Ultravasan 45 2017 - The Story

Innan loppet

Både jag och Marie har haft en trasslig sommar. Jag med mitt bråkande hjärta, Marie med skador som tvingat henne till att vila från löpning helt och hållet. Vi som hade så många planera på långpass här och var, i stället grät hon sig igenom midsommarafton av frustration och jag hade dödsångest första delen av juli. Livet.

För ett par veckor sedan var det ändå dags att bestämma sig - skulle vi, skulle vi inte. Båda visste status på den andra. Vi fikade med våra gubbar och la fram plus och minus. Mest minus faktiskt. Gubbarna sa - "men ni hör ju själva, ni kan ju för fasen inte starta", vi la dövörat till (precis som vi brukar) och bestämde oss (kanske just därför) för att prova. Det får bära eller brista. Ett sista gemensamt långpass planerades in på två mil och det fixade vi, jag ska inte säga galant men vi tog oss igenom det.

På fredagen tog vi oss till Mora på olika sätt - jag, Marie, Pojkvännen och coachen. 

Till slut satt vi där i husbilen och pysslade med allt som behövde pysslas med inför en heldag. 45 km för mig och Marie, 90 km för Pojkvännen och coachen som skulle hålla ihop allt.

Jag sov ganska bra på natten, pussade hej då till Pojkvännen som klev upp för att ta 3-bussen till Sälen. Sov vidare. Hörde regnet smattra mot taket.

Frukost, nojande om vädret och sedan skulle coachen ta oss till start. Både jag och Marie var sammanbitna och inte speciellt sociala. Stackars coach... Men när jag väl kommer till starten så känner som vanligt glädjen komma tillbaka. Skit i regnet, det här ska vi göra! Träffade en gammal klasskompis innan start, kul!

Loppet
Ja, starten gick. Vår strategi var att springa saaaaaakta - mellan 6:30 och 7:00 för att det ska hålla så länge som möjligt. Vi lufsar iväg, vi tar våra krämpor i början, precis som alltid. Båda har problem med fötterna (senan under fötterna dvs början till hälsporre, tips emottages tacksamt!!!!), jag med piriformis, magen krånglar för båda. Ja ungefär så.

Vi pratar en hel del första kilometrarna, tar igen det vi missat i varandras liv och pratar om loppet. Regnet tilltar men än så länge är det ganska torrt i spåret. Första kilometrarna försvinner snabbt. Det är många fina passager över broar, små stigar, upp och ner. Varje brantare backe går vi, sedan tassar vi på långsamt. Jag har lite jobbiga tankar här och var men försöker skjuta det åt sidan.

Oxberg är vårt första stora mål, då har vi sprungit 17 km. Det har gått lite upp och ner, det är svårt att få en bra rytm när det är en massa backar. Vi kämpar på och känner oss riktigt nöjda när vi når Oxberg där också coachen står. Härligt! Nu räknar vi ner!

Mellan Oxberg och Hökberg är det också lite stökigt, terrängen är inte så mysig. Det är stora insjöar i spåret som ska forseras, vädret kan inte bli sämre. Det ösregnar, vi är helt dygnsura, skorna är fyllda av lera, vi pratar inte så mycket utan tassar bara på. Vi är dock duktiga på att hitta ljusglimtar och vi talar aldrig högt om några mörka tankar. Det är det som är så skönt med Marie, oavsett vad vi egentligen tycker så säger vi det inte högt. Vi bara kämpar på och försöker peppa varandra. Kanske ser en snygg rumpa (fast hon påstår att det inte fanns en enda snygg kille efter spåret, bara illaluktande gubbar), fin utsikt, snygga löparstrumpor, schyssta supportrar, byter några ord med en medtävlande eller något helt annat.

I Hökberg äter jag pannkakor, chips och allt annat jag kommer åt. Tar också en gel. Jag känner att jag behöver energi. Börjar må illa efter gelen men känner ändå att den ger verkan. Går och kissar efter 28 km, fattar inte riktigt att vi redan tagit oss 28 km och att vi fortfarande springer och faktiskt utan större krämpor. Galet!

Tänker hela tiden "när kommer väggen", "när kan vi inte springa längre". Men det kommer inte. Vi tassar och tassar. Helt galen känsla att känna att vi kan ta mig tusan springa vidare efter 30 km, efter 35 km. Jag har aldrig kunnat springa så länge i ett lopp. Vid 39 får jag fruktansvärd kramp på baksidan av höger lår. Det krampar ihop totalt. Jag skriker till och tänker att det är kört nu. Vi går lite, jag försöker springa igen men det går inte Stretchar, försöker igen, det går inte. Men sen tänker jag ut en ny strategi - jag springer fast det gör ont och tänker att det kanske släpper. Och tänk, det gör det! Jag kan springa igen!

Vid 42,2, gratulerar vi varandra till att vi nu är ultror. Tassar vidare och räknar ner. 2 km kvar. 1 km kvar. Och så upploppet. Hand i hand. Löpandes. Det är galet.

Vi gjorde det, du och jag Marie! Vi är bäst!

Efter loppet
Vi går in i tältet med mat och petar in oss lite soppa och pannkakor.

Vi har ont här och var och börjar frysa. Men så jäkla nöjda. Pratar lite med Anna som sprungit 9 mil. Går sedan till campingen igen och tar en dusch. Äntligen! Går knappt att få av sig kläderna, allt är lerigt och äckligt. Vi luktar illa.

Kaffe och vin, sen är vi på g igen.

Dags att ta emot Pojkvännen som tagit sig igenom sina 90 km trots många motgångar och en coach som mest försökte få honom att bryta hela tiden. :)

Jag är så stolt över mig, Marie och Pojkvännen. Vi gjorde det! Och jag tror jag är gjord för ultror faktiskt, men bara om jag har en farthållare med mig. Marie är världsbäst på just farthållning. Hon borde ha det som yrke. Tack för pepp! Tack hjärtat! Tack coachen!