Lidingöloppet 2017 - The Story

Korta versionen - tungt lopp, inget att skriva hem om. Lång version, fortsätt att läsa.

Innan loppet
Jisses vilken vecka! Full fart, jobb, jobb, jobb, pussa på barnen lite nu och då. Hej då middag med barnen onsdag kväll då vi var på Gasta Comedy i Gävle (testa, varje onsdag 19:30) och såg bland annat Henrik Hjelt och Petter från podden TS Knas. Men vår Hoforsbo Mathias Heldevik var också där och var helt suverän!

Torsdag morgon drog jag tidigt till huvudstaden för att arbeta där två dagar. Fredagen var en kaosdag där jag knappt hann andas mellan mötena, avslutade med att springa till middagen jag bokat på Grill. Efter det taxi till China-teatern för att se "Book of Mormons". Så himla bra. se den.

Någonstans på torsdagen började jag må dåligt. Svårt att veta om det var stress, sömnbrist, Dotterns baciller eller vad tusan det var men något stod inte rätt till. Lite ont i halsen, skum känsla i kroppen. Dryyyyygt.

Fredag kväll när jag satt på middagen kände jag att jag blev varm. På ett icke vin-fylleaktigt sätt ty jag drack bara ett glas. På musikalen blev det värre och när allt var slut höll jag på att dö innan jag landade i Lenas säng. Fy fasen. Somnade på två sekunder och vaknade piggare. Bestämde mig för att starta ändå.

Vi var ute i god tid, åt lunch med Sara och sen tog vi oss mot starten. Sara och Pojkvännen startade vid 13 respektive 13.10, jag vid 13:30 så jag fick lite tid att nojja för mig själv. Bestämde mig för att sätta upp delmål och kliva av om läget var dåligt.

Själva loppet
I startfållan fick jag höra om en tjej som i och med detta lopp skulle fullfölja sitt femte (?) klassikerår, hon var dock i 35:e veckan nu... Jag tänkte att jag skulle sluta wajna som en gammal kärring och bita ihop. Starten gick och det var som vanligt trångt.

Efter några hundra meter kommer två Hofors-brudar i kapp och om mig, de skulle också bli klassiker efter det här. Grattis brudar!

Hittade en bra rytm - långsam men jämn. Det har Marie lärt mig.

När det blev brantare uppförsbackar och pulsen gick upp så promenerade jag. Sedan sprang jag på.

Rätt vad det var så nådde jag kyrkan igen, mitt andra delmål för dagen, 7 km passerade. Där skulle jag bestämma om jag var inbillningssjuk eller sjuk på riktigt. Jag bestämde inbillningssjuk och fortsatte. Till milen gick det bra, vid 12 km hade jag en rejäl svacka men tänkte härda ut till 15 km i alla fall. Men då hade svackan släppt och jag kunde springa på igen.

Vid 2 mil stod Sofia och hejade för fulla muggar så då fick jag mer energi igen. Tack! Sista milen var tung men det gick. Jag kunde aldrig öka, det gjorde ont i höftena, ryggslutet och utsida lår (märkligt). Fötterna gjorde sig påminda här och var men inte så farligt faktiskt.

Till slut återstod bara tre km och jag var så klar med loppet sedan länge. Kändes som att jag aldrig skulle komma i mål.... Men jag trippade i mål på min sämsta tid ever (trodde jag då) - 3:52.

Nöjd över att ha kommit i mål, missnöjd över min prestation. Både Pojkvännen och Sara hade sprungit långsammare än tidigare så vi var något dystra i bilen hem.

Efter loppet
Vi hade fått en finfin inbjudan av Pojkvännens kompis Åsa så vi fick finmat direkt efter loppet. Dock mådde jag illa så jag kunde inte äta så mycket men ändå (hade kräkts två gånger på slutet av loppet).

Som sig bör fyllde vi på med näringsriktig föda kring Stora Wäsby.

Hem, ett glas vin och en film och stupa i säng.

Kroppen värkte och det var svårt att sova. På söndag eftermiddag började jag att må riktigt dåligt. Febern steg, jag ville bara sova. Vilket jag gjorde. 11 timmar senare vaknade jag betydligt piggare och utan feber. Något skit är det i kroppen, frågan är bara vart det tar vägen.

I dag kikade jag på hur många Lidingö-lopp jag sprungit och vilka tider:

2006 - 3:56
2007 - 4:02
2009 - 4:01
2011 - 3:57
2012 - 3:31
2015 - 3:28
2017 - 3:52

Så det var ju inte sämst men inte bäst heller. Mitt emellan. Och med tanke på att jag inom fem veckor sprungit tävlingar på 45 km, 42 km och 30 km så kanske jag ska vara nöjd. Eller ska jag kanske köra en sprint på 21,1 km nästa vecka? Eller så fokuserar jag på det här:

Raceweek och helgsummering

Måndag igen. När min helg kickade igång vid 18-tiden i fredags fick jag en mental break-down. Satte mig i soffan och dog. Helt tom inombords och samtidigt kokande i hjärnan. Inte bra. Inte bra alls. Men så blir det ibland. Till slut satt jag där ensam i soffan då hela världen var upptagna med roliga saker så som läskig bio (Sonen), återträff med bästis (Dottern), kräftfiske (Pojkvän med kids). Tyckte synd om mig själv en stund men hällde sen upp chips och ostbågar, plockade upp datorn och körde igång skift nummer 17 för dagen. Typ. Somnade sedan till i soffan. Oh that glory.

Vaknade pigg som en mört på lördag morgon så det blev ett skift jobb och sedan en helt underbar höstjogg. Har inte sprungit sedan Medoc men faktiskt kändes det bra. Inte speciellt ont i fötterna, pulsen var under kontroll, huvudet var glatt. Lyssnade på en ny podd - En mörk historia. Hua. Fick dåndimpen och fick paranoia en stund men som tur var mötte jag en fd polis precis då som lugnade nerverna. Lyssnade på fallet Lotta Rudholm och dog lite inombords. Vad är det för fel på vårt system egentligen? Hur många kvinnor ska dödas?

Sen väntade en eftermiddag i Stockholm med Sonen. Mysigt som vanligt.

RPM-kvartalsutbildning på söndag morgon och sedan hem till soffan där jag stannade hela eftermiddagen.

Men nu är det måndag och dags för race på lördag. Har inga som helst tankar om lördagen förutom att jag ska jogga tre mil och se det som en skogspromenad. Typ. Gör det ont bryter jag. Funkar det, joggar jag i mål. Men först en galen jobbvecka med ytterst lite träning. Och uppdaterade väderleksprognoser förstås.

Några till bilder från Medoc

Rumpchock

I dag blev det rump- och benpass på lunchen. Det doftar fortfarande bränd skinka kan jag meddela.

Recept
Uppvärmning 10 min i trappmaskin

Set 1 
40-30-20-10 av
Höftlyft
Utfall (körde totalt ex 40 st, dvs 20 st per ben)
Sumo high-lift med kettlebell

Set 2
40-30-20-10 av
Boxjump
Squat med stång
Bulgarian split utan stång (totalt ex 40, 20 per ben)

Resultat
Rumpa innan

Rumpa efter

Medoc Marathon 2017 - The Story

Jag tänker i mitt stilla sinne vad jag ska säga till hjärtspecialisterna nu när jag äntligen fått en tid.

Doktorn: Har du gjort något ansträngande sedan du fick åka ambulans till Mora sjukhus för hjärtbesvär?
Jag: Nä, inget speciellt. Jag sprang en ultravasa 45 km och tre veckor senare ett vinmarathon i Frankrike. Inget speciellt alls.
Doktorn: Gå hem. Vi slösar inte tid på idioter.

Men det var inte det inlägget skulle handla om utan Medoc Marathon!

Innan loppet
Jag jobbar som en tok. Hela tiden och oavbrutet. Hinner knappt kika upp från datorn innan nästa uppdrag kommer nertrillandes i mailen. Men jag gillar det ju också, jag älskar när allt går fort, när allt händer samtidigt, att vara inne i karusellen. Men just innan lopp är det något frustrerande. Att behöva packa tre dagar innan för jag vet att jag inte kommer att ha en sekund över till packning innan jag åker. Tur att Pojkvännen tänkt på allt praktiskt. *emoji-hjärta*

Klockan 02:00 på onsdag åker vi ner mot Arlanda. Klockan 04:00 har jag slagit upp datorn och jobbar mig fram till flyget går. På flyget öppnar jag datorn fortare än kvickt när däcken lyft från marken och slår igen den precis innan däcken når backen igen. I väntan på planet från Paris till Bordeaux sitter jag där med datorn i knäet igen. Och så fortsätter det. Inser när vi kommer fram till Bordeaux och ska äta lunch att jag avverkat en 10 timmars jobbdag...

Men det är härligt att komma till Bordeaux igen! Vi bor på ett hotell mer mot stan och tar en promenad efter lunchen. Sen somnar vi en stund i sängen innan vi äter middag och tidigt i säng.

Torsdagen börjar med tidig frukost och jobb, jobb, jobb. Efter första jobbpasset unnar vi oss en sightseeingjogg i parker. Otroligt vackert!

Sedan fortsätter vi jobba på Starbucks. Känner mig som en 20-årig mediakonsult (heter det ens så?).

Många timmar senare bestämmer vi att det får räcka med jobb och drar ut på stan igen. Vinmuseum får det bli. Inte så spännande som vi trodde men helt OK. Tar en spårvagnstur hit och dit. Mysiga café-stopp, kyrkostopp och middag.

