Innan loppet
Jisses vilken vecka! Full fart, jobb, jobb, jobb, pussa på barnen lite nu och då. Hej då middag med barnen onsdag kväll då vi var på Gasta Comedy i Gävle (testa, varje onsdag 19:30) och såg bland annat Henrik Hjelt och Petter från podden TS Knas. Men vår Hoforsbo Mathias Heldevik var också där och var helt suverän!
Någonstans på torsdagen började jag må dåligt. Svårt att veta om det var stress, sömnbrist, Dotterns baciller eller vad tusan det var men något stod inte rätt till. Lite ont i halsen, skum känsla i kroppen. Dryyyyygt.
Fredag kväll när jag satt på middagen kände jag att jag blev varm. På ett icke vin-fylleaktigt sätt ty jag drack bara ett glas. På musikalen blev det värre och när allt var slut höll jag på att dö innan jag landade i Lenas säng. Fy fasen. Somnade på två sekunder och vaknade piggare. Bestämde mig för att starta ändå.
Vi var ute i god tid, åt lunch med Sara och sen tog vi oss mot starten. Sara och Pojkvännen startade vid 13 respektive 13.10, jag vid 13:30 så jag fick lite tid att nojja för mig själv. Bestämde mig för att sätta upp delmål och kliva av om läget var dåligt.
Själva loppet
I startfållan fick jag höra om en tjej som i och med detta lopp skulle fullfölja sitt femte (?) klassikerår, hon var dock i 35:e veckan nu... Jag tänkte att jag skulle sluta wajna som en gammal kärring och bita ihop. Starten gick och det var som vanligt trångt.
Efter några hundra meter kommer två Hofors-brudar i kapp och om mig, de skulle också bli klassiker efter det här. Grattis brudar!
Hittade en bra rytm - långsam men jämn. Det har Marie lärt mig.
När det blev brantare uppförsbackar och pulsen gick upp så promenerade jag. Sedan sprang jag på.
Rätt vad det var så nådde jag kyrkan igen, mitt andra delmål för dagen, 7 km passerade. Där skulle jag bestämma om jag var inbillningssjuk eller sjuk på riktigt. Jag bestämde inbillningssjuk och fortsatte. Till milen gick det bra, vid 12 km hade jag en rejäl svacka men tänkte härda ut till 15 km i alla fall. Men då hade svackan släppt och jag kunde springa på igen.
Vid 2 mil stod Sofia och hejade för fulla muggar så då fick jag mer energi igen. Tack! Sista milen var tung men det gick. Jag kunde aldrig öka, det gjorde ont i höftena, ryggslutet och utsida lår (märkligt). Fötterna gjorde sig påminda här och var men inte så farligt faktiskt.
Till slut återstod bara tre km och jag var så klar med loppet sedan länge. Kändes som att jag aldrig skulle komma i mål.... Men jag trippade i mål på min sämsta tid ever (trodde jag då) - 3:52.
Efter loppet
Vi hade fått en finfin inbjudan av Pojkvännens kompis Åsa så vi fick finmat direkt efter loppet. Dock mådde jag illa så jag kunde inte äta så mycket men ändå (hade kräkts två gånger på slutet av loppet).
Kroppen värkte och det var svårt att sova. På söndag eftermiddag började jag att må riktigt dåligt. Febern steg, jag ville bara sova. Vilket jag gjorde. 11 timmar senare vaknade jag betydligt piggare och utan feber. Något skit är det i kroppen, frågan är bara vart det tar vägen.
I dag kikade jag på hur många Lidingö-lopp jag sprungit och vilka tider:
2006 - 3:56
2007 - 4:02
2009 - 4:01
2011 - 3:57
2012 - 3:31
2015 - 3:28
2017 - 3:52
Så det var ju inte sämst men inte bäst heller. Mitt emellan. Och med tanke på att jag inom fem veckor sprungit tävlingar på 45 km, 42 km och 30 km så kanske jag ska vara nöjd. Eller ska jag kanske köra en sprint på 21,1 km nästa vecka? Eller så fokuserar jag på det här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar