Det blir som man tänker

Det blir som man tänker. Tänker man att allt ska gå åt helvete så gör det också det.

Tänker man att det är discofredag, glitter, glamour och spända biceps så blir det också det. Snodde bilden från Aktivera Fabrikens sida som säkert snott bilden från internettet någonstans.

I dag kör jag discofredag redan på lunchen så om jag ska följa själva definitionen för discofredag måste jag sluta jobba efter lunch och gå in på partyt. Vi får se. Har ju lite vikitga möten på eftermiddagen och jag vet inte riktigt vad mina kollegor skulle tycka om jag dök upp i den lilla svarta med ett glas vin i handen. Vi får se.

Tanken makt är fantastisk. Jag blir fascinerad över människor som "orkar" tänka negativa tankar, måla fan på väggen, tro det värsta om allt/alla. Hur orkar de? Var får de sin inspiration och energi ifrån? Och varför har det blivit så? Kanske har jag också varit så, minns inte, men någon gång, någonstans gjorde jag ett annat val - valet att åtminstone försöka se saker från den ljusa sidan. Att vid en semestersummering se de positiva sakerna (så mycket att jag faktiskt glömmer de negativa), att summera veckan genom att tänka på alla sköna möten, energin, roliga saker som inträffat.

Just den här veckan har jag haft förmånen att jobba med en helt fantastisk människa som är ett hejdundrande energiknippe. Hon ger feedback, hon har åsikter, hon är stark men hon har en förmåga att ALLTID se det positiva. Alltid. Hon sa att hon en dag i veckan/månaden/whatever bestämmer sig för att säga JA till allt. Exakt allt. Oavsett vad det är. Bara för att se vad som händer. Coolt! Det vill jag också!

Den här helgen tror jag blir fantastisk. Jag börjar alltså med discofredag redan på lunchen, sedan afterwork-yoga, middag med Dottern och kanske en film. I morgon laddar jag för 50-årsfest och på söndag har jag en pratjogg inplanerad med Ultra-Marie. Fantastiskt!

Baksmällan

Måndag morgon. Hela gårdagen gick som i ett töcken, jag har sovit dåligt, kroppen ömmar lite här och var men inte så farligt. Jag tror det mer handlar om sömnbrist, vätskebrist och kanske lite post-race depression. Hur som helst är jag dj***ligt grinig, sur, trött och omöjlig att ha att göra med. Charmigt va, någon som vill ha en dejt?

Men några saker jag glömde rapportera från loppet:

1. Vår coach - han är helt fantastisk. Han ilade hit och dit och lyckades hitta oss mitt i skogen här och var. Vi var inte lika fantastiska dock.... Ibland var vi rent av tvära och knappt pratade med honom. I Läde stod han med kaffe och ett glatt leende, vi ignorerade både kaffet och leendet. Gnällde i stället över lera och gyttja. Han funderade och funderade på hur han skulle muntra upp oss och till slut drog han till med att vi i alla fall plockade placeringar hela tiden. Alltid något! Och det gjorde vi faktiskt.

2. Jag föll pladask för två killar. Jo, de hejade så mycket på oss och var så glada och peppiga så jag passade på att göra en frivolt precis framför dem. Och då passerar ännu en trevlig kille som undrar om jag hittade något, jag svarade då sanningsenligt att jag blev så till mig när killarna hejade på mig att jag gjorde sälen. Jaha ja, då låter jag bli att heja på dig då konstaterade han och trippade vidare med ett gulligt smajl. En stund efter kom vi ikapp honom igen och även då valde han att låta bli att heja på oss utan log bara det där söta leendet.

3. Killen som bjöd på sina sista två sura godisar. Alltså, vilket hjälte. Jag blev så glad. Jag som inte ätit godis sedan nyår. Det var nog de där surisarna som tog mig i mål. Tack!

Nu är skorna tvättade och längtan efter nya äventyr börjar pocka på.

