Vasaloppet 2016 - The Story

Vasaloppet 2016 - varning, kan innehålla spår av spår men troligtvis inte.

Ja alla spårallergiker kunde pusta ut, i alla fall de som startade i led 10. Inte spår att oroa sig för, mer frifräs. Jo 8 km innan Evertsberg kom någon snäll själ och spårade men det räckte i typ 500 meter och efter Oxberg hade vi lite spår också. Men annars var det så där skönt hippieaktigt gör som du vill, åk vart du vill, gå gärna ner i spagat. Men jag är inte bitter.... :)

Innan loppet
Väntan, väntan, väntan. Jag vill gärna vara på rätt plats i rätt tid för att ladda men just dagen innan Vasaloppet hängde vi fem timmar i Mora. Fel plats, för mycket tävlingsnerver, jobbigt. Till slut kom vi iväg mot Sälen, pizza, bastu och säng. Och helgen citat från Kalle "det måste vara jättejobbigt att göra spår hela vägen från Sälen till Mora". Mmmm jättejobbigt att åka skoter/pistmaskin så långt. Jättejobbigt.

Jo vallaren skulle göra sitt jobb också medan vi andra tittade på Mello en stund. Och vallarens mor gav många tips - både önskade och oönskade tydligen. :)

Söndag morgon lyckades jag peta i mig riktigt mycket frukost och vi var vid starten i bra tid. Jag och Sara stoppade ner skidorna i startled 10, gick och surrade lite med de andra åkarna och ställde oss sedan i toakö. Där stod vi typ 50 minuter och insåg att det bara var 10 minuter kvar till start. Gulp.

Sprang in i fållan och hittade som tur var skidorna ganska snabbt. Phjuuu. Sara berättade om någon som hittade sina skidor men där någon varit fiffig och snott hennes stavar. Ångest.....

Loppet

Japp, dags då. Jag börjar med att göra en snygg vurpa precis när startfältet börjar röra sig framåt. Kaoozzzz. 

Men sen rullar vi framåt i en dryg kilometer. Innan det blev tokstopp i den där backen. Ser nu på Garmin att det tog 44 minuter för oss att besegra kilometer nummer 2. Jomenvisstsörru. 1:10 till tre kilometer och 2 timmar till Smågan. Men sen var ju bara att köra på! Eller? Om det hade funnits spår. Tänkte att det nog bara är här pga kraftigt snöfall och motvind. Vi stakar på. Tänker lite på repen, första repet är 10:30 i Smågan och jag har ingen aning om hur lång tid det tar för oss att ta oss dit. Visar sig att vi är där 10:00. Så ja, första delen gjord.

Sara börjar tycka ungefär här är att det här med skidåkning inte är så himla roligt. Och det blir ju inte direkt roligare om vi säger så.... Ibland under loppet konstaterar jag högt att "åh det börjar kännas i höger knä" och då kontrar hon ALLTID med att "det finns inget ställe på min kropp där det inte gör ont". Japp, en sann optimist bakom min rygg i 9 mil. :)

Det är verkligen tungt, det stramar i vrister och ljumskar då man hela tiden får hålla emot i avsaknad av spår. Men mellan Smågan och Mångsbodarna får vi proffshjälp från Gästrikeservice där "gubbarna" från HAIF står. Vilka hjältar! De peppar oss och trycker i oss energi. En "gubbe" som jag känner lite extra för kommer fram och ger mig en kram och extra pepp. Han frågar hur det går och hur jag mår, jag muttrar något om att det är trökigt att vi inte har några spår och så. Han kontrar med att det här med att ha trökigt liksom ingår i startavgiften. Småler åt det hela vägen till Mångsbodarna. Älskade gubbe.

Vi krigar oss till Mångsbodarna och där någonstans kör vi också jämsides med Stephan, ni vet han från SVT (Stephan på glid). Han är supernervös och pratat hela tiden i telefon med någon som ska informera om nästa rep, hur terrängen ser ut mm. Men jag ser nu att han tog sig i mål, grattis Stephan! Bra krigat! 

