fredag 27 januari 2017

Sur som en citron

Jag är en morgonmänniska, det stör mig inte att gå upp jättetidigt för att resa, träna, jobba eller annat. Min Pojkvän däremot, han är helt omöjlig att dra ur sängen i stort sett varje morgon. Just i morse kom jag dock ur sängen ganska smidigt, men det var ungefär det enda som gick smidigt. Kändes mig sur och butter. Det var till och med jobbigt att dricka kaffe. Pojkvännen försökte småprata vid frukostbordet, jag stirrade och hummade mest.


Det blev inte bättre när jag kom till badhuset. Vattnet kokade av bröstsimmare som simmade kors och tvärs. Simpisen hade lagt sig i mitten på en dubbelbana där hon flankerades av två bröstsimmare - den ena hade kontroll den andra not so much. Jag slängde mig brevid Simpisen med livet som insats. Både mitt liv och de andras.


Efter en stund var vi dock bara tre på dubbelbanan och det gick ju bra. Tills Pojkvännen skulle tränga sig ner också. Butter och sur som jag var gav jag honom onda blickar och några mutter här och var. Han vevade runt med sina paddlar som om det skulle vara det sista han gjorde här i jordelivet. En millimeter från mitt huvud vid ett flertal tillfällen. Efter insim på 550 meter och en 300 meters simning med paddlar och dolme kände jag en stark längtan till gubbarna i bubbelpoolen. Hela jag bubblade över av bitterhet.


På något sätt lyckades dock Simpis förhandla med mig (mycket skickligt då hon inte ens låtsades om mitt humör utan så fort jag muttrade något surigt så drog hon iväg på något hitte-på-sim, listigt men jag går aldrig på det igen bara så du vet) och vi drog iväg på första fartintervallerna. 3 x 25 meter i överljudsfart. Jobbigt.


Sen fortsatte jag faktiskt att simma och det gick hyfsat. Dags för nya överljudsfartsintervaller. Den här gånger två gånger 3 x 25 m max. Nu hängde också Pojkvännen på. Det finns inget som triggar mig mer än att få simma mot honom. Aldrig tar jag ut mig så mycket som när vi tävlar. Han är den enda personen på denna jord som har den inverkan på mig. Inga medtävlande i tävlingar, inte Simpis, ingen utom han. Så nu jäklar! Dock körde jag med fenor så jag fuskade men jag vann. :)


Han hängde också med den tredje gången när vi körde tre gånger 3 x 25 meter.


När jag stapplade mig ur poolen bar mina ben inte mig. På riktigt, jag kunde inte gå. Vristerna betedde sig jättekonstigt, benen var totalt mos. Har aldrig någonsin känt så, nämnde det för Simpis som sockersött svarade "ja du har väl aldrig tagit i förr då". Sötis. Eller not. Och det beska humöret var som bortblåst. Däremot var ringarna runt ögonen tillbaka. Fashionable. Mina älskade fenor fick vara med på bild, det var ju de som gjorde jobbet i dag.

Inga kommentarer: