Hav förtröstan

För inom en mycket, mycket snar framtid kommer race report från Medoc Marathon! Sneak peak här:

Friday - yeah!

Första september. Höst. Här kommer ett inlägg om whazzup och så. Ostrukturerat som vanligt.

Firade in september med att morgonsimma med sköna bönan. Konstaterade att jag hade typ träningsvärk i triceps och ryggfilérna trots att jag inte gjort något annat än jobbat. Bönan på banan brevid gissade att det beror på fönsterputsning. Jag å andra sidan tycker att det verkar långsökt att tröttheten hängt i så pass länge som två år (nä naturligtvis skojar jag mamma, jag putsar ju fönstren minst varannan månad, minst).

Har redan gett henne en uppläxning om att sådana här bilder är totalt förbjudna att knäppa och ännu mer förbjudna att distribuera på något sätt. Hon hade väl åtminstone kunnat lägga på lite snyggfilter eller något???? Åh herregud.

Och det är också lite jobbigt då jag i veckan blev fotad av en superduktig kollega och alla på Facebook bah "åh du är så snygg" "vilket foto" "ååååh" och sånt där som man blir så löjligt glad av. Jämför bilderna och hitta 6782 fel vet jag.

OK, lite mer business och lite mer klätt på nedersta. Och inga ringar runt ögonen och så vidare och så vidare i all oändlighet amen.

Chefskonferens var det i veckan, jag fick uppdraget att plåga 30 chefer på morgongympa. Det var annorlunda att coacha människor som är allt från kontorsråttor till atleter. Och allt detta på ängleska också. Nedan fick de syssla med en 10 minuters wod bestående av 10 armhävningar, 10 v-sit, 10 airsquat och så rusa runt i en fyrkant.

Har varit på fest också. Vi fick till en girl-power bild från festen, några av mina sköna tjejvänner från Ladies Circle. Vilka pinglor!

Framtiden då? Just nu är jag sönderstressad inifrån och ut. Jag jobbade mig in i RPM-passet i går och direkt från cykeln gick jag in i jobb-bubblan igen. Jag älskar att vara där det händer men i kväll får datorn vila och min helg är oplanerad.

Nästa vecka däremot, då ska jag typ ha semester. Datorn åker med och möten ska hållas men detta från Frankrike. Det är nämligen dags för en succé i repris - Médoc vinmarathon! Ska bli galet kul. Temat i år är "music in 33 rpm record" och givetvis avslöjar jag inte än vad jag och Pojkvännen ska vara. Förra året var vi som bekant Catwoman och Batman.

Sen vilar jag mig i form och deltar i Lidingöloppet om kroppen säger ja. Efter det är det slut på tävlingar. Konstigt år det här, sannerligen.... Men nästa år, då blir det andra bullar av!

Det blir som man tänker

Det blir som man tänker. Tänker man att allt ska gå åt helvete så gör det också det.

Tänker man att det är discofredag, glitter, glamour och spända biceps så blir det också det. Snodde bilden från Aktivera Fabrikens sida som säkert snott bilden från internettet någonstans.

I dag kör jag discofredag redan på lunchen så om jag ska följa själva definitionen för discofredag måste jag sluta jobba efter lunch och gå in på partyt. Vi får se. Har ju lite vikitga möten på eftermiddagen och jag vet inte riktigt vad mina kollegor skulle tycka om jag dök upp i den lilla svarta med ett glas vin i handen. Vi får se.

Tanken makt är fantastisk. Jag blir fascinerad över människor som "orkar" tänka negativa tankar, måla fan på väggen, tro det värsta om allt/alla. Hur orkar de? Var får de sin inspiration och energi ifrån? Och varför har det blivit så? Kanske har jag också varit så, minns inte, men någon gång, någonstans gjorde jag ett annat val - valet att åtminstone försöka se saker från den ljusa sidan. Att vid en semestersummering se de positiva sakerna (så mycket att jag faktiskt glömmer de negativa), att summera veckan genom att tänka på alla sköna möten, energin, roliga saker som inträffat.

