Ultravasan 90 - The Story

 Men hallå där! Nu är mitt A-lopp för året avklarat och givetvis förtjänar det ett blogginlägg trots att bloggen ligger i ide.

Korta versionen - jag gjorde det! Jag f*cking sprang 90 km! Långa versionen - läs nedan.

Innan loppet
Träningen är gjord, jag har i stort sett nitiskt följt träningsprogrammet och tagit mig igenom 10 månader mot 10 mil tillsammans med Pace on Earth. Jag har älskat programmet, det är perfekt för mig. Alla pass är på tid, inga distanser är utmärkta, lagom dos av långt, kort, snabbt och väldigt väldigt mycket långsamt. Jag ska villigt erkänna att de där morgonövningarna (löpövningar, styrka) har jag inte gjort (alls) men allt annat. 

Men hur som helst var jag riktigt nervös veckan innan. Jag hade väldigt mycket ångest - hur skulle det kännas? Jag förberedde mig mycket mer än jag brukar, skrev till och med race plan och lappar som skulle ta mig från Sälen till Mora trots att jag i verkliga livet skulle springa 7 varv runt Rönningsvreten plus ett extra varv runt Hammardammen och lite till. Jag gjorde allt jag kunde för att vara totalt förberedd.

Loppet
Klockan ringde 05:10, vi åt frukost och fixade med det sista (allt var framplockat redan dagen innan). Carola gled in genom dörren fem i sex och klockan sex drog vi iväg på första varvet. Pirrigt! 

Carola såg till att vi höll ett mycket lågt tempo, att vi gick i uppförsbackarna och i det stora hela uppträdde som ultralöpare. Jag är såååååå tacksam att hon valde att följa med oss på vår resa och gav oss en så himla bra start. På varv 1 anslöt också Anders, vi som känner honom vet hur morgontrött han är så alla var helt i chock när han kom joggandes på grusvägen. Fyra musketörer på väg in i en lång dag.

På varv 2 anslöt även Sara så nu var vi helt plötsligt många! Mer energi!

Fortfarande en skön känsla i kroppen, ett flow som jag kanske inte känt förut. Fyllde på helt enligt plan med sportdryck, resorb, "godisar", chips och bars. Och vatten förstås. Sprang alla varv utom sista med min ryggsäck. Även varv två var lätt men jag hade en yttepytteliten dipp i mitten, vet inte varför.

Dags för varv 3! Herregud vad bra det går! Jag hade förberett pepp inför varje varv.

Och nu var vi typ samma gäng även om Anders sprang lite hur som helst och hit och dit hela dagen (som vanligt).

På varv tre hade vi också fått en extra depå hemma hos Anders i Robertsholm. Guld värd! Så himla skönt att veta att det fanns skugga, gul dryck och gemenskap som väntade där.

Ut på varv 4 och på den nådde vi både marathondistans och halva distansen gjord. 

En helt underbar känsla men det konstigaste av allt var att det fortfarande kändes helt galet bra. Jag hade inga känningar någonstans, ingen trötthet, värmen störde mig inte nämnvärt utan det var bara härligt. Mycket märkligt dock. Carola hade också bestämt att detta skulle bli hennes sista varv då hon nu uppfyllt sitt mål med marathon OCH ultra, jag var lite nervös över hur jag och Markus skulle klara oss själva nu.... Men inte tänka på det för nu väntade halvtidsdusch. Så underbart att få duscha kallt och byta kläder. Värt! Och blev så glad när Marie dök upp helt plötsligt och valde att ansluta till oss efter att ha sprungit själv i Malmjärn! Firade också med korv på Statoil.

Varv fem gick fint, varv sex började fint men vid 67 km får jag plötsligt ont i knäet. Riktigt ont. Kan inte springa. Christian möter upp oss men jag kan verkligen inte springa .Det ilar väldigt obehagligt. Blir ledsen. Anders springer före och tar fram linda till depån, jag går dit och stretchar, lindar och är mest arg. Att vara så sjukt pigg i kroppen men få så ont så det inte går att springa. Grrrrr. Jag kan gå fort, det gör inte ont och bestämmer mig för att det får bli så. 

Hemma tar vi ett längre stopp, säger hej då till Marie, jag masserar med massagepistolen, stretchar och vi bestämmer att om jag inte kan springa så går vi resten. 2 mil kvar....

Jag trycker in energi och vi ger oss av på varv sju, det sista långa varvet. Första delen går vi men sen tänker jag att jag ska prova springa och det går ju! Men bara där det är platt eller uppför, nerför gör alldeles för ont. Hurra! Det funkar ju! Anders möter oss med cykel och frågar om vi vill ha grillat men jag är så glad över att kunna springa igen så jag vill bara springa och aldrig sluta. Vi är inne på vårt sista långa varv och jag är så glad! 

Vi stannar vid depån, dricker gul dryck och tackar Anders för dagens support. Vi springer hem och byter tröja för att beta av det sista varvet, det korta. Markus är så ivrig så han sätter på sig tröjan bak och fram först.

Sen somnar han till precis när jag ska ta varv 8 fotot. Typiskt. 

Men ut kommer vi! Det enda tråkiga just nu är att Markus app som mäter vår distans går efter min, närmare bestämt 1,5 km efter. Vi springer (ja vi springer fortfarande, helt sjukt) runt dammen och det är så vackert så jag får en tår i ögat.

Vi springer lite och dit och plötsligt har jag och min app gått i mål i Mora. Nu ska vi jaga de sista 1500 metrarna för att få Markus i mål också. Hit och dit och till slut så. 

Jag är sjukt pigg! Jag pladdrar på och är helt uppe i varv. Markus stapplar och har ont överallt, inte så pratglad kanske.

Efter loppet
Jag är fortfarande pigg när vi kommer in (praktiskt att ha hundra meter mellan målgång och hemmet) så medan Markus kämpar sig upp för trapporna till duschen så drar jag fram dammsugaren för att städa vår depå, dammsuga mattorna och torkar golven innan jag duschar. Sen är det soffan, lite mat, gul dricka och sängen som väntar. Jag kan dock inte sova men det är en annan historia.

Summering
Jag är så nöjd över min insats. Jag kan knappt ta in att det var så LÄTT att springa nio mil. Jag hade bästa tänkbara dagen, bästa tänkbara supporten och bästa tänkbara upplägget. ALLT klaffade. Jag tror jag aldrig mer kommer att få uppleva ett sånt perfekt lopp faktiskt. 

Tack Pace on Earth, tack Markus, tack ni som sprang med oss, tack ni som peppade på distans, tack Wilma för det perfekta peppet, tack Anders för extra depån och tack som f*n kroppen. Jag är amazed.

Be the best version of yourself

Har ni hört/sett uttrycket ovan? Det fullkomligen bombarderar mig på sociala medier. Vad tusan betyder det? Är jag inte redan den bästa versionen av mig själv? Vad ska jag förändra för att bli den där maximerade versionen som jag tydligen måste vara? Hur? Vad? Vem bestämmer när jag är klar? När jag nått målet?

Det här inlägget ska handla om min resa, den är skriven lika mycket för mig själv som för dig som läser. Den är skriven för att jag ska minnas varför och hur, drivkraften och verktygen. Den är skriven för att jag/du ska sluta slänga getögon (älskar uttrycket) på quick fixes och tro att vi kommer att älska oss själva mer för att vi förändrar utsidan.

I augusti 2019 bestämde jag mig för att jag vill förändra mig själv. Egentligen långt innan det men det tog ett tag att få mitt "varför" att bli så starkt att jag verkligen startade. Ni som varit med mig länge vet att jag under en längre period mådde dåligt, stressade, var mentalt nerkörd i botten, problem med hjärtat och gud vet vad. Jag gjorde massor med förändringar i livet genom att både byta ut människor i min närhet, mitt synsätt på händelser/personer men också jobb. Det sistnämnde krävde massor med resor, konstiga tider, guld-lounger, middagar på flotta ställen osv. På ett år samlade jag på mig nästan 10 kg i vikt. Och det var inte muskler om vi säger så....

Jag blev mer och mer obekväm i de rörelser jag var van att göra - springa, böja mig ner, yoga (ibland hände det). Jag trivdes inte i min kropp. Jag vill noga poängtera att jag aldrig kände mig tjock och ful - tyckte fortfarande "fan vad snygg du är kärringjävel" :)

Jag hade några idéer om vad jag behövde göra men visste att jag behövde hjälp och att jag behövde stöd av andra. Jag valde två stigar - den ena var att börja träna något jag aldrig tränat nämligen Crossfit. Det andra var att starta Luciaformen med reFitness. Givetvis drog jag igång med båda samtidigt så som jag alltid gör.

Crossfit blev ett sätt för mig att utmana mig så som jag aldrig gjort tidigare - ta ut de där sista krafterna, pusha mig själv, göra saker jag inte vågat/velat tidigare under trygga former. Jag hade coacher som rättade, pushade och såg till att gav järnet på varje pass. Inget mesande där inte. Jag träffade nya vänner vilket i sig gav energi.

Luciaformen gav mig nycklarna kring kost. Och tro mig - kosten är ALLT. Det spelar ingen roll hur hårt du tränar, hur många timmar eller vilken intensitet. Äter du fel händer inget. Jag skulle vilja påstå att det är typ 90 % av helheten. Oavsett om du vill gå ner i fettprocent eller öka i muskler.

Jag gjorde en mätning i början och jag gjorde en mätning nyligen för att se att det jag tappar är fett och att jag samtidigt ökar i muskler, det var viktigt för mig. Jag vill inte "banta" för att tappa kilon, jag vill tappa rätt kilon.

Mitt resultat är -15 kg fett +2 kg muskler från september till maj.

Men är jag den bästa versionen av mig själv nu? Ja men det var jag ju förut också! I alla fall om vi ser till utseendet. Jag vill fortfarande tro att jag kan utveckla mig själv kompetensmässigt, mentalt osv så där hoppas jag att jag aldrig blir "klar", att jag aldrig är nöjd.

För att lyckas med en förändring behöver du ett starkt "varför" - för vem gör jag det här, varför, vad vill jag uppnå, vad är jag beredd att offra, vad för det kosta. Jag tror också att du behöver hitta en långsiktighet - du kan inte köra en "diet" i 14 dagar och sen vara "klar", du behöver ett nytt sätt att se på energi, mat, rutiner etc. Något som du kan tänka dig att hålla i resten av ditt liv.

Jag tror heller inte på att börja äta kokt torsk och ris 7 dagar i veckan, jag vill leva ett liv där det jag äter är gott, jag vill njuta av mat, jag vill inte ha en massa förbud. När jag gick in i Luciaformen var jag väldigt strikt, jag gjorde mina matlådor, drack mina proteinshakes om jag inte hade kvarg nära tillhands men jag var inte extrem på något sätt. Jag gick på fest och åt då maten som serverades, jag drack ett glas vin men jag gick alltid tillbaka till mitt kostschema. Inte för att jag måste utan för att jag älskar det! Jag älskar rutiner, att veta när och vad jag ska äta och att aldrig vara hungrig.

Och det där med att inte vara hungrig tror jag är nyckeln. Det är nog där många gör fel - de äter för lite. Kroppen börjar gå på sparlåga, livet känns trist och rätt vad det är slinker det ner en chokladkaka för det går inte att hindra. Nä, ät för guds skull! Men ät rätt.

Är jag klar nu då? Tja, inte vet jag! Jag fortsätter att äta enligt Luciaformen men kanske inte lika strikt och så lägger jag in mer protein och fett. Jag vill fortsätta att bygga muskler för herregud vad jag älskar känslan av att vara stark och se mina muskler! Och det gör man inte förrän lite av fluffet försvunnit från kroppen. Om jag hade tiden skulle jag träna crossfit varje dag. Jag älskar det! Även om jag arbetar hemma eller är ledig så åker jag 35 min enkel väg för att köra pass som börjar 06:30. Galet men så mycket älskar jag det.

Var snäll mot dig själv. Var tacksam för den du är och lev ditt liv fullt ut. Vill du göra förändringar, se till att välja smarta vägar och göra det med människor som du har förtroende för och som har hjälpt andra att förändra sig (långsiktigt). Det är ett jobb som ska göras så se till att ha roligt under tiden. Och framför allt - se det som ett långsiktigt jobb! Om du väljer att hoppa på en kort diet - fråga vad som händer efter den. När livet kommer ikapp och du ska få till den där vardagsmiddagen på 5 minuter. Hur ska du lära dig göra kloka val om du druckit dietshakes i 14 dagar? Vad är viktigt för dig - är det "bara" att tappa vikt eller är det att också bli stark/snabb/uthållig eller vad? Vill du ha tillräckligt med energi under din resa för att också orka träna, ta ut dig, träffa vänner eller vill du gå på så låga kalorier att du mest är en säck med mjöl när dagen är slut?

Mina slutord - var rädd om dig själv, älska dig själv, var smart och du är redan nu den bästa versionen av dig själv för *trumvirvel* det finns ingen annan att jämföra sig med, det finns bara en endaste version av dig. Tack och puss!

Sköna maj!

April försvann spårlöst i en grå dimma. Ett april som innehöll cykelpremiär (en av gångerna i kort/kort vilket betyder shorts och kort ärm på tröjan, ej en mycket kort kjol), många sköna löpmil, lite mindre crossfit/styrka än tidigare, en del simning och en massa korantänande.

Det är ett annorlunda liv det här, att sitta hemma dagarna i ända, inte träffa så många som jag är van vid, inget resande, inget Arlanda, inga hotellnätter. Men på något sätt är det nog bra att få distans, att reflektera. Till råga på allt har vi infört korttidsarbete på min arbetsplats. Det är väldigt bra för mitt företag, ett sätt att ta sig igenom den här krisen när orderböckerna är tunnare än vanligt och marknaden är skakig. Det svåra för mig som arbetar med IT är att alla mina arbetsuppgifter finns ju kvar men nu ska jag försöka hantera det på 60 %. Det skapar en del stress men mitt i allt är det ändå en lyx att få arbeta 60 % (ledig två dagar i veckan) i tider som dessa.

Sonen däremot har det tufft, han tar studenten i år och blir snuvad på fester, bal, studentkryssning och allt annat roligt. Dessutom har alla hans tävlingar blivit uppskjutna till hösten och då kan han inte delta eftersom han ska göra lumpen. Tufft.

Men åter till träning och maj! På lördag väntar min första tävling och den är inte inställd, hurra för det! Vi ska springa Hofors varv-efter-varv - 6,5 km ska avverkas varje timme i 10 timmar (eller så många timmar jag nu orkar). Det ska bli kul! Även Sonen deltar och det blir hans första längre lopp. Vi har också ett eget marathon inplanerat i maj då Stockholm Marathon blivit uppskjutet. Det blir ett litet löparäventyr, ser fram emot det! Har gjort ett annat löparäventyr med det här gänget för ett par veckor sedan, också mysigt.

Det har blivit mycket löpning i år - jag har gjort en runstreak som började 1:a januari, jag avbröt den i några dagar då jag blev matförgiftad i slutet av februari men har nu haft en streak sedan 5/3 igen. I januari sprang jag 220 km, februari 192 km, mars 241 km, april 232 km och hittills i maj 30 km så totalt 915 km hittills i år. Galet!

Nu längtar jag efter att värmen ska komma, att få springa morgonpassen i korta tights och linne igen. Snart.

Marre testar - Corantän

Hallå kompisar! Hur är det med er? Hur mår ni? Jag går in på min tredje vecka i corantän. Eller det är ju inte karantän på riktigt då jag inte är sjuk men företaget jag arbetar på har beslutat att alla som kan ska arbeta hemifrån. Hela min avdelning jobbar från olika ställen i Sverige, Finland, Tyskland och några andra länder.

Så hur känns det då? Det känns tråkigt. Jag är så uttråkad så jag snart klättrar på väggarna. Visst - i vanliga fall sitter jag ju också bara i Skype/Teams-möten hela dagarna så på det sättet är det ingen skillnad men just det här att inte få träffa kollegorna över en fika/lunch! Och jag saknar resandet. Ja, det gör jag. Nog för att jag gnällde rejält över det i början av året när jag var ute måndag till fredag i sex veckor i sträck men jisses vad jag önskar jag kunde damma av min resväska och dra iväg någonstans. Uppleva och se något annat än hemmakontoret.