Ultravasan 45 2017 - The Story

Innan loppet

Både jag och Marie har haft en trasslig sommar. Jag med mitt bråkande hjärta, Marie med skador som tvingat henne till att vila från löpning helt och hållet. Vi som hade så många planera på långpass här och var, i stället grät hon sig igenom midsommarafton av frustration och jag hade dödsångest första delen av juli. Livet.

För ett par veckor sedan var det ändå dags att bestämma sig - skulle vi, skulle vi inte. Båda visste status på den andra. Vi fikade med våra gubbar och la fram plus och minus. Mest minus faktiskt. Gubbarna sa - "men ni hör ju själva, ni kan ju för fasen inte starta", vi la dövörat till (precis som vi brukar) och bestämde oss (kanske just därför) för att prova. Det får bära eller brista. Ett sista gemensamt långpass planerades in på två mil och det fixade vi, jag ska inte säga galant men vi tog oss igenom det.

På fredagen tog vi oss till Mora på olika sätt - jag, Marie, Pojkvännen och coachen. 

Till slut satt vi där i husbilen och pysslade med allt som behövde pysslas med inför en heldag. 45 km för mig och Marie, 90 km för Pojkvännen och coachen som skulle hålla ihop allt.

Jag sov ganska bra på natten, pussade hej då till Pojkvännen som klev upp för att ta 3-bussen till Sälen. Sov vidare. Hörde regnet smattra mot taket.

Frukost, nojande om vädret och sedan skulle coachen ta oss till start. Både jag och Marie var sammanbitna och inte speciellt sociala. Stackars coach... Men när jag väl kommer till starten så känner som vanligt glädjen komma tillbaka. Skit i regnet, det här ska vi göra! Träffade en gammal klasskompis innan start, kul!

Loppet
Ja, starten gick. Vår strategi var att springa saaaaaakta - mellan 6:30 och 7:00 för att det ska hålla så länge som möjligt. Vi lufsar iväg, vi tar våra krämpor i början, precis som alltid. Båda har problem med fötterna (senan under fötterna dvs början till hälsporre, tips emottages tacksamt!!!!), jag med piriformis, magen krånglar för båda. Ja ungefär så.

Vi pratar en hel del första kilometrarna, tar igen det vi missat i varandras liv och pratar om loppet. Regnet tilltar men än så länge är det ganska torrt i spåret. Första kilometrarna försvinner snabbt. Det är många fina passager över broar, små stigar, upp och ner. Varje brantare backe går vi, sedan tassar vi på långsamt. Jag har lite jobbiga tankar här och var men försöker skjuta det åt sidan.

Oxberg är vårt första stora mål, då har vi sprungit 17 km. Det har gått lite upp och ner, det är svårt att få en bra rytm när det är en massa backar. Vi kämpar på och känner oss riktigt nöjda när vi når Oxberg där också coachen står. Härligt! Nu räknar vi ner!

Mellan Oxberg och Hökberg är det också lite stökigt, terrängen är inte så mysig. Det är stora insjöar i spåret som ska forseras, vädret kan inte bli sämre. Det ösregnar, vi är helt dygnsura, skorna är fyllda av lera, vi pratar inte så mycket utan tassar bara på. Vi är dock duktiga på att hitta ljusglimtar och vi talar aldrig högt om några mörka tankar. Det är det som är så skönt med Marie, oavsett vad vi egentligen tycker så säger vi det inte högt. Vi bara kämpar på och försöker peppa varandra. Kanske ser en snygg rumpa (fast hon påstår att det inte fanns en enda snygg kille efter spåret, bara illaluktande gubbar), fin utsikt, snygga löparstrumpor, schyssta supportrar, byter några ord med en medtävlande eller något helt annat.

I Hökberg äter jag pannkakor, chips och allt annat jag kommer åt. Tar också en gel. Jag känner att jag behöver energi. Börjar må illa efter gelen men känner ändå att den ger verkan. Går och kissar efter 28 km, fattar inte riktigt att vi redan tagit oss 28 km och att vi fortfarande springer och faktiskt utan större krämpor. Galet!