Till Risberg går det verkligen mycket uppför. Det gick riktigt sakta för oss då vi fick saxa i varje liten uppförsbacke. Och nerför fick vi ploga för det fanns som sagt inga spår. Inget gratis här inte.... Men där står Kalle och hejar på oss så glatt. Vi är inte lika glada.

Men vi drar vidare mot Evertsberg och längtar efter varje blå skylt. Det känns som att det är väldigt långt kvar även om vi gjort halva. Började fundera på att kanske inte genomföra men jag säger inget högt. Kommer till Evertsberg och tar en gel. Tänker att livet kanske vänder. Även här står Kalle och tjoar på oss. En gubbe kliver över mina skidor så jag tror att spetsen går av men den höll. Tror jag. Det är bara att köra på. 

Oxberg nästa, det är långt dit närmare bestämt 15 km men Gästrikeservice här är ett riktigt glatt gäng som peppar järnet och som ger mig cola-nappar. Bästa cola-napparna jag någonsin ätit. Livet vänder för en stund. Och den där spårmaskinen kommer och gör spår i typ 500 meter. Alltid något! Men det är långt till Oxberg. Alldeles för långt. Vi bestämmer att vi ska valla om skidorna där.

Kalle står och hänger där också, nu är han lite försiktigt glad för han vet ju att han får skit för det hela tiden, stackars Kalle. Han kommer aldrig mer att vilja vara supporter. Vi går på toa, jag sms:ar pojkvännen följande "Oxberg, helt slut, det är inte kul någonstans, inget fäste, inga spår, ont". Positiva jag! Får ett peppande svar och tänker att det måste ju gå. Jag är ingen quitter. Har aldrig brutit ett lopp och det ska inte hända i dag heller. Vi klarar repen med 45 - 60 minuters marginal hela tiden.

Till Gopshus går det oväntat lätt trots att det är mycket uppför. Hökberg kommer fort och efter det börjar det bli mörkt. Hua. Att åka i de här nerförsbackarna utan spår är läskigt, att göra det i mörker är lite väl spännande. Men till slut är vi i Eldris och där har de tänt fina marshaller, jag blir glad. Och nu är det så nära! Vi tänker glada tankar och bestämmer oss för att det minsann inte blir någon spurt genom Mora Parken i dag (Sara tror dock jag säger att det inte blir någon dusch i Mora parken och säger OK då, då struntar vi väl i det även om det låter konstigt). 

Äntligen ser vi Mora, har aldrig varit så glad att se Mora som i dag. På slutspurten ser jag Dottern stå och heja och blir så glad så jag nästan börjar gråta. Lite längre bort stor Pojkvännen och hejar och sen svischar vi in i mål. 11:06 tog det men tiden var helt oväsentlig, jag trodde inte jag skulle orka hela vägen men är så nöjd över att jag gjorde det.

Efter loppet

Får några kramar av Dotter och Pojkvän innan vi drar mot dusch och mat. Är helt slut i kroppen men glad att det är över. 

I dag stramar det lite varstans, förkylningen som gjort sig påmind hela förra veckan har slagit ut i full kraft men mest är jag nöjd och glad. We did it! Tack Sara för sällskap, tack Dottern för att du hejade in mig i målet, tack Pojkvännen för pepp och bra skidor, tack vänner för alla sms/mess innan, under och efter loppet, tack Sonen för att du inte lät så himla missnöjd när du frågade om jag körde under sex timmar  - ni är bäst!

Kortvasan 2016 - The Story

Historien om mitt bästa skidlopp någonsin. Trots att jag inte hade någon speciell uppladdning, ingen plan, ingenting. Men vi tar det från början.

Innan loppet
Vi drog till Mora på torsdag kväll, hann träffa Dottern, äta middag och mysa lite.