Men det är inte synd om mig. Jag har ett jobb att gå till, jag är frisk, de som är nära mig är friska och glada och vi har det bra.

Det jag har lärt mig är att skapa rutiner i det här är viktigt. Första veckan gick jag runt i mjukisar och såsade hela dagen. Jag jobbade från det att jag vaknade tills jag gick och la mig igen. Inga direkt avbrott, inga pauser, inga luncher (intogs framför datorn). Nu har jag bestämt att varje dag ska se ut som en jobbdag - ut och träna på morgonen (en morgonjogg som ovan, Måndagsklubben, styrka eller vad som helst), dusch, på med riktiga jobbkläder (kanske inte den där businessklänningen men ändå), smink, fixa hår och "gå till jobbet" vid mitt skrivbord. Sen lägger jag in pauser som om jag jobbar - går och brygger kaffe och samtidigt som det bryggs så kanske jag går ut och kollar posten eller bara går upp på övervåningen för att röra på mig. Jag tar en lunchpaus som ibland bara är just att äta mat men ibland också inslag av träning/ut och promenera. Jag bestämmer redan på morgonen när jag ska avsluta dagen (beroende på möten och uppgifter) och så stänger jag av datorn och öppnar den inte igen.

Det som är svårt är maten - det blir gärna ett himla skåpätande, jag är sugen på något konstant. Det slinker en bulle (som ungdomarna bakat), någon extra kaka, frukt - ja egentligen vad som helst i tristessen. Inte bra för min mage har jag upptäckt.... Den protesterar hejvilt mot allt det konstiga som helt plötsligt kommer ner.

Och så har vi den där osäkerheten - vad händer med jobben, sparande i fonder, vänner med egna företag inom branscher som drabbas, mina föräldrar, kommande semester, hur länge ska det här vara osv. På jobbet är det krisplaner, alterantivplaner, sparandeplaner och tusen andra planer. Och inga beslut kan tas för vi vet inget. Det är tråkigt.

Jag har bestämt mig för att fortsätta att hålla i min spinningklass, att gå på gym och också att gå på klasser på Måndagsklubben. Jag vet inte om det är rätt eller fel men jag gör det och tänker mig noga för innan och efter med att tvätta både mig och utrustning både före och efter. Jag mår så bra av allt det där och jag är inte sjuk.

Men hej! I dag skiner solen och det är måndag! Positiva tankar, snart möte och sen på lunchen ska jag ta mig en promenad. Det kommer att bli bra. Det kommer det.

Och tills dess - var smarta nu, tänk efter och framför allt tänk efter för andras skull också, inte bara egoistiskt. Kram från hemmakontoret!

Marre testar - Ultraintervaller

I "10 månader mot 10 mils" träningsprogram (av Pace on Earth) var det dags för den andra omgången av Ultraintervalchallenge. Den första var i november (tror jag) och då skulle jag springa 3 st á 60 minuter. Jag fick av olika anledningar lägga dessa på en fredag = jobbdag vilket innebar en enorm stress. Ut och spring, direkt in på möte, ät lite, möte, spring igen osv. Den här gången kunde jag göra det på "rätt" dag tillsammans med massor av andra över hela världen. Alla sprang exakt samtidigt vilket kändes coolt.

Om man kör den "riktiga" skulle start vara 00:00 natten mellan fredag och lördag och du skulle köra hela dygnet dvs 8 st. De "riktiga" ska också vara 10 km långa. Vi i Pace on Earth kör efter tid i allt vi gör och så även i denna challenge. Målet var upp till 6 st max 60 minuter.

Intervall 1 - kl 06:00
Lite segt att sätta klockan på 05:20 en lördag morgon men jag ville hinna äta gröt och få kaffe innan den första intervallen. Hade ingen direkt plan utan sprang iväg och sprang lite här och var till jag fått ihop 1:00:04 i tid och 8,87 km i distans. Bok i lurarna, skön känsla, ingen stress.

Intervall 2 - kl 09:00
Nu kom Sara och gjorde mig sällskap. Vi (läs jag) valde en runda som innehöll många backar och också ultratrail i form av is och snö. Sara hade det tungt med pulsen och mitt val av runda men vi var båda nöjda när vi kom hem igen och prickade återigen tiden på ett föredömligt sätt. Två klara, bara fyra kvar! 1:00:17 och 8,79 km.

Intervall 3 - kl 12:00
Efter en stooooor lunch begav jag mig mot Torsåker för att springa med Sara igen. Vi trippade på fina, fina skogsvägar, ängar, ett toabesök på en mack, inga kossor men annars ljuvligt. Gick oväntat bra! Pigga ben och solsken. 57:53 och 8,8 km (min snabbaste!).

Intervall 4 - kl 15:00
Efter påfyllning av både det ena och andra hos Sara körde jag mot Gävle och nästa intervall. Markus hade bestämt rutt och jag hade det lite gnissligt i början men sedan släppte det och jag kunde njuta av turen. Dock irriterad på honom för jag trodde att han räknat fel på tiden och att vi skulle få springa för länge. Litar inte riktigt på honom när han ska räkna ut rutter.... 1:00:08 och 9,02 km.

