ger mig en kram och extra pepp. Han frågar hur det går och hur jag mår, jag muttrar något om att det är trökigt att vi inte har några spår och så. Han kontrar med att det här med att ha trökigt liksom ingår i startavgiften. Småler åt det hela vägen till Mångsbodarna. Älskade gubbe.

Vi krigar oss till Mångsbodarna och där någonstans kör vi också jämsides med Stephan, ni vet han från SVT (Stephan på glid). Han är supernervös och pratat hela tiden i telefon med någon som ska informera om nästa rep, hur terrängen ser ut mm. Men jag ser nu att han tog sig i mål, grattis Stephan! Bra krigat! 

Till Risberg går det verkligen mycket uppför. Det gick riktigt sakta för oss då vi fick saxa i varje liten uppförsbacke. Och nerför fick vi ploga för det fanns som sagt inga spår. Inget gratis här inte.... Men där står Kalle och hejar på oss så glatt. Vi är inte lika glada.

Men vi drar vidare mot Evertsberg och längtar efter varje blå skylt. Det känns som att det är väldigt långt kvar även om vi gjort halva. Började fundera på att kanske inte genomföra men jag säger inget högt. Kommer till Evertsberg och tar en gel. Tänker att livet kanske vänder. Även här står Kalle och tjoar på oss. En gubbe kliver över mina skidor så jag tror att spetsen går av men den höll. Tror jag. Det är bara att köra på. 

Oxberg nästa, det är långt dit närmare bestämt 15 km men Gästrikeservice här är ett riktigt glatt gäng som peppar järnet och som ger mig cola-nappar. Bästa cola-napparna jag någonsin ätit. Livet vänder för en stund. Och den där spårmaskinen kommer och gör spår i typ 500 meter. Alltid något! Men det är långt till Oxberg. Alldeles för långt. Vi bestämmer att vi ska valla om skidorna där.

Kalle står och hänger där också, nu är han lite försiktigt glad för han vet ju att han får skit för det hela tiden, stackars Kalle. Han kommer aldrig mer att vilja vara supporter. Vi går på toa, jag sms:ar pojkvännen följande "Oxberg, helt slut, det är inte kul någonstans, inget fäste, inga spår, ont". Positiva jag! Får ett peppande svar och tänker att det måste ju gå. Jag är ingen quitter. Har aldrig brutit ett lopp och det ska inte hända i dag heller. Vi klarar repen med 45 - 60 minuters marginal hela tiden.

Till Gopshus går det oväntat lätt trots att det är mycket uppför. Hökberg kommer fort och efter det börjar det bli mörkt. Hua. Att åka i de här nerförsbackarna utan spår är läskigt, att göra det i mörker är lite väl spännande. Men till slut är vi i Eldris och där har de tänt fina marshaller, jag blir glad. Och nu är det så nära! Vi tänker glada tankar och bestämmer oss för att det minsann inte blir någon spurt genom Mora Parken i dag (Sara tror dock jag säger att det inte blir någon dusch i Mora parken och säger OK då, då struntar vi väl i det även om det låter konstigt). 

Äntligen ser vi Mora, har aldrig varit så glad att se Mora som i dag. På slutspurten ser jag Dottern stå och heja och blir så glad så jag nästan börjar gråta. Lite längre bort stor Pojkvännen och hejar och sen svischar vi in i mål. 11:06 tog det men tiden var helt oväsentlig, jag trodde inte jag skulle orka hela vägen men är så nöjd över att jag gjorde det.

Efter loppet

Får några kramar av Dotter och Pojkvän innan vi drar mot dusch och mat. Är helt slut i kroppen men glad att det är över. 

I dag stramar det lite varstans, förkylningen som gjort sig påmind hela förra veckan har slagit ut i full kraft men mest är jag nöjd och glad. We did it! Tack Sara för sällskap, tack Dottern för att du hejade in mig i målet, tack Pojkvännen för pepp och bra skidor, tack vänner för alla sms/mess innan, under och efter loppet, tack Sonen för att du inte lät så himla missnöjd när du frågade om jag körde under sex timmar  - ni är bäst!