Jag är fascinerad av människor som gör saker utöver det "normala" (nu kan det ordet tolkas precis hur som helst) eller utanför boxen. Just ultralöpning är en sådan sak. För låt oss säga 20 år sedan tyckte jag att människor som sprang längre än slingan (2,5 km) var helt dumma i huvudet. Varför liksom? Min granne försökte få mig att hänga med på ett marathon och jag nästan dog. Slutade pratade med henne i en vecka eller så i alla fall. Men 2006 gjorde jag mitt första marathon och det gick ju. Gjorde en massa fler marathon och det blev lättare och lättare. Nu har jag gjort två ultror jag med - Ultravasan 45 i båda fallen. Men sen?
Jag har tur som en tok och jobbar med Laila Öjefelt, hon är ultra på riktigt. Hon är dock så plågsamt ödmjuk och undvikande så jag vet fortfarande inte exakt vilka lopp hon sprungit men det jag fått dra ur henne (och detektivat fram) är följande:
Ultra Tour Monte Rosa, 170 km med 11 000 höjdmetrar, kom femma (både 2018 och 2017)
48-timmars inomhus (Bislett) 2015 då hon tog sig 352,59 km (det finns bara en man och en kvinna i Sverige som sprungit längre än hon på 48 timmar), hittade hennes gamla blogg så läs här
24-timmars inomhus (Bislett) 2014 då hon tog sig 213,575 km
High Coast Ultra 75 km vann hon
Black river run 50 miles (typ 80 km) vann hon på 08:00:54
Caballo Blanco Memorial run 50 miles vann hon på 08:01
Hennes nästa lopp är Kullamannen men jag vet inte vilken distans. Hon är hopplös. Men grym. Nämnde jag att hon är 51 år?
I helgen avgjordes den "riktiga" Backyard ultran - Big Dog Backyard Ultra. I år vanns den av Maggie Guterl. Alltså en kvinna tog hem hela tävlingen. Hur länge hon sprang? 60 timmar och 402 kilometer. Det är alltså en varvbana på 6,7 km där varje varv påbörjas på hel timme, den som håller på längst vinner. Rekordet på backyard innehas av en svensk kille vid namn Johan Steene, 68 timmar och 455,9 km. Galet. Läs mer om hans historia här.
Det lopp som alla de ultralöpare jag googlat på eller antastat vid lunchbordet har på sin bucketlist är dock Barkley Marathon. Har du inte sett Netflix-dokumentären, gört. Varken 2019 eller 2018 lyckades någon ta sig i mål. Alltså inte en endaste. Totalt genom åren har antalet finishers varit 15 st. Sug på den. Ungefär 100 miles är loppet (ingen vet exakt då det inte finns någon officiell bana), det är fem varv som ska göras och totalt i höjdmetrar är det som att bestiga Mount Everest två gånger. Varje loop måste fullföljas inom 12 timmar. Läs mer här. Filmen finns här.
tisdag 22 oktober 2019
Gott och blandat - surt och salt
Så många gånger mina fingrar loggat in på bloggen, trevat sig fram bland bokstäver, ord, meningar men så har allt suddats ut till inget alls och tankarna har landat någon helt annanstans. Men i dag är jag här igen för att dela av mig vad som händer i Marres liv. Det lät pretto, nu måste jag komma på några riktigt bra historier för att matcha....
Crossfit
Ja visst! Jag har ju blivit en sån där crossfitta (öööh, kanske borde böjt ordet på annat sätt)! I fem veckor har jag stigit upp mycket tidigt på tisdagar, stannat kvar extra länge på jobbet på torsdagar och besökt Falun på söndagar bara för att få hänga med mina trevliga vänner på Måndagsklubben. Jag har stånkat och stönat, pressat och lyft, dragit och svingat. Provat så många saker och haft träningsvärk på de mest besynnerliga ställena. Som just nu till exempel - jag har träningsvärk på utsida arm, typ vid biceps fast på utsidan liksom. Jag misstänker de där handstående vi gjorde i söndags. Nu ska vi vara väldigt ärliga här och säga att jag inte direkt svingade mig upp på några handstående men jag stod en kort stund och jag stod ännu längre stund med en låda till hjälp.
Det som är kul med crossfit är just det oväntade. Vi börjar med uppvärmning en sisådär 8 - 10 minuter. Sedan vanligtvis en styrkedel 8 - 12 minuter. Avslutar med en konditionsdel 10 - 15 minuter. Eller så kör vi 30 minuter i sträck på något himla jobbigt som aldrig tar slut. Man vet aldrig. Sista veckan av ovetskap nu.
Och så har jag träffat en gullig och stark Marie också. Vi är bäst hela tiden. Ungefär som den där andra gulliga Marien som jag känner. Vi är också bäst hela tiden. Det kanske är så att kombon Marre+Marie=bäst?