Intervall 5 - kl 18:00
Mellan fyran och femman skulle jag klämma in lite för mycket saker att fixa på stan så det blev ingen direkt vila. Dessutom började jag bli rejält hungrig och grinig. Försökte trycka i mig allt jag såg men jag blev ändå inte nöjd. Men vi hade bestämt att det skulle bli kebab/pizza efter den här intervallen så både jag och Markus tänkte nog mest på mat på denna sväng. Ännu en Markus-runda men den här gillade jag bättre. Lyssnade på bok och såg ett rådjur. 1:00:30 och 8,71 km.

Intervall 6 - kl 21:00
Mat i magen, en kort tupplur på soffan och sedan försöka ruska liv i sig själv för att ta sig ut. Inte lätt och jag var nog ganska trulig. Ibland får Markus liksom lirka med mig, som ett litet barn som sätter sig på tvären. Nu fick jag välja rutt så det blev ju såklart väldigt bra. :) Vi sprang i Villastaden, i Bolougnern (undrar hur det stavas egentligen) och sen konfererade vi lite - ska vi nöja oss med 45 minuter som vi sa tidigare eller ska vi få ihop en timme. Klart vi ska få ihop en timme! Vi sprang genom ett öde Gävle, in på Time för att köpa med oss glass och fortsatte genom Gamla Gefle och andra öde gator innan vi för sista gången stoppade klockan på 1:00:22 och 8,23 km (inkl snabbt köpa glass stopp).

Hur kändes detta?
Hade sett fram emot den här utmaningen länge, hur länge skulle jag orka, hur skulle det kännas, vad skulle vara jobbigt? Så här i efterhand kan jag konstatera att det gick mycket bättre än vad jag någonsin hade trott. Kroppen gjorde inte ont, visst var det drygt några gånger att ge sig iväg (speciellt de sista) men det gick! Och också veta att andra var ute och sprang gjorde det lättare. Jag hade satt som mål att springa minst 4 st så jag är sjukt nöjd över att jag klarade alla 6, jag hade lätt klarat 2 till. Skön känsla.

Dagen efter var mina hälsenor lite knarriga men annars var kroppen pigg och glad. Gjorde faktiskt min runstreak på kvällen utan några som helst problem.

Det här var kul!

High on life!

Det har hänt så sjuuuuukt många saker sedan sist! Jag är high on life! Jag börjar från det som hände senast för det är så overkligt.

MK WinterCamp
Overkligt. Träningshelg med mig, Sonen och 203 andra personer. Och SARA. Inte vilken Sara som helst utan Sara Sigmunsdottir. Coolaste och starkaste tjejen på jorden. När man tittar på Sara börjar det bubbla i magen av skratt, ett leende dyker upp utan att du reflekterar det och energinivån höjs med flera hundra procent.

Att bli coachad av henne är gudomligt. Hon inspirerar verkligen.

Vi blev indelade i fyra grupper och sen var det då fyra olika stationer att ta sig igenom. Sara höll sig till weightlifting-delen:
Weightlifting - dag 1 snatch, dag 2 clean and jerk
Gymnastics - dag 1 kipping/butterfly, seal row och push-ups, dag 2 handstand
Endurance - dag 1 två asjobbiga wod där det flimrade för ögonen, dag 2 längdhopp, boxjump och wod
Kondition - dag 1 löpning inkl beep-test, dag 2 rodd med Lassi Karonen

Något mör i kroppen på söndag kväll men bestämde ändå dejt med Marie på MK för det är tydligen testvecka! Så front squat och sen en testwod med böj och drag.

Sportlov
Några härliga dagar med kidsen i Stockholm - middagar, träning, shopping och prat. Mysigt.

Saras födelsedagskalas!
Hon har fyllt 30 år den lilla snärtan! Vi firade och firade och firade. Så roligt!

Dagen efter sprang jag och Sonen dit för att hämta bilen. 20 km kvalitetstid med honom i solsken och fågelkvitter.

Kärlekshelg i Tällberg
Pojkvännen har fyllt år och jag firade honom genom att hyra bröllopssviten på Åkerblads. Gudomligt dygn med underbar mat, slapp och mys.

Mammas kalas
Ja just ja, mamma har fyllt 70 år också. Det firades stort!

Spin of Hope
Givetvis cyklade vi för Camilla även i år även om hon inte längre finns med oss. 3 härliga timmar med ett starkt gäng på cykel.

Bonk, bonk

Jag är feg. Jag vågar sällan ta ut mig totalt. Sparar mig liksom utifall om att. Häromdagen var jag dock på Måndagsklubben och fröken Malin lurade mig att köra sk*ten ur mig. Fattar fortfarande inte vad eller hur hon gjorde men efteråt var jag tvungen att sitta ner på min box i 10 minuter för att kunna ta mig till omklädningsrummet. Skön känsla efteråt men inte där och då. Tog säkert ett dygn innan jag var tillbaka på banan igen.

Vad gjorde vi då? Orkade ju verkligen inte fota något men här får ni en kortfattad beskrivning:

Uppvärmning 
4 minuter jogg/assault bike
5 minuter rörlighetsövningar
Greatest stretch (en mycket hungrig tjej läste getost)

Styrka
Every 3 minut 5 st back squat på max x 4

WOD 
AMRAP 15 minuter - samma kettlebell hela vägen (jag hade 12 kg)
16 goblet squat
10 pull-ups
16 step-over box med KB
10 rodd per arm med KB

Japp, det var där på slutet som Malin stod brevid mig och skrek hela tiden (det var så jag uppfattade det i alla fall). Jävla dryg människa den där Malin.