Just den här veckan har jag haft förmånen att jobba med en helt fantastisk människa som är ett hejdundrande energiknippe. Hon ger feedback, hon har åsikter, hon är stark men hon har en förmåga att ALLTID se det positiva. Alltid. Hon sa att hon en dag i veckan/månaden/whatever bestämmer sig för att säga JA till allt. Exakt allt. Oavsett vad det är. Bara för att se vad som händer. Coolt! Det vill jag också!

Den här helgen tror jag blir fantastisk. Jag börjar alltså med discofredag redan på lunchen, sedan afterwork-yoga, middag med Dottern och kanske en film. I morgon laddar jag för 50-årsfest och på söndag har jag en pratjogg inplanerad med Ultra-Marie. Fantastiskt!

Baksmällan

Måndag morgon. Hela gårdagen gick som i ett töcken, jag har sovit dåligt, kroppen ömmar lite här och var men inte så farligt. Jag tror det mer handlar om sömnbrist, vätskebrist och kanske lite post-race depression. Hur som helst är jag dj***ligt grinig, sur, trött och omöjlig att ha att göra med. Charmigt va, någon som vill ha en dejt?

Men några saker jag glömde rapportera från loppet:

1. Vår coach - han är helt fantastisk. Han ilade hit och dit och lyckades hitta oss mitt i skogen här och var. Vi var inte lika fantastiska dock.... Ibland var vi rent av tvära och knappt pratade med honom. I Läde stod han med kaffe och ett glatt leende, vi ignorerade både kaffet och leendet. Gnällde i stället över lera och gyttja. Han funderade och funderade på hur han skulle muntra upp oss och till slut drog han till med att vi i alla fall plockade placeringar hela tiden. Alltid något! Och det gjorde vi faktiskt.

2. Jag föll pladask för två killar. Jo, de hejade så mycket på oss och var så glada och peppiga så jag passade på att göra en frivolt precis framför dem. Och då passerar ännu en trevlig kille som undrar om jag hittade något, jag svarade då sanningsenligt att jag blev så till mig när killarna hejade på mig att jag gjorde sälen. Jaha ja, då låter jag bli att heja på dig då konstaterade han och trippade vidare med ett gulligt smajl. En stund efter kom vi ikapp honom igen och även då valde han att låta bli att heja på oss utan log bara det där söta leendet.

3. Killen som bjöd på sina sista två sura godisar. Alltså, vilket hjälte. Jag blev så glad. Jag som inte ätit godis sedan nyår. Det var nog de där surisarna som tog mig i mål. Tack!

Nu är skorna tvättade och längtan efter nya äventyr börjar pocka på.

Ultravasan 45 2017 - The Story

Innan loppet

Både jag och Marie har haft en trasslig sommar. Jag med mitt bråkande hjärta, Marie med skador som tvingat henne till att vila från löpning helt och hållet. Vi som hade så många planera på långpass här och var, i stället grät hon sig igenom midsommarafton av frustration och jag hade dödsångest första delen av juli. Livet.

För ett par veckor sedan var det ändå dags att bestämma sig - skulle vi, skulle vi inte. Båda visste status på den andra. Vi fikade med våra gubbar och la fram plus och minus. Mest minus faktiskt. Gubbarna sa - "men ni hör ju själva, ni kan ju för fasen inte starta", vi la dövörat till (precis som vi brukar) och bestämde oss (kanske just därför) för att prova. Det får bära eller brista. Ett sista gemensamt långpass planerades in på två mil och det fixade vi, jag ska inte säga galant men vi tog oss igenom det.

På fredagen tog vi oss till Mora på olika sätt - jag, Marie, Pojkvännen och coachen. 

Till slut satt vi där i husbilen och pysslade med allt som behövde pysslas med inför en heldag. 45 km för mig och Marie, 90 km för Pojkvännen och coachen som skulle hålla ihop allt.

Jag sov ganska bra på natten, pussade hej då till Pojkvännen som klev upp för att ta 3-bussen till Sälen. Sov vidare. Hörde regnet smattra mot taket.

Frukost, nojande om vädret och sedan skulle coachen ta oss till start. Både jag och Marie var sammanbitna och inte speciellt sociala. Stackars coach... Men när jag väl kommer till starten så känner som vanligt glädjen komma tillbaka. Skit i regnet, det här ska vi göra! Träffade en gammal klasskompis innan start, kul!

Loppet
Ja, starten gick. Vår strategi var att springa saaaaaakta - mellan 6:30 och 7:00 för att det ska hålla så länge som möjligt. Vi lufsar iväg, vi tar våra krämpor i början, precis som alltid. Båda har problem med fötterna (senan under fötterna dvs början till hälsporre, tips emottages tacksamt!!!!), jag med piriformis, magen krånglar för båda. Ja ungefär så.

Vi pratar en hel del första kilometrarna, tar igen det vi missat i varandras liv och pratar om loppet. Regnet tilltar men än så länge är det ganska torrt i spåret. Första kilometrarna försvinner snabbt. Det är många fina passager över broar, små stigar, upp och ner. Varje brantare backe går vi, sedan tassar vi på långsamt. Jag har lite jobbiga tankar här och var men försöker skjuta det åt sidan.

Oxberg är vårt första stora mål, då har vi sprungit 17 km. Det har gått lite upp och ner, det är svårt att få en bra rytm när det är en massa backar. Vi kämpar på och känner oss riktigt nöjda när vi når Oxberg där också coachen står. Härligt! Nu räknar vi ner!

Mellan Oxberg och Hökberg är det också lite stökigt, terrängen är inte så mysig. Det är stora insjöar i spåret som ska forseras, vädret kan inte bli sämre. Det ösregnar, vi är helt dygnsura, skorna är fyllda av lera, vi pratar inte så mycket utan tassar bara på. Vi är dock duktiga på att hitta ljusglimtar och vi talar aldrig högt om några mörka tankar. Det är det som är så skönt med Marie, oavsett vad vi egentligen tycker så säger vi det inte högt. Vi bara kämpar på och försöker peppa varandra. Kanske ser en snygg rumpa (fast hon påstår att det inte fanns en enda snygg kille efter spåret, bara illaluktande gubbar), fin utsikt, snygga löparstrumpor, schyssta supportrar, byter några ord med en medtävlande eller något helt annat.

I Hökberg äter jag pannkakor, chips och allt annat jag kommer åt. Tar också en gel. Jag känner att jag behöver energi. Börjar må illa efter gelen men känner ändå att den ger verkan. Går och kissar efter 28 km, fattar inte riktigt att vi redan tagit oss 28 km och att vi fortfarande springer och faktiskt utan större krämpor. Galet!

Tänker hela tiden "när kommer väggen", "när kan vi inte springa längre". Men det kommer inte. Vi tassar och tassar. Helt galen känsla att känna att vi kan ta mig tusan springa vidare efter 30 km, efter 35 km. Jag har aldrig kunnat springa så länge i ett lopp. Vid 39 får jag fruktansvärd kramp på baksidan av höger lår. Det krampar ihop totalt. Jag skriker till och tänker att det är kört nu. Vi går lite, jag försöker springa igen men det går inte Stretchar, försöker igen, det går inte. Men sen tänker jag ut en ny strategi - jag springer fast det gör ont och tänker att det kanske släpper. Och tänk, det gör det! Jag kan springa igen!

Vid 42,2, gratulerar vi varandra till att vi nu är ultror. Tassar vidare och räknar ner. 2 km kvar. 1 km kvar. Och så upploppet. Hand i hand. Löpandes. Det är galet.

Vi gjorde det, du och jag Marie! Vi är bäst!

Efter loppet
Vi går in i tältet med mat och petar in oss lite soppa och pannkakor.

Vi har ont här och var och börjar frysa. Men så jäkla nöjda. Pratar lite med Anna som sprungit 9 mil. Går sedan till campingen igen och tar en dusch. Äntligen! Går knappt att få av sig kläderna, allt är lerigt och äckligt. Vi luktar illa.

Kaffe och vin, sen är vi på g igen.

Dags att ta emot Pojkvännen som tagit sig igenom sina 90 km trots många motgångar och en coach som mest försökte få honom att bryta hela tiden. :)

Jag är så stolt över mig, Marie och Pojkvännen. Vi gjorde det! Och jag tror jag är gjord för ultror faktiskt, men bara om jag har en farthållare med mig. Marie är världsbäst på just farthållning. Hon borde ha det som yrke. Tack för pepp! Tack hjärtat! Tack coachen!

Marre tipsar

En lista där du kan plocka russinen ur kakan, vissa russin är lite mer svårplockade än andra men ändå. Enjoy!


1. Cykla till jobbet
Den här veckan har jag cyklat TVÅ gånger till jobbet. Totalt tre gånger på dessa 10 år alltså (senast för ett år sedan). Bra ändå! Frisk luft, miljövänligt och allt det där. Och tack vare Dottern även en matlåda med i cykelkorgen. Hur långt det är till jobbet? Exakt 600 meter. Enough said.

2. Filmtips
Råkade titta på filmen "Fyren mellan haven" för att den fått bra recensioner. Alltså gör det du också. Bara gör det.

3. Boktips
Jag läser sällan biografier och ännu mer sällan sådana som den här men då jag blev utan bok i Bulgarien (tre utlästa på en vecka) så snodde jag Sonens bok. Den var fantastisk. Läs, läs, läs.

4. Vuxen dotter som bor hemma
Kanske lite mer svårfixat men ack så underbart. Denna vecka har jag blivit servad med färdigt kaffe och ägg på morgonen och när jag kom hem i går efter jobb och träning stod hon och lagade mat. Alltså. Alla borde ha det som jag. Lägg till ett härligt fnissande i soffan på kvällen och livet leker.


5. Supermotionären Camilla
Mina ögon tåras, jag ryser, jag är glad, jag är upprymd, jag vill hjula fast jag inte kan, jag är allt. Min fina, starka vän Camilla är uttagen till att vara en av fyra Supermotionärer som ska drillas av Colting och Borssén med målet att genomföra Kalmar Ironman 2018. Så tipset lyder - VÅGA. Kan hon kan alla. Om jag ska följa med på hennes resa? Sover Dolly Parton på rygg? Bajsar älgarna i skogen? Klart som fan. Kalmar 2018, it is you and me again.

Raceweek

Raceweeks har inte haglat detta år, knappt några race alls faktiskt (Göteborgsvarvet och Vansbro Triathlon tror jag är de enda faktiskt). Men på lördag ska jag och Marie ut i dalaskogarna och långsamjogga. I går var vi ute en sväng och testade benen och hjärtat, det kändes oväntat bra! Lätta ben och pulsen var snäll. Skönt. Festade till söndagen med att gå på E-fit också. Jojomensan.

I helgen har jag för övrigt mest bara latat mig, kräftskiva i Dalarna på lördag. En sån där mysig där allt är lättsamt och trevligt. Bastu och bad i Siljan också.

Fredag var discofredag, jag och SuperSnabbaSilverSara joggade och sen flexade vi muskler. Big time.

Vi satt till och med i en sån där maskin som ska bygga stora muskler, en typ av pec dec (eller hur det stavas) där man ska föra armarna in framför kroppen och bygga snygga discobröstmuskler. Jag fick kramp i armvecket av övningen, Sara under foten. Nåja, vi har lite kvar att lära gällande disco tror jag.

Glassätandet behärskar vi till fullo. Vi har övat och övat.

Nu ska det nojjas för vädret i en vecka då. Let the raceweek begin! Oxberg, skärp dig.

Ultravasan 45

Jomenvisst, Ultravasan närmar sig med stormsteg och jag kan väl inte direkt påstå att jag stormat fram på något sätt mot den. Men i går sprang jag och Marie dryga 2 mil med bra känsla i kroppen, veckan innan klämde jag till med en halvmara innan vin/bubbel-orgien i Bulgarien började. I Finland stadiga 18 km. Det är väl typ där mina långpass landar. Nu är det ingen idé att hetsa upp sig mer över träning utan bara fokusera på att äta bra, sova bra och se till att hålla sig frisk och kry.


Tyckte det var dags att börja kika in på vad jag egentligen ska göra om 1,5 vecka. Jo, tydligen det här:

Vi startar i Oxberg klockan 09:00, springer mot "fel" håll en stund för att runda Oxbergssjön och sedan in på riktiga leden. 40 km skogsväg/vasaloppsled, 3 km grus och 2 km asfalt.


Höjdkurvan är ganska snäll, det är några knölar som ska bestigas och framför allt vid Oxberg minns jag de där knölarna som ganska höga. Efter Hökberg är det nerförsbacke. :)

Jo men det verkar väl lätt? Jo, kanske om planen som vi hade skulle ha verkställts. Jag saknar långpass och jag saknar kontinuitet. 278 km sprungna från 1:a maj till dags dato, 4 pass mellan 15 och 20 km, 3 pass mellan 20 och 22 km (inkl Göteborgsvarvet). Ja, ja, nu KÖR VI!

Jag trodde änglarna fanns....

... bara, bara i himmelen. Låten går på repeat i dag i mina öron när jag med stor entusiasm tar itu med mailhögen som växt sig galet stor under sommaren. Men det är ändå skönt med nystart, omstart, skönstart.


Semestern har varit fantastisk, en blandning av bergbestigning, en anings träning, bokläsning i massor, reflektion, eftertanke, stressminimering. Och sista veckan en massa sol och bad i Bulgarien. Jag är laddad till tänderna och redo för något nytt! Bring it on!


Morgonjogg i ett varmt Bulgarien, alltså det gick verkligen inte att träna.

 Middagar med fantastisk utsikt.

 Jag och Sonen.

 Strandselfies of course.

Fika på bästa fikastället i Dalarna innan avresa till solen.

Fika på bästa fikastället i Torsåker tidigare samma dag, naturligtvis hade vi som pliktskyldigast cyklat några mil innan. Ytterst få.

Och skaldjursplatå ännu någon dag tidigare. Mmmmm.

Men nu är de slappa dagarna över, nu är rutinerna tillbaka. Om mindre än två veckor ska jag och Marie springa 45 km i dalaskogarna. Både hon och jag har varit skadade på lite olika sätt under hela sommaren så träningen har blivit lika haltande som vi varit men det struntar vi i nu. Nu blickar vi framåt i stället för bakåt och ser fram emot en kul dag i fädernes spår.


Och det är också mitt motto för tiden som kommer från och med i dag - blicka framåt och inte bakåt. Jag har lagt för mycket energi på att titta i backspegeln i stället för att titta framåt. Så från nu inte så många regler, modeller att hålla sig till, mer skönt flow, mer lyssnande på mitt eget hjärta, mer förlåtande. Nystart, omstart och skönstart var det ja.

Laponia Triathlon 2017 - The Story (av gästbloggare)

I gränslandet mellan fantasi och verklighet där trivs jag bäst. Eller rättare sagt i de tillfällen av livet där jag låter fantasin bli verklighet. Samtidigt blir verkligheten innan det tillfället bättre av att fantasin finns och verkligheten efter känns bättre för att jag vågat låta fantasi bli verklighet. Men verklighet är ju verklighet och fantasi fantasi och ibland kommer verkligheten fram och ger en en stor snyting i ansiktet.

Fantasin om att köra ett triathlon på Ironman distans har funnits ett tag men känts som något som kanske kan göras senare i livet, dock fick jag en dag i slutet av januari för mig att anmäla mig redan i år. Att göra just Laponia triathlon kändes som ett rätt självklart val för mig, max 100 deltagare, loppet går tidigt på säsongen så man behöver inte lägga hela sommaren på träning och ingen jättehysteri eller överkommersialism kring det hela vilket jag känner att det är kring de triathlontävlingar som kör under varumärket Ironman. Om man jämför Laponia med Kalmar IM är distanserna nästan desamma, simningen är lättare om det är vettig temperatur i vattnen då det med stor sannolikhet är lugnt vatten utan vågor, dock är banprofilerna på cyklingen (total stigning 1100m) och löpningen (total stigning 470m) tuffare. En annan sak jag tänkte var en fördel med Laponia är att starten går vid midnatt, vilket jag tänkte passade mig som är morgontrött och jag då inte behövde gå upp så tidigt till starten. Under loppet insåg jag dock hur illa det är att vara just morgontrött när klockan börjar närma sig 8 på morgonen och jag inte sovit alls på hela natten. 

På kvällen den 7 juli stod jag i alla fall där på startplatsen för mitt första fulldistans triathlon. Sjön vi skulle simma i låg spegelblank under midnattssolen och spänningen kändes i luften. Vi väntade på besked om längden på simningen, enligt triathlonförbundets regler måste simningen kortas av om det är under 15 grader i vattnet. Förutom jag och världens bästa supporter, Marre, var Rafael och Niklas från Gävleklubben också där samt ca 75 andra deltagare med supporters. Jag tittade på banan som vi skulle simma tre varv och tyckte att det såg rätt långt ut till de två bojarna vi skulle runda, funderade även varför de lagt tre andra bojar mycket längre bort men tänkte att det var som någon avspärrning för båtar. Någon försökte förklara för mig att de bojarna också ingick i banan men jag ville inte riktigt ta in det utan hävdade att så kunde det då inte alls vara för de var ju hur långt bort som helst, man såg dem ju knappt. Lite osäker blev jag dock och frågade en funktionär… jo då - där kom en käftsmäll… de där tre avlägsna bojarna var visst med i banan de också… det var inte direkt några carpe diem hashtags som kom upp i huvudet då. När det var en timme kvar till start kom beskedet om simningen, det var 14 grader i vattnet. 14!!!! Simningen ändrades från tre jättelånga varv till två och totalt ca 2,6km. Jag hade helst simmat 3,8km men inte i 14 gradigt vatten så det kändes ok ändå. Cyklingen var ju fortfarande 18,7 mil och löpningen 4,2 mil. Jag bytte om till våtdräkt och tog en toppluva under badmössan för att ha lite skydd för huvudet och inväntade starten.

Redan från innan jag anmälde mig har jag trott att jag kan klara av att genomföra en fulldistans triathlon, det enda jag såg som en risk var om jag skadade mig under träningen eller tävlingen. Skaderisken under träningen minimerade sig själv då det inte alls blev så många eller så hårda träningspass som jag borde ha gjort. Och även om det är bra ur en aspekt är det ju dåligt med lite träning ur en del andra aspekter när man ska köra ett rätt långt lopp, men när man står på startlinjen är träningsmängden inget man kan påverka på något sätt, inte heller vattentemperaturen (bortsett från lokalt vid midjan). Dock tycker jag att jag fick ett riktigt bra träningspass när jag körde Vansbro triathlon veckan innan, dock hävdar de flesta att det var lite väl tätt inpå för ett sådant träningspass och att det kanske gör mer illa än nytta.

Speakern sa något i mikrofonen och sedan kom ett TUUUUUUTTTTT och starten gick. Jag ville inte gå ner i vattnet och simma men jag ville ju köra tävlingen så det var bara att följa efter alla andra ner i den kalla men mycket vackra sjön. Det var kallt. Jag simmade på för att få upp värmen, fick blanda bröstsim och crawl i början innan kroppen vant sig med temperaturen. Efter första varvet skulle vi 10 meter upp på land och runda något, jag försökte dölja att lårmuskler och en vad drog ihop sig krampaktigt när jag ställde mig på botten för att gå upp och runda, det kändes inte riktigt stabilt men det fick gå. Inte en chans att jag åkt 100 mil i bil för att kasta in handduken. Marre stod och hejade och det värmde, jag tror jag fick en puss innan jag återvände till kylan i vattnet.

Jag klarade även det sista varvet och kunde försöka ta mig från sjön till växlingsområdet, dock fanns det ingen känsel i fötterna när jag klev upp ur vattnet. När jag skulle ta av mig våtdräkten insåg jag att det inte heller fanns någon känsel i fingrarna och det var svårt att byta om. Min PT, Marre, som dock tar allt avstånd hon kan från att bli titulerad som min PT då hon hävdar att jag struntar i allt hon säger om träning, hade gett mig ett råd som jag verkligen gillade och tänkte följa. Det är viktigt att äta mycket och dricka mycket, jag gillar att äta så det var ju perfekt. Det slank lätt ner en kexchoklad under tiden jag bytte om. Väderprognosen hade sagt att det kunde bli ner mot 9 grader under natten och jag drog på mig långa tights utanpå cykelbyxorna och en långärmad cykeltröja och sedan tog jag cykeln, vinkade till Marre och drog vidare mot nästa del av tävlingen.

Det bästa under själva tävlingen var att ha en aktiv supporter med sig (det var bara vid ett fåtal tillfällen hon satt och sov i bilen när jag kom fram till där hon supportade). När jag hade cyklat och frusit i en mil gled hon förbi med bilen, vevade ner rutan och undrade om jag frös och behövde mer kläder. Jag hade precis kommit till en uppförsbacke och hade förhoppning om att värmen nu började komma inifrån och tacka vänligt för omtanken men sa att det var lugnt, hon ropade att hon skulle åka till korsningen ca 4 mil bort och stå där. Efter den uppförbacken frös jag sedan i 4 mil…

Cyklingen fungerade inte bra, det kändes som att däcken satt fast i asfalten och där jag tyckte det borde rulla på lätt gick det bara sakta (så var det i 18,7 mil). När jag äntligen kom fram till Marre och bilen ser jag att hon fått sällskap, det visade sig att jag inte var den som frös mest den natten. Rafael som är den mest rutinerade av oss tre från Gävleklubben som deltog ville vara snabb i förta växlingen och hade kört med triställ under våtdräkten som han sedan cyklade i, det var inte rätt val den här natten. Marre och Rafel gav mig den goda nyheten att det inte alls var nio grader som väderleksrapporten hade sagt utan att det var tre grader (på andra ställen efter banan var det två grader). Härligt, först simma i en isvak och sedan cykla i en frysbox. Hur som blev jag jätteglad av att träffa på dem, jag hade redan hunnit äta två Snickers under cyklingen men fick något mer att äta där, klädde på mig mer kläder vilket även Rafael gjorde och sedan cyklade vi vidare. Jag var glad och cyklade på.

De kommande två milen var nästan bara nedför vilket var skönt bortsett från att vi efter två mil skulle vända och cykla dessa två mil tillbaka igen och då var det nästan bara uppför. Även om cyklingen var seg så rullade den på ungefär fram till att jag åter var tillbaka där Marre stod. Ungefär halva cykelsträckan var då kvar. Marre längtade efter att få sova lite och kom med förslaget att hon skulle åka till andra växlingen i Stora sjöfallet och vänta där och då hinna sova lite innan jag kom dit. Jag vet inte om det var min blick som gjorde det eller min ynkliga röst men oavsett kom vi överens om att hon skulle stanna och supporta vid lite fler ställen på vägen dit. Det var enkelt att hitta de nio sista milen till Stora sjöfallet, det var en skylt och på den stod det ”följ vägen i 90km”. Naturen och utsikten längs vägen var säkert storslagen, jag kommer ihåg att jag såg stora fjäll. Jag kommer ihåg att den var en hel hög med renar som sprang i vägen för mig på ett ställe och jag kommer ihåg att jag var hur trött som helst, inte utmattad utan trött på grund av sömnbrist.

När jag hade mellan 7 och 5 mil kvar började det gå riktigt sakta, jag kunde inte fokusera på cyklingen, jag ville bara sova. Jag fick stanna och kissa hela tiden, det var tufft. Jag försökte räkna hur lång tid det skulle ta innan jag var vid växlingen, i vanliga fall brukar jag uppskatta att jag kommer ca 3 mil på en timme men nu fick jag mer räkna med två mil per timme. Jag kunde inte cykla på i nerförsbackarna för jag var för ofokuserad, jag längtade efter att se Marres bil någonstans. Vid ett av ställena hon stod försökte jag få sätta mig och sova en stund men hon ville inte supporta någon sovande triathlet så det var bara att fortsätta cykla och hon åkte vidare till Stora sjöfallet för att vänta in mig där. När det kanske var tre mil kvar var tröttheten enorm och jag saktade in, klickade ur skorna ur tramporna, satte ner båda fötterna i marken, lutade mig framåt och lät armbågarna stöttas upp av tri pinnarna på cykeln, fällde ner huvudet mot armarna och slöt blicken. 

Jag tror inte att jag somnade. Jag lyckades samla lite krafter och fortsätta trampa. Senare hann jag byta några ord med en annan sliten cyklist, hon cyklade på men sa att hon kände sig rätt så nöjd med tävlingen nu och tänkte bryta vid växlingen. Tankarna de orden gav mig var inte positiva för att kunna slutföra tävlingen, kan man känna sig nöjd nu, kan man bryta, om jag skulle göra det kan jag ju sova, jag vill sova. Tankarna malde i huvudet en bra bit men jag ville inte bryta, jag var inte där för att bryta, jag var inte heller där för att vinna tävlingen jag hade bara en tid att slå och det var maxtiden på 16 timmar. Jag var där för att jag ville göra just det här triathlonet. Jag vet dock inte vad som var störst just då, viljan att sova eller att inte bryta. Jag närmade mig växlingen och intalade mig själv att bara jag får sova några minuter så kan jag fortsätta sedan. Fötterna som varit bortdomnade sedan simningen började vakna till liv igen och det kändes i alla fall bra. Framme vid växlingen stod Marre och några funktionärer och väntade, jag stannade och vinglade av cykeln, tog min ombytespåse och gick in i omklädningsrummet.

Effekten av att hoppa av cykeln och träffa människor gjorde att tröttheten försvann för ett tag. Glädjen återkom och jag kände att jag utan tvekan skulle fortsätta. Jag sprang iväg på den vackra löpturen och hoppades att benen skulle orka löpa på tillräckligt länge.

Jag hade full koll på tiden, cyklingen hade tagit mycket längre tid än beräknat men jag hade fortfarande 6 timmar på mig att genomföra ett maraton och det kändes lugnt. Under löpningen kunde jag åter se naturen och landskapet och tänka på hur häftigt det var att jag var där och gjorde ett triathlon.

Jag kunde löpa på problemfritt de första 15 kilometrarna. Jag stannade i vätskekontrollerna och jag fick extra energi av Marre i form av muffins, lakrits och pepp. De sista 27 kilometrarna fick jag slita lite mer, både med kroppen och huvudet. Kroppen sa att den inte alls tyckte om att löpa och jag fick lura den genom att blanda in en del gång och lite hoppsa hoppsa steg. Två gånger gjorde sig sömnbristen rejält påmind men jag lyckades hålla den tillräckligt borta.

När det var 7 kilometer kvar kom jag ikapp en superrutinerad triathlet, Sara, som gjort hur många Ironman som helst. Idag hade hon fått problem med magen och inte kunnat äta något och tog det därför lugnt. Vi tog sällskap därifrån och delade erfarenheter och tankar på vägen mot mål, erfarenheterna kom dock inte från mig, vilket gjorde den sista biten mycket lättare. Även Marre försökte liva upp stämningen genom att spela popmusik när vi passerade ställena där hon stod och hejade, Eye of the tiger tror jag det var en gång. Jag kan inte påstå att de sista kilometrarna försvann i rask takt, men de försvann och till slut var vi på upploppsrakan! En hel hög funktionärer, en glad Marre, Rafael och några andra stod och hejade i målet. Jag sprang in som en stjärna, jag kom i mål, jag var lycklig.

Jag hade fantiserat om att jag skulle göra en fulldistanstriathlon, jag hade fantiserat om att jag skulle träna inför den, jag hade fantiserat om att vi i samband med den skulle åka vidare till Kebnekaise och att jag skulle följa med Marre upp på toppen dit. Verkligheten blev att jag kom i mål på triathlonet, lyckades träna vissa pass, fick till planeringen för Kebnekaise så att vi var tvungna att gå två mil dagen efter triathlonet, gå upp på berget dagen efter det och sedan tillbaka två mil den tredje dagen och lyckades med det. Jag var lycklig innan när jag tänkte på det och jag är lycklig nu för att det blev så bra.

En annan sak jag fantiserat om är att göra ett ultramaraton, så nu måste jag börja löpträna ordentligt för om 26 dagar är det ultravasan…..

Jag vill tacka arrangörerna av Laponia triathlon för ett mycket bra arrangerat triathlon! Och Marre för perfekt support.