Crossfit
Ja visst! Jag har ju blivit en sån där crossfitta (öööh, kanske borde böjt ordet på annat sätt)! I fem veckor har jag stigit upp mycket tidigt på tisdagar, stannat kvar extra länge på jobbet på torsdagar och besökt Falun på söndagar bara för att få hänga med mina trevliga vänner på Måndagsklubben. Jag har stånkat och stönat, pressat och lyft, dragit och svingat. Provat så många saker och haft träningsvärk på de mest besynnerliga ställena. Som just nu till exempel - jag har träningsvärk på utsida arm, typ vid biceps fast på utsidan liksom. Jag misstänker de där handstående vi gjorde i söndags. Nu ska vi vara väldigt ärliga här och säga att jag inte direkt svingade mig upp på några handstående men jag stod en kort stund och jag stod ännu längre stund med en låda till hjälp.
Det som är kul med crossfit är just det oväntade. Vi börjar med uppvärmning en sisådär 8 - 10 minuter. Sedan vanligtvis en styrkedel 8 - 12 minuter. Avslutar med en konditionsdel 10 - 15 minuter. Eller så kör vi 30 minuter i sträck på något himla jobbigt som aldrig tar slut. Man vet aldrig. Sista veckan av ovetskap nu.
Och så har jag träffat en gullig och stark Marie också. Vi är bäst hela tiden. Ungefär som den där andra gulliga Marien som jag känner. Vi är också bäst hela tiden. Det kanske är så att kombon Marre+Marie=bäst?
I morse drog jag rep väldigt länge. Repet tog aldrig slut. Åh hej, åh hå. Notera sjömansfrisyren. Nöjd.
Luciaformen
Eller Luciapokalen som Dottern kallar det. Fyra träningspass per vecka och så sex måltider på en och samma dag. Hur går det? Jomantackarsomfrågar, alldeles ypperligt. Ett himla planerande och kanske är jag inte helt 100 % men en gör så gott en kan och så blir det ändå så bra. Känner mig stark som en oxe och de där jeansen jag ville komma i slinker jag ner i nu. Halva tiden gjord, halva tiden kvar. Lovar dock att inte ställa mig på någon scen med blingblingbikini. Även om både Sara och jag nog är kvalificerade vid det här laget.
10 månader mot 10 mil
Men skoja inte med mig! Säg inte att du har ytterligare ett träningsprogram rullande! Jomenvisst! Lagom är inget för mig. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag är alltid lite för mycket, på alla tänkbara sätt. Så visst drog jag igång med ett löpprogram för att kunna springa 10 mil om 10 månader också. Och det kanske är här jag fuskar som mest för jag gör inte de där dagliga styrkeövningarna så värst bra. När Han tittar strängt på mig så gör jag dem förstås men inte annars. Det handlar inte om några jätteavancerade saker - armhävningar, knäböj, enbenshopp och enbensbalans. Men ändå. Löpningen gör jag däremot och den passar mig finfint. Låååååååångsamt ska det gå och det är jag världsmästare på. Kommer att vinna det här programmet i långsamhet. Det här gör jag med Marie (inte crossfittan utan den andra) och Markus. Team MMM.
Livet
Tankade sjukt mycket energi i helgen då jag hängde med en kär vän. Inga måsten, inga krav, så många samtal och orden tog aldrig slut.
Och den där fantastiska vännen som just nu har det så tufft så hela jag går sönder bara jag tänker på det. Ni vet hon, världsmästaren.
Och så Sonen som är så långt borta, alldeles för långt borta. 5 långa veckor dessutom. Är det ens tillåtet? Och även Dottern som flyttat så långt bort. Inte heller det är tillåtet. Saknar dem båda så det gör ont. Hjälper inte ens att tänka på hur dryga de var på vår semester, när de bara skulle bråka hela tiden. Oavbrutet. Fast jag sa till dem på skarpen. Oavbrutet.
Men nästa vecka landar de båda två hemma och jag kommer att krama ihjäl dem. Oavsett vad de säger.
Så, i korta drag vad som händer i Marres fantastiska liv.
fredag 4 oktober 2019
Lidingöloppet 2019 - The Story
Innan loppet
Vi åkte ner till Stockholm redan på fredagen för att äta mysig middag och gå på musikal (Häxorna i Eastwick). Mysig uppladdning. Dock fick jag rejält ont i huvudet på kvällen och mådde dåligt. Somnade men sov oroligt.
Lördag morgon fortfarande huvudvärk, illamående men tänkte att det ger med sig. Åt god frukost med extra allt och sedan iväg till Lidingövallen. Nu började vi ladda på riktigt! Eller nja, Lars skulle tippa trav först.