Sover bra, vaknar utvilad men får knappt i mig frukost. Som vanligt alltså. Vi åker i god tid mot Oxberg då köerna kan vara hemska. Men det går bra och vi är där i så god tid att vi till och med hinner testa skidorna i lugn och ro innan första startgrupp drar iväg. Det känns bra.

Dottern är inte jättenöjd över Vasaloppsveckan, hon får nämligen jobba en hel del och att vara övergångsväktare från klockan 04:00 på morgonen är kanske inte jättekul.

Hinner ta en kopp kaffe innan vi drar oss mot startfållan jag och Sara. Men först lite mys med Pojkvännen. Vi ser något avslagna ut....

Det är något speciellt med killar i kondomer.....

Loppet
Starten går, det är trångt i början och jobbigt när vi ska över vägen i någon form av potatismjöl. Uppför backarna till Oxbergs kontroll. Men efter det flyter det på bra. Jag stakar mest hela tiden, känner att jag inte riktigt har fäste men däremot riktigt bra glid. Men lite senare har jag fäste också och världens glid, glider lätt ifrån alla. Skön känsla. Bra vallare.

När vi kört en mil frågar jag Sara om det är bra tempo. Jodå säger hon men vi skulle kunna öka lite. Va???? OK, vill hon öka så ska hon få se på ökning.... När vi passerar 15 km ser jag på klockan för första gången - den står på 1:18. Jag tänker BRA då kanske vi kommer under min hemliga gräns 3 timmar. Dotterns kompis har fångat mig på bild någonstans. Hur han lyckades med det har jag ingen aning om. Han sa att jag såg glad ut och det var jag. Verkligen.

När det är en sisådär 7 km kvar säger Sara att nu har vi skidat i 2:01, om vi inte ska dricka kaffe alltför länge så i Mora-parken så kommer vi under 3 timmar. Tittar inte på klockan förrän det är 2,5 km kvar och inser att vi faktiskt kan komma under 2:30 om vi stakar på. Och de där sista 7 km går riktigt fort. Jag har hur mycket krafter kvar som helst. Stak, stak, stak.

Plötsligt är det bara en km kvar, blir nästan lite ledsen för jag vill åka mer. Men där är målgången och jag kostar på mig en spurt. Härlig känsla! Vi är så nöjda!

Efter loppet
Så nöjd, hela Mora/Oxberg-resan får tummen upp av mig.

Nu laddar vi en vecka och så återvänder vi och gör stordåd igen. Eller hur Sara?

Onsdagsnöjen

Alltså, sådana här onsdagar med solsken, glädjefyllt hjärta, fina vänner och bra glid, det är sådana jag lägger i min minnesbank för att ta fram när solen varken skiner i ansiktet eller i sinnet. Den här onsdagen kan ha gått till världshistorien som en av de bästa faktiskt.

Vaknade pigg och utvilad, jobbade effektivt hela förmiddagen och fick mycket mer gjort än jag hade förväntat mig. Tidig lunch, iväg och hämtade Guldfisk-Sara* för en tur på Edsken, en sjö med fina spår och som ligger bara fem minuter bort.

Solen sken, jag hade bra styrka i armarna, skidorna skötte sig och det var medvind åt ett håll i alla fall. 

Alltså, det är magiskt även om det inte helt framkommer av bilderna.

Och som grädde på moset så persade jag big time på det här passet. I och för sig bra spår (till viss del isiga), medvind och platt men ändå. Hade bestämt mig för att det andra varvet skulle gå snabbare än det första och det gjorde det. Och nej, det är inte löpning, det är bara i mina våta löpardrömmar som jag springer så där fort men Garmin råkade vara inställd på det.

Som man kan utläsa så ökade (minskade eller var man nu säger när det går snabbare) faktiskt kilometerfarten under andra varvet. Mål check.