Nu har jag beställt mer proteinpulver så nästa gång smashar jag den där woden. Och Malin. Och kommer ihåg att klippa bort det där snöret på tröjan.

Marre testar - Runstreak

Länge sedan jag uppdaterade bloggen så här kommer ett!

Jag har provat på runstreak. Har länge haft det på min bucket-list, PaceOnEarth har uppmanat till det och jag kände att kanske januari skulle kunna fungera av olika skäl. Why not?

Det finns lite olika sätt att definiera runstreak - den "riktiga" är att springa 1,6 km. PaceOnEarths filosofi handlar mer om tid än distans så därför anammade jag den i stället vilket innebär minst 20 minuter och ombytt till löparkläder. Trodde det skulle vara svårt men det var inte det! Visst, någon gång fick jag gå upp i arla morgonstund för att få till det men inga större problem. Det gäller att planera bara. Ibland fick runstreak vara uppvärmning på gymmet dvs 20 min på löpband, ibland blev det förstås längre pass för att följa det "vanliga" programmet.

Jag trodde jag skulle känna mig sliten av att springa varje dag men 20 minuter i lugn takt är inte slitsamt på det sättet. Det är faktiskt mer återhämtning. Att få ett skönt flöde i kroppen. Aldrig någon press på distans, alltid bara tid. Det brukar bli mellan 2,5 och 3 km.

När januari var slut visste jag att jag hade två löp-pass de kommande dagarna så den 2:a februari försökte jag bestämma om jag skulle fortsätta eller inte. Bestämde mig för att fortsätta så länge det känns bra. Så länge det inte blir en press, så länge jag inte slår knut på mig själv.

Konstaterar att det blir många kilometer för mig, i snitt 7,5 km/dag. Hittills i år har jag sprungit 272,2 km (jämfört med hela januari och februari 2019 då det blev 202,5 km). Sen spelar ju förstås 10 månader mot 10 mil en stor roll här.

Jag vill inte att det här ska bli ett tvång, att oavsett vad ska jag ut. Om jag är stressad, sliten, sjuk eller annat så kommer jag att avbryta. Herregud, det är ju bara en runstreak!

Så i dag sprang jag i en backe med Sara och gjorde därmed dag 38 på min runstreak. Heja mig!

Full av ladd men också saknad

Förra julen utbrast jag på Arlanda "JAG HAR SLUT PÅ LADD" varvid barnen brottade ner mig på sätet och sa åt mig på skarpen att vara tyst. Jag menade att telefonen var urladdad (och även jag) men det kan tydligen också betyda att knarket är slut. Hur kan en veta sånt?

Men nu är jag full av ladd! Och då menar jag inte knark utan energi! Den här ledigheten har gjort underverk. Jag har lyssnat på böcker, tittat på serier (två tips är Exit och Messiah), tränat, ätit, åkt skidor, ätit igen, firat en 50-åring, kramats, sovit i alla oändlighet. Mest hemmavid men också en sväng till Sälen med Pojkvän och ett gäng barn/ungdomar.

Magiska skiddagar.

Men också mycket tid till reflektion, tankar. Min vän ska begravas på fredag och det gör ont i varje cell. Många funderingar om livet, vad vill jag, vad är rätt, vad är fel men också hennes ord om att leva varje dag, verkligen leva. Jag försöker Camilla, jag försöker verkligen. Men saknaden är enorm, alla "jag borde ha", "varför gjorde jag inte", "varför sa ja inte" och allt vi inte hann göra för det gick så obegripligt fort på slutet. Samtidigt är jag glad över att du fått ro, att du slipper smärtan, att du slipper ångesten över att du inte känner igen din kropp, att du äntligen vågat släppa taget och lämna. Jag vet att din största rädsla inte var att dö utan för att tvingas lämna allt - inte uppleva allt du ville uppleva såsom barnbarn, skogspromenader i skymningsljus, ett glas vin på din fina balkong och allt det där. Men du finns kvar hos så många människor så du är ändå en del av det här livet trots att du gått vidare till nästa. Älskade Camilla. det här fotot är taget för exakt två år sedan i dag. Kan inte förstå...

Vila i frid.

Att gå utanför boxen

En av de sakerna jag gillar mest med crossfit är att det ena passet aldrig blir likt det andra. Jag har ingen aning om vad vi ska få göra i boxen när jag kommer dit. Jag skulle kunna tjuvkika på deras sida men jag gör det aldrig.

I dag när jag stapplade in på Måndagsklubben 06:15 hade jag ingen aaaaaaning om att jag en timme senare skulle gjort split jerk till exempel. Jag skulle aldrig kommit på det själv och aldrig vågat heller för den delen. Men med en team-mate och en duktig coach är ingenting omöjligt. Jag var ju riktigt bra på det utan att veta om det (nåväl, ödmjukhet har aldrig varit min grej)!

Grejen med att träna crossfit är också att att du hela tiden har en personlig coach med dig, vad du än gör. Hen rättar, pushar, pressar och utmanar.

Dagens pass bestod i:

Uppvärmning
2 varv av
1 minut assault bike
1 minut jogg

2 varv av
3/3 greatest stretch
20 - 30 s av plank med hand release
10 reps av weightlifting opener

Olympic lifts
Split jerk - bygg upp en tung 2:a på 12 minuter

Styrkedelen bestod alltså av split jerk - under 12 minuter bygga upp till en tung 2:a. För mig och Marie handlade det mycket om att få till tekniken men när den satt la vi på. Det bästa med att göra nya saker är att det är lätt att persa! Så jag tror jag landade på 35 kg men hade nog kunnat lagt på mer. Nästa gång!