Själva loppet
Jag startade först av oss fyra, hittade nervösa Angelica (hon som cyklade Vätternrundan med oss) i startledet så vi pratade lite innan startskottet gick. Regnet öste ner då och under hela loppet
Jag startade långsamt, hängde med i rytmen, hetsade inte. Kändes lite tungt men inte omöjligt. Vid fem km bröt en kille foten i en nerförsbacke (han skulle prompt om alla och snubblade till), vid typ åtta km hade en kille fått hjärtstopp så en ambulans stod där (kom även en helikopter senare). Jag började få mörka tankar, tankar om mitt hjärta, mina ambulansfärder, dystert. Men vid 12 km kom min pojkvän ikapp mig, jag fick pepp, pussar och kramar. Bättre känsla igen. Jag pinnade på.
Vid 15 km tittade på klockan och blev besviken över att det gått så långsamt (typ 1:54 där). Deppade ihop, det var tungt. Vid 20 km dök tanken upp om att bryta men jag sköt tillbaka den, stoppade i stället in lurarna och lyssnade på bok. Struntade i tider, tog det lugnt, försökte njuta. Till slut hittade jag en bra rytm och bra tankar och kunde rulla in i mål på 4:01. Nöjd över att jag inte bröt, nöjd över att jag inte hade ont någonstans.
Även pojkvännen hade kommit i mål, exakt en timme snabbare än jag. Vi var mycket nöjda.
Marie fick tyvärr bryta då hennes rygg bråkade, Lars påstår att detta lopp inte är att rekommendera för någon. Jag tyckte det var ett "fittråttelopp". Ungefär så.
Efter loppet
Mådde väldigt dåligt efter loppet, frös så jag skallrade tänder. La mig i ett varmt bad i en halvtimme och drack gul dricka. Efter det kändes det bättre. Vi åt mat och humöret på oss alla blev sakta men säkert bättre. Kvällen avslutades i Sky Bar.
Tidigt i säng och sen tillbringade jag och Han dagen i Stockholm med Nordiska museet, shopping och hemmahäng. Bra helg! Tack vänner!
Vi åkte ner till Stockholm redan på fredagen för att äta mysig middag och gå på musikal (Häxorna i Eastwick). Mysig uppladdning. Dock fick jag rejält ont i huvudet på kvällen och mådde dåligt. Somnade men sov oroligt.
Jag startade först av oss fyra, hittade nervösa Angelica (hon som cyklade Vätternrundan med oss) i startledet så vi pratade lite innan startskottet gick. Regnet öste ner då och under hela loppet
Jag startade långsamt, hängde med i rytmen, hetsade inte. Kändes lite tungt men inte omöjligt. Vid fem km bröt en kille foten i en nerförsbacke (han skulle prompt om alla och snubblade till), vid typ åtta km hade en kille fått hjärtstopp så en ambulans stod där (kom även en helikopter senare). Jag började få mörka tankar, tankar om mitt hjärta, mina ambulansfärder, dystert. Men vid 12 km kom min pojkvän ikapp mig, jag fick pepp, pussar och kramar. Bättre känsla igen. Jag pinnade på.
Vid 15 km tittade på klockan och blev besviken över att det gått så långsamt (typ 1:54 där). Deppade ihop, det var tungt. Vid 20 km dök tanken upp om att bryta men jag sköt tillbaka den, stoppade i stället in lurarna och lyssnade på bok. Struntade i tider, tog det lugnt, försökte njuta. Till slut hittade jag en bra rytm och bra tankar och kunde rulla in i mål på 4:01. Nöjd över att jag inte bröt, nöjd över att jag inte hade ont någonstans.
Mådde väldigt dåligt efter loppet, frös så jag skallrade tänder. La mig i ett varmt bad i en halvtimme och drack gul dricka. Efter det kändes det bättre. Vi åt mat och humöret på oss alla blev sakta men säkert bättre. Kvällen avslutades i Sky Bar.
On top of the world
Oktober, jag såg de första snöflingorna dala ner utanför fönstret nyss, härligt! Jag är redo.
Det har nu gått nästan tre veckor sedan jag började på Luciaformen. Jag hade bestämt mig, jag skulle ge det en riktig chans, jag skulle ge allt. Men samtidigt gnagde tvivlet i mig, jag har haft svårt att släppa taget om de där myskvällarna med Honom och en stor påse ostbågar, de där glasen vin på jobbmiddagarna, chipsen i loungen. Varför skulle jag lyckas nu?
Jag jobbade väldigt mycket med mitt varför (tack Carola!). Vad är det jag vill åstadkomma, vad får det kosta, hur ska jag tänka när tvivlet smyger sig på, hur tacklar jag de svåra stunderna.