Mer jobb och sen iväg till bassängen. Hade inga förhoppningar om att göra några större prestationer där men ta mig tusan om det inte gick bra där också. Inte fort för farten har jag blivit av med någonstans efter vägen. Borde kanske ha en haj som jagar mig?

Mitt pass (coachens pass):

Insim 200 m
Teknik 3 x (25 skovel, 50 drills, 25 sammansatt)
Serie
800 fr med paddlar och dolme
2 x 50 fr max
400 fr utan redskap
2 x 50 fr max
200 fr utan redskap
2 x 50 fr max
100 fr utan redskap
4 x 25 fr max
Avsim 200 m

Helt ensam i bassängen och helt underbar känsla. Mer sånt!

Fixade håret och drog sen iväg på tjejmiddag. Dagens tema var Paleo och duktiga Carola (som också fotade in action-bilden nedan) guidade oss genom trerättersmenyn som bestod av:

Förrätt - fröknäcke med avokado, baconinlindade dadlar och serranoskinka med lax
Varmrätt - kycklingbiffar med soltorkade tomater, rotsaksgratäng (med kokosmjölk) och rödkålssallad med granatäpple och apelsin
Efterrätt - chokladbakelse med bär och "kokosgrädde"

Den sötaste efterrätten av dem alla var dock lilla Elsa. Så snäll och söt så jag nästan kramade sönder henne. Tänk om man ändå hade en sån där liten. Eller inte, kanske bäst att bara låna emellanåt.

Lite mer jobb och sen drar jag mot Mora. Japp, så blev det. För länge sedan anmälde jag mig och Dottern till Kortvasan, glömde lite bort det och för Dottern är skidåkning förbjudet sedan hon skadade knäet. Men hur det än blev så bestämde jag mig för att ändå åka de där tre milen i sällskap med Sara och Pojkvännen bestämde sig också för att tillbringa sin fredag mellan Oxberg och Mora mest för att få hänga med oss. Eller hur det nu var.... Han har lovat att heja glatt när han passerar oss och hålla kaffet varmt när vi anländer till Mora. Och så har han vallat mina skidor trots att han inte riktigt törs med tanke på att om det blir ett minsta litet släpp på de där skidorna i morgon så kanske också Pojkvännen får känna på släpp.... :)

*Guldfisk-Sara - så heter hon för att hon är helt omöjlig på det här med att känna igen sig. Vi kan nöta samma runda fyra varv och hon vet ändå inte att hon varit på samma ställe tre gånger tidigare..... Hon själv påstår att hon kan komma vilse exakt var som helst, även i ett skidspår där man inte kan åka vilse om man bara är kvar i spåren hela tiden.

Lampinen for the win

I går var hon där igen, bruden med de vita Lampinen-skidorna från finska vinterkriget (typ). Irriterande snabb den här gången också, jag som trodde skidor var en materialsport?!?!? Vad hände? Här kommer jag med mina übermoderna Madshus med perfekt avvägda skidspetsar, vibrationsdämpare, snabba bindningar, carbon (eller nåt) och så svishar hon om med skidor från mitten av 1900-talet. Kanske är det så att det inte sitter i skidorna utan i den som står på dem. Hon är grym hur som helst. Det är inte jag.

I går var det långpass. Jag hann nöta ut både Sara och Pojkvännen innan jag var klar. Och skidorna också för den delen för jag körde på någon f%###%&/( sten. Två gånger. Dessutom premiärtur på mina fina Madshus. Suck. Det var tungt före, knappt något fäste och det kändes som att mina Madshus är hälften så breda som mina Atomic. Vingligt och hemskt. I en kurva hade jag alldeles för hög fart och druttade omkull. Den höga farten var ungefär 0,5 km/h. Så kan det gå. Tur att bara Sara såg. Och det här med fästet, är inte helt säker på att det var vallningen som var problemet, kanske var det fästerskan som inte hade kompetens nog (fresterskan?).  Fick i alla fall tårta av min mamma som belöning (eller var det för att hon fyllt år, vet inte). Söt är hon dock när hon berättar små anekdoter från sina föreningsuppdrag. Så efter tårtan landat i magen så kände jag mig ändå nöjd över mina 46,9 km. Trots att det gick snigelsakta.