Metcon
AMRAP 12 min
You go, I go!
4 burpee boxjump overs
6 S2OH @moderate

På svenska betyder det att Marie gör 4 x burpee + boxjump över till andra sidan. Sedan gör hon 6 st pushpress med medeltung stång. Sen är det min tur att göra detta. Vi håller på tills vi dör eller 12 minuter. Beroende vad som infaller först. I mitt fall fick jag lock i öronen efter 8 minuter pga alldeles för hög puls. Vi var båda för snabba för vårat bästa så det blev väldigt lite vila. Marie gör burpees, coachen studerar Maries rumpa, mitt snorpapper på lådan.

Sen var vi redo för lucia.

Helgen

Nu är Luciaformen slut, känns lite märkligt. Inte för att jag kommer att slänga mig på första bästa ostbågepåse. Eller jo, det var nära i går. Fick slänga den öppnade påsen som Sonen fick över från helgens fest för att inte gå bananas och skaffa mig magplågor av värsta sorten.

Tack för alla fina meddelanden och kommentarer jag fått kring min resa! Det värmer! Jag är stol och nöjd.

Hela den gångna veckan har det varit ett kalasande utan dess like - Sonen fyllde 18 år och han tog dessutom körkort i veckan så vi har firat som aldrig förr.

I fredags var vi på glöggparty och lördagen körde vi pannlampelöpning, bastu och middag med fina vänner.

Söndagen firade vi den lilla ännu en gång.

Resten av söndagen bestod i gymträning med Dottern, städa, skjutsa henne till tåget och sedan bara hänga i soffan. En riktigt bra helg!

Började den nya veckan med ett sjuhelsikes crossfit-pass på Måndagsklubben. Älskar det!

Mina, Marie och jag var glada när det var över.

Nu väntar en sista resvecka, sen börjar det nalkas mot jul. Ge mig tips på bra julklappar till Sonen! Han är helt omöjlig!

Marre testar - Luciaformen 2019

Den sista av 12 veckors Luciaformande är här. Dags att summera hur det här äventyret varit.

Jag var skeptiskt till en början, det var jag. Jag ville förändra, jag behövde ta tag i min kost, jag ville fokusera på styrka men visste inte hur. Jag hade försökt ta mig ur träsket med vin flera dagar i veckan (på jobbmiddagar), chips i guld-loungen, dåliga alternativ i lunchmatsalen, ostbågar var och varannan dag men det gick liksom inte. Jag kunde göra det ett par dagar men sen satt jag där i smeten igen med handen i ostbågepåsen.

För varje vecka som gick fick jag lägga undan en klänning, ett par byxor, en tröja som inte satt bra eller som jag inte ens kom i längre. Löpningen kändes tung och omotiverande. Yogan som alltid varit min ventil kändes gnisslig och svåråtkomlig. Jag kände inte igen min kropp. Men för den skull har jag aldrig nervärderat min kropp, jag har alltid känt mig snygg och stark så det finns inget förakt mot det som var "mitt gamla jag". Det fanns bara en önskan om att återerövra något som försvunnit.

Jag satte som mål att öka i muskelvikt och minska i fettvikt. Jag att inga direkta mål med x antal kilo utan målet var att jag skulle känna mig stark igen. Och komma i ALLA jeans jag har i garderoben. ALLA.

Till min hjälp hade jag underbara Sara. Vi är som ying och yang hon och jag. Jag är social, tar plats, pladdrar, springer utan att veta vart, gör det lätt för mig och rör mig på detaljfri höjd. Hon är noga, läser allt minst tre gånger, sätter sig in i hur många gram protein som ska ätas, detaljrik och tar reda på svaret på exakt varje fråga jag har. Så i början bombade jag henne med frågor och hon tog reda på varenda litet svar. Hon föreslog vad jag skulle äta, hur jag skulle tänka.

Så länge jag är hemma så går det ju bra men redan första veckan skulle jag iväg på tjänsteresa. Panik! Men jag förberedde mig till tänderna - alla måltider planerades, proteinpulvret åkte med, ägg snoddes från frukostbuffén och det gick ju faktiskt att tacka nej till vinet på jobbmiddagen.

Resultaten kom väldigt fort, jag kände att jag tappade vikt, jag kände att magen var i bättre form, det fungerade. Det blev också sporren till att fortsätta. En dag till, en vecka till.

Luciaformen är inget unikt koncept, det finns tusen sådana. Du betalar för 12 veckor, det finns flera olika nivåer men jag valde Guld vilket innebar lite mer coachning och även justering av kost och träning efter halva tiden. Det du får är ett kostschema som är anpassat efter dig och dina mål, ett träningsprogram också anpassat efter hur många pass i veckan du vill köra och din ambitionsnivå. Dessutom finns träningsdagbok, en enorm receptsamling och livsmedelsdatabas. Den sistnämnda kan ex användas till att byta ut livsmedel som du har i schemat mot annat som passar dig bättre. Recepten har varit guld värda även om jag inte använt dem så mycket som Sara gjort.