Tänker hela tiden "när kommer väggen", "när kan vi inte springa längre". Men det kommer inte. Vi tassar och tassar. Helt galen känsla att känna att vi kan ta mig tusan springa vidare efter 30 km, efter 35 km. Jag har aldrig kunnat springa så länge i ett lopp. Vid 39 får jag fruktansvärd kramp på baksidan av höger lår. Det krampar ihop totalt. Jag skriker till och tänker att det är kört nu. Vi går lite, jag försöker springa igen men det går inte Stretchar, försöker igen, det går inte. Men sen tänker jag ut en ny strategi - jag springer fast det gör ont och tänker att det kanske släpper. Och tänk, det gör det! Jag kan springa igen!

Vid 42,2, gratulerar vi varandra till att vi nu är ultror. Tassar vidare och räknar ner. 2 km kvar. 1 km kvar. Och så upploppet. Hand i hand. Löpandes. Det är galet.

Vi gjorde det, du och jag Marie! Vi är bäst!

Efter loppet
Vi går in i tältet med mat och petar in oss lite soppa och pannkakor.

Vi har ont här och var och börjar frysa. Men så jäkla nöjda. Pratar lite med Anna som sprungit 9 mil. Går sedan till campingen igen och tar en dusch. Äntligen! Går knappt att få av sig kläderna, allt är lerigt och äckligt. Vi luktar illa.

Kaffe och vin, sen är vi på g igen.

Dags att ta emot Pojkvännen som tagit sig igenom sina 90 km trots många motgångar och en coach som mest försökte få honom att bryta hela tiden. :)

Jag är så stolt över mig, Marie och Pojkvännen. Vi gjorde det! Och jag tror jag är gjord för ultror faktiskt, men bara om jag har en farthållare med mig. Marie är världsbäst på just farthållning. Hon borde ha det som yrke. Tack för pepp! Tack hjärtat! Tack coachen!

Marre tipsar

En lista där du kan plocka russinen ur kakan, vissa russin är lite mer svårplockade än andra men ändå. Enjoy!


1. Cykla till jobbet
Den här veckan har jag cyklat TVÅ gånger till jobbet. Totalt tre gånger på dessa 10 år alltså (senast för ett år sedan). Bra ändå! Frisk luft, miljövänligt och allt det där. Och tack vare Dottern även en matlåda med i cykelkorgen. Hur långt det är till jobbet? Exakt 600 meter. Enough said.

2. Filmtips
Råkade titta på filmen "Fyren mellan haven" för att den fått bra recensioner. Alltså gör det du också. Bara gör det.

3. Boktips
Jag läser sällan biografier och ännu mer sällan sådana som den här men då jag blev utan bok i Bulgarien (tre utlästa på en vecka) så snodde jag Sonens bok. Den var fantastisk. Läs, läs, läs.

4. Vuxen dotter som bor hemma
Kanske lite mer svårfixat men ack så underbart. Denna vecka har jag blivit servad med färdigt kaffe och ägg på morgonen och när jag kom hem i går efter jobb och träning stod hon och lagade mat. Alltså. Alla borde ha det som jag. Lägg till ett härligt fnissande i soffan på kvällen och livet leker.


5. Supermotionären Camilla
Mina ögon tåras, jag ryser, jag är glad, jag är upprymd, jag vill hjula fast jag inte kan, jag är allt. Min fina, starka vän Camilla är uttagen till att vara en av fyra Supermotionärer som ska drillas av Colting och Borssén med målet att genomföra Kalmar Ironman 2018. Så tipset lyder - VÅGA. Kan hon kan alla. Om jag ska följa med på hennes resa? Sover Dolly Parton på rygg? Bajsar älgarna i skogen? Klart som fan. Kalmar 2018, it is you and me again.

Raceweek

Raceweeks har inte haglat detta år, knappt några race alls faktiskt (Göteborgsvarvet och Vansbro Triathlon tror jag är de enda faktiskt). Men på lördag ska jag och Marie ut i dalaskogarna och långsamjogga. I går var vi ute en sväng och testade benen och hjärtat, det kändes oväntat bra! Lätta ben och pulsen var snäll. Skönt. Festade till söndagen med att gå på E-fit också. Jojomensan.

I helgen har jag för övrigt mest bara latat mig, kräftskiva i Dalarna på lördag. En sån där mysig där allt är lättsamt och trevligt. Bastu och bad i Siljan också.

Fredag var discofredag, jag och SuperSnabbaSilverSara joggade och sen flexade vi muskler. Big time.

Vi satt till och med i en sån där maskin som ska bygga stora muskler, en typ av pec dec (eller hur det stavas) där man ska föra armarna in framför kroppen och bygga snygga discobröstmuskler. Jag fick kramp i armvecket av övningen, Sara under foten. Nåja, vi har lite kvar att lära gällande disco tror jag.

Glassätandet behärskar vi till fullo. Vi har övat och övat.

Nu ska det nojjas för vädret i en vecka då. Let the raceweek begin! Oxberg, skärp dig.

Ultravasan 45

Jomenvisst, Ultravasan närmar sig med stormsteg och jag kan väl inte direkt påstå att jag stormat fram på något sätt mot den. Men i går sprang jag och Marie dryga 2 mil med bra känsla i kroppen, veckan innan klämde jag till med en halvmara innan vin/bubbel-orgien i Bulgarien började. I Finland stadiga 18 km. Det är väl typ där mina långpass landar. Nu är det ingen idé att hetsa upp sig mer över träning utan bara fokusera på att äta bra, sova bra och se till att hålla sig frisk och kry.


Tyckte det var dags att börja kika in på vad jag egentligen ska göra om 1,5 vecka. Jo, tydligen det här:

Vi startar i Oxberg klockan 09:00, springer mot "fel" håll en stund för att runda Oxbergssjön och sedan in på riktiga leden. 40 km skogsväg/vasaloppsled, 3 km grus och 2 km asfalt.


Höjdkurvan är ganska snäll, det är några knölar som ska bestigas och framför allt vid Oxberg minns jag de där knölarna som ganska höga. Efter Hökberg är det nerförsbacke. :)

Jo men det verkar väl lätt? Jo, kanske om planen som vi hade skulle ha verkställts. Jag saknar långpass och jag saknar kontinuitet. 278 km sprungna från 1:a maj till dags dato, 4 pass mellan 15 och 20 km, 3 pass mellan 20 och 22 km (inkl Göteborgsvarvet). Ja, ja, nu KÖR VI!

Jag trodde änglarna fanns....

... bara, bara i himmelen. Låten går på repeat i dag i mina öron när jag med stor entusiasm tar itu med mailhögen som växt sig galet stor under sommaren. Men det är ändå skönt med nystart, omstart, skönstart.


Semestern har varit fantastisk, en blandning av bergbestigning, en anings träning, bokläsning i massor, reflektion, eftertanke, stressminimering. Och sista veckan en massa sol och bad i Bulgarien. Jag är laddad till tänderna och redo för något nytt! Bring it on!


Morgonjogg i ett varmt Bulgarien, alltså det gick verkligen inte att träna.

 Middagar med fantastisk utsikt.

 Jag och Sonen.

 Strandselfies of course.

Fika på bästa fikastället i Dalarna innan avresa till solen.

Fika på bästa fikastället i Torsåker tidigare samma dag, naturligtvis hade vi som pliktskyldigast cyklat några mil innan. Ytterst få.

Och skaldjursplatå ännu någon dag tidigare. Mmmmm.

Men nu är de slappa dagarna över, nu är rutinerna tillbaka. Om mindre än två veckor ska jag och Marie springa 45 km i dalaskogarna. Både hon och jag har varit skadade på lite olika sätt under hela sommaren så träningen har blivit lika haltande som vi varit men det struntar vi i nu. Nu blickar vi framåt i stället för bakåt och ser fram emot en kul dag i fädernes spår.


Och det är också mitt motto för tiden som kommer från och med i dag - blicka framåt och inte bakåt. Jag har lagt för mycket energi på att titta i backspegeln i stället för att titta framåt. Så från nu inte så många regler, modeller att hålla sig till, mer skönt flow, mer lyssnande på mitt eget hjärta, mer förlåtande. Nystart, omstart och skönstart var det ja.