I dag vaknade jag med grym träningsvärk i ljumskarna, fick knappt på mig strumporna och lårbenshalsen gnisslade (nä, det där hittade jag på). Men iväg skulle jag, skidor i dag igen. Nummerlapp på. Min sista etapp av företagets klassiker. Klart jag ska vara med på den, kosta vad det kosta vill. Hade bara pannben för ett varv på 6 km, sen åt jag korv.

Sonen körde skridskor samtidigt. En bra start på söndagen.

Resten av dagen ska jag köra spinning i 90 minuter, tvätta några maskiner och sen avsluta dagen med yoga. Det var ungefär hundra år sedan jag gick på yoga. Ungefär samtidigt som Lampinen-skidorna tillverkades. Jag ska försöka köpa såna för skidor är ju ändå en materialsport, eller hur?

Vasaloppet

Japp, så kom startbeviset i mailboxen i går och allt kändes helt plötsligt lite verkligare. Eller overkligare, hur man nu väljer att se på det. Varje gång undrar jag VARFÖR gör jag detta förbanna skidlopp. Det är asjobbigt ju! Och framför allt krångligt att få till de där milen innan! Två gånger har jag dessutom blivit sjuk precis innan loppet och all träning har varit förgäves (nä, det är ju träning aldrig men ni fattar).

Två gånger har jag faktiskt skidat från Sälen till Mora, första gången med Carina 2012 och då åt vi bullar i 11 timmar och 48 minuter, hade hjärtat i halsgropen ett antal gånger för att vi höll på att missa reptiderna. Vädret var perfekt (något kallt i starten bara) och jag hade ca 35 mil på skidor innan (Engelbrektsloppet 3 mil samt Bessemerloppet 54 km inräknat).

2013 och 2014 var jag anmäld till Öppet Spår men fick slänga in handduken i sista stund.

2015 stod jag i starten igen, den här gången med Fredrik och snöstorm i sällskap och med strax över 30 mil i benen. Då kämpade jag i 10 timmar och 5 minuter.

Om exakt 18 dagar står jag förhoppningsvis där i starten igen med miljarders med andra människor. Oroar mig över om jag har rätt valla, om jag har tillräckligt med pannben och mil i bagaget. Hittills har jag knåpat ihop 34 mil (varav det längsta är fyra mil). Jag tänker ett långpass till i helgen om allt går väl, gärna kring 45 km. I dag stakade jag 11 km på en sjö, helt underbart, speciellt när vinden var i ryggen. När vi hade motvind tvingade jag Sara att lägga sig först. Smart.

Och statistiknörden i mig har förstås kollat upp Funbeat. Mycket längdskidor och mycket simning, en hel del spinning men löpningen är obefintlig. Så kan det gå.

Husmorstips del 2

Om ni letar efter "Husmorstips del 1" så kom det ut 2007. Typ. Haglar tätt med andra ord.

Dagens husmorstips är världens lättaste middagsmat som man slänger ihop på mindre än 30 minuter. Kolla så fint det blev! Tacorulle kallas det här och är en blandning mellan pannkaka och tacos men gudomligt god. Receptet hittar du här. Notera gärna PIGG vitlökssås. Hur smakar den trötta?

Anledningen till att jag så snabbt fick slänga ihop middag var att jag till sista dagsljuset var ute och rastade skidorna i perfekta spår med en snabb-pingla. Skidåkning när det är som bäst (minus stressen över att inte hinna till civilisationen innan mörkret och vargarna anfaller, det sker ungefär samtidigt i Hofors). Sara tyckte himlen var fantastisk, eller så var det min rumpa som var det. Kommer inte ihåg.

Skid-groupie.

Sen iväg på tjejmiddag som var fylld med skratt. Skrattade faktiskt så jag har träningsvärk i magen i dag. #whathappensinjärbostaysinjärbo

Slakt

Så trött att jag nästan mår illa. Har precis ätit min andra frukost efter att ha cyklat i 150 minuter riktigt hårt. Pulsen kanske inte nådde de allra högsta registren men det är ju helt enligt plan då vi cyklar riktigt länge. Så här såg det ut när vi förberedde i går kväll.

Och här har jag laddat med vad jag tror är 2,5 timmes långt papper. Visade sig vara långt ifrån, fick fylla på.

Dagens pass var en 2 timmars film med 4 klättringar, sedan en spurt och jag fick avsluta med 30 minuter intervaller. Då ville mina ben verkligen inte mer men jag pressade och pressade och pressade. Skön känsla när nedvarvningen startade, känslan av att vara helt slakt. Det finns inget kvar att ge och det är helt OK. 

Har nu landat framför Vinterstudion och godisresterna från i går. Snart är jag på noll-nivå igen. Hoppas jag.

I går hade jag och Sara skiddejt, planen var 3 timmar långpass men vi reviderade tanken då snön plötsligt försvunnit. Vi drog till Högbos pay and ski och snodde runt på 3,6 km slinga. Första varvet var ren ångest för mig, efter tre varv tyckte jag att det räckte men det tyckte inte Sara. Hon beordrade 3 varv till, annars skulle jag inte få någon bulle. Så jag vevade väl på 3 varv till och fick min bulle. Nöjd. En halvmara och drygt två timmars nötande in på kontot.

Lite roligt - ett gäng turistande barn från Japan var i slingan med hjälm, slalomglasögon och allt, så söta. Fast det är Sara längst bak, hon hade ingen hjälm.

Nu återstår valet - simning eller ej. Jag ska nog sova på saken medan Sonen drar till min mamma för fika. Måste vila öronen så jag låter bli att följa med.

Skidträning

I går kom jag äntligen iväg på skidträning, det är helt fantastiskt vilka möjligheter vi har till träning i vår lilla håla. Skidträning erbjuds två gånger i veckan (måndagar och torsdagar) och det är helt gratis för alla. Galet bra.

I går var vi ett gäng tjejer och ett gäng killar. Killarna drog iväg och körde själva då den andra coachen var sjuk, vi tjejer fick grundläggande träning då ingen av oss varit med tidigare (i år).

Vi började med diagonalåkning (tryck och njuuuuuut), sedan tog vi bort stavarna (hua vad jobbigt) och slutligen fick vi bara använda armarna. Nyttigt att träna ett moment i taget. Det lossnade faktiskt lite.

Nästa steg var stakning (använd magen) och slutligen stakning med frånskjut.

Vi testade olika farter, olika frekvens och var allmänt nöjda med oss själva efter dryga timmens tekniknötande.

Min helg

Den gick så fort så jag varken hann fota eller blinka.

Fredag
Dejt med spinningkompisen och planer för vårens pass. Det kommer att bli grymt! Just nu planerar vi långpasset som äger rum 31/1 08:30 - 11:00. Anmälan öppnar 25/1 så häng på låset (du kan läsa mer på Aerosteps hemsida)! Kommer att bli en grej utöver det vanliga.

Helt plötsligt fick jag bli fröken på fredagsspinningen, jipppiiieeee! Valde snabbt fredagsspinning med 80-talsfeeling och de där mysiga intervallerna - 10 x 60/60 sek, 10 x 30/30 sek, 10 x 15/15 sek. Ser lätt ut men testa så får du se.....

I mixen fanns bland annat dessa låtar som alla har sin story i mitt minnesarkiv....

Fina vänner på middag och en superbukett med mina favoritblommor från Pojkvännen fick toppa den perfekta fredagen.

Lördag
Hade en plan att åka långpass skidor men det var kallt, riktigt kallt. Valde tvättstugan hela förmiddagen, innebandymatch och sen ett kortare pass på skidor. Kvällen avslutades i Gävle med Kina-mat och bio. En riktigt, riktigt rolig film hade Sonen valt. Jag höll på att kikna av skratt och han skämdes förstås....

Söndag
Vaknar till solsken och hyfsat bra temperatur. Får äran att dricka mitt morgonkaffe precis vid Hammardammen och det är så vackert att det gör ont.

Drar sedan direkt till skidspåren och nöter två och en halv mil i underbara spår. Det är så där mysigt så jag kommer på mig själv att ha ett flin på läpparna nästan hela passet. Ni vet när man ser så där fånig ut.

Mat i magen, lite jobb och sen styrelsemöte innan jag hoppar på frökencykeln igen. Spinning för cyklister, 90 minuters härligt jobb och ett ruskigt taggat gäng på cyklarna framför mig. Jisses vad det blev åka av. Ett tag var jag så nära att kräkas att jag började fundera över vart jag i så fall skulle lägga pizzan.

Passet handlar mycket om att kunna höja sin puls på flera sätt - det "enklaste" är att kräma på sin motståndsknapp (alltså den på cykeln, inte hjärnan) och på det sättet sänka kadens. Det gör vi i första blocket, styrkeintervallerna. Det andra sättet är ju att höja kadensen (men inte ha lika mycket motstånd i)och därigenom höja pulsen, kan upplevas svårare men ack så bra att kunna. Det används lite för sällan i spinningpass kan jag tycka, ofta tar man genvägen att jobba tungt för att komma upp i puls. Att träna upp sin kadens är ju perfekt att göra på spinningcykeln. Det tränar vi på i det tredje blocket. Det andra blocket är lika mycket mental träning som cykelträning - 15 minuter kring 85 %.

Överlevde dock, gick hem och låg i fosterställning en stund tills Sonen pickade liv i mig och vi fixade mat. Phjuuuu. Film på Netflix och en massa godisätande i soffan, typiskt bra söndag. Sonen valde film även denna gång och det blev den här. Också väldigt bra.

Så, då återstod koll att Dottern var OK i Mora, jobbförberedelse och sen läsning av veckans Klick-bilaga (mitt fredagsnöje). Nu har jag total koll på vad kändisarna gjort/sagt. Skönt.

Plus och minus med skidåkning

Det blev skidåkning i går i alla fall. Trots typ -15 Putin-grader. Jag hade klätt på mig så mycket att jag gick som en Michelin-gubbe. Kunde knappt röra armarna men det behöver man ju inte i skidåkning. Eller?

Vi gnussade runt, runt i det lite utökade spåret. I det här utökade spåret finns många backar. Jag tycker inte om backar, varken uppför eller nerför. Och så är det ju tråkigt med platt också. Och när det är rakt. :)

Det gick ganska bra i alla fall. Kom på att det finns ett minus och ett plus när jag åker skidor i ett sånt här spår med väldigt många skidåkare som ska samsas (det fanns bara ett spår + skate):

Plus - jag är sjukt bra på att bli omåkt och skidåkare verkar ha mig som favoritobjekt när det gäller att åka om. Stolt över det.

Minus - jag är sjukt dålig på att åka om. Om jag mot förmodan kommer ikapp någon så bidar jag min tid där bakom, tar sats, går ut i skatespåret och stakar som en idiot för att inte komma någonstans alls. Sen låtsas jag fått något i ögat, stannar till och väntar på att offret försvinner in skogen innan jag börjar jaga igen.

Efterlysning - ni, gulliga paret som åkte på vallningsfria skidor i Högbo vid 15-tiden, som stannade och pussades lite här och var, kan ni höra av er för jag har en fråga till er? Frågan lyder VARFÖR I HELVETE VAR NI TVUGNA ATT STANNA LÄNGST NER I VARJE NERFÖRSBACKE I SPÅRET FÖR ATT "FIXA" MED DIVERSE SAKER SÅ ATT JAG FICK, MED LIVET SOM INSATS, SLÄNGA MIG UR SPÅRET FLERA GÅNGER?

Andas, byt om och dra på inspirationsdag på gymmet. Lugna ner dig kvinna. Japp. Och så är det party i kväll. På med partystassen, high heels och fira en 40-åring. Lena närmare bestämt. Så här såg hon ut innan hon fyllde 40. I morgon ska jag visa hur hon ser ut efter.

Hundtricket

Har ni sett filmen Hundtricket? En supergullig film som handlar om Alexander Skarsgård (mums) som vill hitta den stora kärleken och får tips av kompisen att testa hundtricket. Hundtricket går ut på att låna en übergullig hund, gå runt med den i parker så kommer tjejerna att flocka sig (som om Alexander skulle behöva någon hund, hela han är ju så gullig så man skulle kunna äta upp honom utan några som helst trick eller hundar med i bilden).

Bonus - när jag sökte på bilder så "råkade" jag hitta den här också. Jeeeeezus. Tanten måste gå och lägga sig en stund....

Nåväl, det jag skulle komma fram till handlar inte om hundar utan skidåkning. I morse stod jag och hängde på låset när Högbo Pay & Ski öppnade. Ställde upp mina saker och kom ihåg vattenflaskan den här gången, kors i taket. Ställe den brevid spåret och vips har jag fångat några killar direkt som börjar prata om träning, skidor och "varförärjaghäralldelesensamochåkerochvemvallaregentligenminaskidor". 

Sliter mig loss och åker några varv, stannar för att dricka och vips så har vi tricket där igen. Killar som ska prata triathlon, väder, "varförosv". Till slut kom jag på det (efter tredje stoppet) - herregud, jag har ju ett alldeles eget hundtrick:

Tydligen impar det på killar. Då vet jag. Så här nöjd var jag efter mina 17 km gjorda innan tuppen galit.

Jag har pysslat med annan träning också, på nyårsafton körde jag två härliga pass, först en födelsedagsjogg med den här söta bönan (fy tusan, vi är så jädra snygga).

Och sen med Perssons på nyårsmix.

Och på självaste nyårsdagen åt jag förstås pizza och kollade på film men jag joggade också dryga milen bara för att jag kan. Så ni med nyårslöften - fint att ha nyårslöften men ännu finare att faktiskt uppfylla dem. Om det handlar om träning - kör inte 300 % från dag ett utan hitta alternativ som passar dig och som du vet att du kan hålla under lång tid. Hepp, nu ska jag äta smörgåstårta!

Vad hände?

Dottern ringde mig för några veckor sedan när jag var på tjänsteresa och chockade mig totalt. Hon ville åka skidor med mig. Inte utför som hon brukar utan faktiskt längdskidor. Förra gången hon åkte längdskidor var hon så arg så snön smält runt henne. Hon tog av sig skidorna och klampade sönder alla spår hon kunde hitta. Notera att detta INTE hände när hon var liten utan för några år sedan.

 

Så när hon ringde höll jag på att ramla av stolen. Jag frågade vilket av loppen under Vasaloppet hon ville åka och svaret var tydligt - "inte något tjejlopp i alla fall". Vi är ganska lika hon och jag, märks det? Vi beslutade att Kortvasan kunde vara ett bra alternativ att börja med.

Sagt och gjort, när anmälan öppnade i går så anmälde jag oss. Hennes reaktion var väl inte att hoppa upp och ner och jubla utan mer... modest. Nåväl, hon har ju nästan ett år på sig att förlika sig med tanken att åka ett skidlopp med sin kära mor.

Och innan det hände också något konstigt. Vet inte hur och det var definitivt inte planerat men ja, ja, det blir väl lite skidåkning nästa år också.