Efter tre veckor kan jag konstatera - det har gått superbra! Långt över förväntan. Jag har levt efter principen sex mål mat om dagen, jag har använt mig av pulvershakes när jag inte haft "riktig" mellis till hands, jag har planerat mina måltider till punkt och pricka men också gjort avsteg då när jag själv valt att göra det inte för att tillfället "tvingade" mig att göra det. Och jag mår så bra. Det här passar mig (vilket jag också vet sedan tidigare).
Tips till dig som också vill förändra:
1. Jobba på ditt varför, se till att det är starkt, att du alltid kan gå tillbaka dit när det känns motigt.
2. Planera, fundera på hur du får ihop dina dagar, se till att så få överraskningar som möjligt kan få dig ur kursen.
3. Lita på din plan - det kanske inte händer något över en natt, låt det ta tid.
4. Se till att göra det med någon/några andra (tack Sara!), få pepp, stöd när det känns motigt.
Det jag trodde skulle vara svårt:
1. Jobbmiddagar - men det var ju bara att säga nej till vinet och kanske krångla lite med maten (be om att få utan sås, ris istf pommes eller vad det nu kan vara.
2. Ensamma hemmakvällar - just det här har inte hänt så många gånger än men de två gånger jag minns har inte varit några som helst problem. Jag har inte ränt iväg till skåpet, jag har inte funderat på något att äta och det är nog tack vare att jag sällan är hungrig (jag äter enorma mängder).
3. Oförstående personer - människor som ifrågasätter mitt val, som tycker jag beter mig konstigt, nog ska du väl "unna" dig en kanelbulle på kanelbullens dag osv. Jo, visst har jag hört kommentarer, visst har jag hört människor som tycker det är märkligt att jag som tränar som jag gör behöver gå på "diet", jag är ju inte tjock mm mm. Men det handlar inte om det, det handlar om något annat, en förändring men jag orkar inte alltid förklara.
Jag tänker inte redovisa kilon eller centimeter, det är inte viktigt. Det jag vill förmedla är känslan av balans, att kroppen mår bra, att jag är stark och glad. Exakt så här känns det nu (tack Marie S för fotot) - on the top of the world:
Det har nu gått nästan tre veckor sedan jag började på Luciaformen. Jag hade bestämt mig, jag skulle ge det en riktig chans, jag skulle ge allt. Men samtidigt gnagde tvivlet i mig, jag har haft svårt att släppa taget om de där myskvällarna med Honom och en stor påse ostbågar, de där glasen vin på jobbmiddagarna, chipsen i loungen. Varför skulle jag lyckas nu?
Jag jobbade väldigt mycket med mitt varför (tack Carola!). Vad är det jag vill åstadkomma, vad får det kosta, hur ska jag tänka när tvivlet smyger sig på, hur tacklar jag de svåra stunderna.
Efter tre veckor kan jag konstatera - det har gått superbra! Långt över förväntan. Jag har levt efter principen sex mål mat om dagen, jag har använt mig av pulvershakes när jag inte haft "riktig" mellis till hands, jag har planerat mina måltider till punkt och pricka men också gjort avsteg då när jag själv valt att göra det inte för att tillfället "tvingade" mig att göra det. Och jag mår så bra. Det här passar mig (vilket jag också vet sedan tidigare).
Tips till dig som också vill förändra:
1. Jobba på ditt varför, se till att det är starkt, att du alltid kan gå tillbaka dit när det känns motigt.
2. Planera, fundera på hur du får ihop dina dagar, se till att så få överraskningar som möjligt kan få dig ur kursen.
3. Lita på din plan - det kanske inte händer något över en natt, låt det ta tid.
4. Se till att göra det med någon/några andra (tack Sara!), få pepp, stöd när det känns motigt.
Det jag trodde skulle vara svårt:
1. Jobbmiddagar - men det var ju bara att säga nej till vinet och kanske krångla lite med maten (be om att få utan sås, ris istf pommes eller vad det nu kan vara.
2. Ensamma hemmakvällar - just det här har inte hänt så många gånger än men de två gånger jag minns har inte varit några som helst problem. Jag har inte ränt iväg till skåpet, jag har inte funderat på något att äta och det är nog tack vare att jag sällan är hungrig (jag äter enorma mängder).
3. Oförstående personer - människor som ifrågasätter mitt val, som tycker jag beter mig konstigt, nog ska du väl "unna" dig en kanelbulle på kanelbullens dag osv. Jo, visst har jag hört kommentarer, visst har jag hört människor som tycker det är märkligt att jag som tränar som jag gör behöver gå på "diet", jag är ju inte tjock mm mm. Men det handlar inte om det, det handlar om något annat, en förändring men jag orkar inte alltid förklara.
Jag tänker inte redovisa kilon eller centimeter, det är inte viktigt. Det jag vill förmedla är känslan av balans, att kroppen mår bra, att jag är stark och glad. Exakt så här känns det nu (tack Marie S för fotot) - on the top of the world:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)