I dag om tre veckor...

.... är det över. Det jag har tränat för i nästan ett år. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på Kalmar Ironman under året som gått. Jag hoppas så att jag håller mig frisk och skadefri de sista tre veckorna, att jag kan stå där på startlinjen, att jag kan simma 3860 meter innan repet dras, att jag kan cykla 18 mil utan att ryggen pajar ur helt och att jag efter det kan stappla mig 42,2 km löpandes (nåja, så mycket löpning är det nog inte tal om då) och ta mig i mål innan sista repet dras. Jag hoppas och jag hoppas.

Medan jag hoppas gör jag allt jag kan för att vara förberedd. Jag förbereder mig mentalt och tänker hur det kommer att kännas, vilka tankar jag ska välkomna, vilka jag ska styra åt sidan, hur jag ska tänka vid olika delmål, hur jag under mitt lopp ska välja glädje. Hela tiden.

Under veckan som gått har bloggen varit tom men jag har laddat mina batterier, som vanligt under vår heliga Ålandsvecka. Samma vecka, samma camping, samma rutiner. Så gör vi. I träningshänseende har jag sprungit några korta pass, kört lite styrka, ett långpass löpning, ett längre cykelpass med Mannen. Ja, typ det. Resten av tiden har gått åt till att äta gott, gå på konsert med Petter, skratta, dricka stora mängder rosévin, reflektera över livet, basta, fiska, mysa, läsa böcker, spela Rock-Bingo där Sonen vann TVÅ gånger, sitta på klipporna och titta på solnedgång. Här är några bilder.