Min helg

Ni har längtat va? En rapportering om vad som händer i Marres fantastiska liv följer här.

Fredag
Flexade så hårt från jobbet att det blev en semesterdag. Hade stämt träff med Camilla x 2 (de rör sig ofta i par) så 08:30 var vi redo på våra schyssta cyklar. En av Camillorna hade busat och fixat värstinghjul på sin cykel. Jag är mycket avundsjuk.

Den andra Camillan har köpt ett sjukt snyggt triathlon-kit. Jag ska också....

Hur som helst så hade jag fått välja bana för dagen. 15 mil skulle det blir. Vi började trampa och det gick så himla lätt. Rull, rull, prat, rull, rull, prat. Vi stannade vi bussarna för att ta en korv men det var tyvärr stängt. Typ 4 - 5 mil rullade plättlätt.

Rullade vidare till Gysinge för lunch, 7 mil rullade. Så lätt. Pratade om livet, förhållanden, kommunikation, kärlek och allt annat som nära vänner gör när de cyklar.

Vidare mot Horndal. Här fick vi alla en dipp. Vet inte vad som hände riktigt men benen blev sega och huvudet blev mörkt av jobbiga tankar. Hur som helst så lyckades vi efter några tårar vända det hela och vi rullade vidare. Oftast var det hon Hjelmen som låg där framme och höll tempot. Grymt stark! Och så positiv heeeeeeela tiden. Alltså, jag tror inte hon kan säga något negativt någonsin. Har aldrig hört det i alla fall. Hon säger att hon kan bli riktigt arg men det tror jag inte heller på. Hela hon är kärlek, rosa fluff och mysighet.

Vi kom till Stjärnsund och där tog vi en glass (och gul dricka förstås). Bara 3 mil kvar nu.

Förstummade turister försökte ta in att vi cyklar 12 MIL inte 12 kilometer..... Och de var mycket imponerade av våra cyklar, framför allt Camillas fartvidunder.

Jag hade varnat för att de sista milen skulle bli lite tyngre - första milen bara uppför, andra nerför och sen slakmota sista milen hem. Men pyttsan, uppförsbackarna kändes inte ens. Vi bara susade upp, undrade vad som hände och sen susade vi hem. Inte en endast gång tänkte jag "neeeeej, nu kommer vi till den här tråkiga/jobbiga delen". Inte en gång. Vi fick köra ett varv runt kvarteret för att få ihop exakt 15 mil.

Sen hade Hjelmen bestämt att vi skulle ha finsk nedvarvning. Det skulle springas. Jag var opepp, den andra Camilla likaså men det var bara att lyda order. Runt min park. "Men gud vad härlig att ha en löparbana precis utanför dörren" utbrast den rosa-fluffiga Camillan. Vi två andra muttrade lite bara till svar. Inte lika positiva till detta faktum. Men jag tog två varv runt (typ 700 m) i alla fall. Grannarna trodde vi fått värmeslag. Och nej, jag sprang inte i foppa runt parken.

Sen satte jag mig på trappen och satt där säkert en timme. Först med mina triathleter medan barnen serverade oss kaffe, sen ensam för jag orkade inte resa mig. Till slut skärpte jag mig, duschade, piffade och gick och åt middag med min snygga kavaljer.

Somnade ovaggat.

Lördag och kort jogg på morgonen, sedan till Ovansjö Triathlon för att heja på några klubbisar. Ilpo vann för tredje året i rad, heja dig!

Anders hade en jobbig simning men kände sig ändå nöjd med tävlingen.

Jag och sonen drog vidare till köpis för shopping (råkade köpa en soffa) och sedan mys med Bosse. Han gömmer sig skickligt bakom gardinen.

 Sen hem för mat och kort simning ty det blev mitt i natten.

På söndagen var jag supporter hela dagen. Min vän Andreas skulle tävla på sin hemmabana och så skulle jag försöka serva Honom. Ett kul lopp och det gick bra för de båda, mycket tack vare oss supportrar tror jag.

Sen var det min tur att träna. Jag försökte förhandla bort det många gånger men till slut åkte jag till sjön i alla fall. Simmade som en gudinna! Och så länge att barnen trodde jag drunknat.

4 km och mitt längsta simpass i år. Dock väldigt långsamt trots att jag hade sällskap av snygga kanotister i bar över och hade våtdräkt på mig.

Alltså 2 826 simtag. Jisses. Det är många det.

Nu är det måndag och jag ska springa i dag. Tyvärr har jag som alltid extrem snuva och ont i huvudet dagen efter simning så jag avvaktar en stund och hoppas det går över till i kväll. Hörs hej!