På fredagen jobbar vi lite till och drar efter lunch mot stället vi ska bo på. Ett mysigt bed-and-breakfast som ägs av en vinproducent. Han har påbrå från Skottland och är extremt charmig.

Vidare till Paulliac och hämtar ut nummerlapparna.

Nu står vi inför ett vägskäl - Pojkvännen vill åka på pastaparty en mil norrut utan att vi har en aning om hur vi tar oss hem. Jag är kontrollknarkare och vägrar om vi inte har säkrat transport hem. Vi dividerar och försöker hitta alternativ men det är stört omöjligt. Pojkvännen kapitulerar och vi åker hem med tåget. Det blir middag på en trevlig restaurang i byn i stället. Dit cyklar vi genom vinodlingar. Romantiskt!

Sover bra och vi får också sova ganska länge på morgonen då hotellägaren fixat skjuts till oss till starten. En kanadensare och två fransmän är snälla nog att upplåta plats till oss.

Det är trångt när vi ska ta oss igenom säkerhetskontrollen till starten. Det är lång kö till väskinlämningen. Allt tar sjukt lång tid.

När det är 2 minuter kvar till start rusar vi till startkön. Onödigt att rusa ty det tar 10 minuter för oss att ta oss till startlinjen efter starten har gått....

Loppet
Det är väldigt trångt i år, troligtvis för att vi står så långt bak i år. Förra året startade vi mycket längre fram. Kön sniglar sig fram och efter en kilometer kommer första vinstoppet. Trångt. Vi drick dock vin. Förstås. Vidare en liten bit till men det blir stockning igen där husen bildar en trång gång.

Första fem kilometrarna tar en timme men sedan flyter det på lite bättre. Vi stannar vid varje stopp och dricker och äter. Dock är det inte så många vinstopp den första milen som förra året. Bra tror jag.

Så roligt att få kika på alla kostymer och alla människor. Skrattar högt när jag ser Freddie Mercury fixa med sin outfit bland vinrankorna - stringkalsonger och läderbyxor med bar rumpa....

Pojkvännen fotar en helt naken kille, bara nummerlappen döljer pillesnoppen.

Jag har problem med fötterna ganska direkt från start. Det gör ont. Det är inte roligt att springa när det gör ont. Vi räknar ner till halvmaran och tänker att efter det börjar vi gå i backarna. Det gör vi men efter tre mil känns det som att jag behöver gå ännu mer. Konstaterar dock att det inte spelar någon roll om jag springer eller går, allt gör ont. Pojkvännen manar på och lurar mig att springa. Han kallar sträckorna för "guldsträckan" - sträckan där ALLA måste springa. Oavsett. Jag påminner väldigt ofta om förra året då Batman minsann vägrade springa överhuvudtaget men han låtsas som att det regnar. Vilket det gör nu och då. Och vilket regn! Det öser ner för att sekunden senare upphöra och solen skiner som besatt. Märkligt.

Vi springer om ett Eiffeltorn.

Som vanligt är stämningen vid det fina slottet magiskt. Alla vill stanna där för evigt. Ingen vill springa de sista 7 km. Ingen. Inte jag heller.

Vi förundras över att loppet tagit så lång tid, att vi faktiskt måste lägga på ett kol för att komma under 6,5 timme. Kan inte förstå att vi kunde promenera sista 15 km förra året och ändå komma i mål före 6,5 timme.

Dricker vitt vin, äter ost, får glass och till slut är målrakan ett faktum.

Glider in under målportalen på 6 timmar och 27 minuter. Precis under tidsgränsen alltså. Dock vet jag inte vad som händer om man går över gränsen, det sägs att man inte får medalj, väska och vin men jag vet inte. Det är ju så himla många kvar på banan så jag tror inte riktigt på det.

Från fin väska, vin och medalj. Tjejerna får också en ros.

Efter loppet
Jag har så fruktansvärt ont. Varje steg gör vansinnigt ont. Vi glider in i tältet och dricker öl.

Hittar några tjusiga killar att föreviga. Ser ni hur nöjd jag ser ut nedan. Smärtorna är som bortblåsta.

Har tur och får skjuts tillbaka i samma bil. Killarna som sprang är inte alls sugna på några fler marathon efter det här, kanske beror på att deras längsta långpass var en vecka tidigare och landade på 17 km tack vare att de sprang fel. Annars hade de sprungit typ 14 km....

Dusch, slappande i sängen och så middag. Jag hade längtat efter pizza men trodde inte att det fanns pizza i den lilla hålan. När vi väl cyklat till restaurangen igen så ser jag en pizzahusvagn mitt emot... I stället äter jag en superäcklig biff. Blä. Somnar ovaggat. Då var det marathonet gjort.