Vad är då hemligheten? MATEN. Jag säger det igen - MATEN. Det går inte att träna sig till det resultat jag fått, tro mig. Det är ju inte så att jag tränat lite innan direkt.... Maten är typ 80 % av din utveckling oavsett om du vill gå ner i vikt eller öka i muskelmassa. Jag har ju vetat det men ändå inte fattat. Du måste äta massor! I början var jag så mätt så jag nästan kräktes, sen anpassade sig kroppen och nu är jag hungrig mellan målen. Precis som det ska vara. Men ärligt talat var jag skeptisk till en början - hur ska jag kunna äta så här mycket och ändå gå ner i vikt?

Jag äter 6 mål mat om dagen - frukost (gröt med bär), mellis (kvarg och ägg), lunch (ex ris och kyckling), mellis (kvarg och ägg), middag (ex potatis och kött) och kvällsmål (proteinshake eller kvarg).  Sen kan jag byta kvarg mot keso, propud eller annat. Ägg mot avocado, nötter eller annat men ni fattar. Mycket mat. 

Sen har jag ökat min styrketräning mycket - från ett par pass i veckan till sex pass i veckan (4 pass från Luciaformen och sedan 2 pass på Måndagsklubben). Det har gett resultat kan jag lova.

Så hur har det gått? Har funderat länge om jag ska lägga ut en bild på mig själv eller inte men nu väljer jag att blotta mig och göra det ändå även om det känns något obekvämt. Men jag hoppas det inspirerar!

Jag gjorde en mätning av kroppsfett, muskler, balans och tusen andra saker alldeles i början. Den visade på att jag hade alldeles för högt värde på bukfetma, dvs farligt värde. Den visade också att jag var oerhört obalanserad i mina muskler - mycket muskler i ben men väldigt lite i överkropp. 

I går gjorde jag samma mätning igen och nu är min bukfetma på en normal nivå, jag är numera balanserad i min muskelmassa sett till höger/vänster, överkropp/underkropp. Plus att flera andra värden förbättrats.

I siffror har jag minskat 13 cm kring midjan, enligt mätningen tappat 7 kg i rent fett och ökat 1 kg i muskler. Och ja, jag kommer i ALLA jeans i garderoben.

Som med alla resor är det inget som är enkelt. Och resan är ju inte slut nu på något sätt. Nu gäller det att hitta ett sätta att fortsätta utveckla muskler, att må bra, att hitta en balans.

Var det värt det? JA! Det här är effektivt, du har någon att hålla i handen hela vägen. Men du måste lita på konceptet. Du kan inte sitta och peta i salladsblad på lunchen direkt, du måste äta rejält och helst ska du göra storkok på mat så att du har massor av matlådor. Att du aldrig kommer till det där stadiet att du äter allt som kommer i din väg. Men maten är grejen. Glöm inte det.

Adventsloppet 2019 - The Story

Vart ska jag börja? Kanske att jag intalat Sara ungefär 83 gånger att det här skulle bli ett sånt där mysigt lopp. Vi skulle jogga runt, dricka varm saft, glögg, prata om livet, stressa ner. Hon kände sig väldigt nervös då hon sprungit en mil endast två gånger detta år och var rädd att funktionärerna skulle hem och äta middag, ta en tupplur och ändå hinna tillbaka till målområdet innan vi var där. Loppet blev..... annorlunda. Jag ser för övrigt ut som en jättebäbis med reflexväst och pannlampan på sned...

Innan loppet var jag tvär, sur, ledsen, stressad (listan kan göras hur lång som helst) och ville mest bara strunta i allt. Men jag och Han gick ändå ner till starten där Sara väntade med sin Mekaniker. Blev glad av att träffa henne, blev glad av alla människor som var där.

Starten gick, jag tyckte Sara drog iväg lite väl snabbt så jag försökte bromsa henne lite. Men sen flöt jag också på. Tittade inte på klockan men kunde känna att jag inte höll något ultratempo direkt. Vid tre km fanns varm saft och jag lovade Sara att vi skulle stanna där på det andra och sista varvet. Vi joggade på och hade en irriterande tant bakom oss hela vägen. Tre cm bakom oss sprang hon, flåsade och hade en superstark pannlampa på sig så hon gav oss skuggor som i sin tur gjorde oss åksjuka. Vid varvning sprang hon mot mål och vi sprang mot andra varvet. Skönt.

Sara börjar smygöka farten men jag hänger på. Vi ser ryggen på en bekant och när vi kommer fram så råkar jag kläcka ur mig "vi ses vid glöggen". Alldeles för kaxigt, alldeles för onödigt. Nu var vi ju tvungna att hålla ryggen fri. Idiot. Saras lungor börjar pipa som små pipleksaker. Hon flämtar fram något i stil med "vad är mest pinsamt - att jag kräks eller att jag lägger mig ner i ett dike". Jag svarar inte. Jag säger åt henne på skarpen att andas (bra coach jag är ändå).

Till slut kommer vi fram till den där saften igen och jag förbjuder henne att stanna. Verkligen förbjuder. Vi springer på och det går fort nu. Alldeles för fort. Mina broddar slamrar mot asfalten, funktionären i korsningen varnar för halka vilket jag totalt skiter i. Nu ska vi springa skiten ur oss!

Två kilometer kvar och Sara kvider att det gör ont överallt. Mest i lungorna. Jag säger inget alls (bra coach igen). Jag försöker dock peppa här och där, hejar på funktionärer och tackar dem för att de är där. Saras lungor piper till tack. Det är också ett fint tack tycker jag.

Skylten 9 km dyker upp och vi försöker dra igång en sista spurt. Vet inte om det är spurt direkt men i mål kommer vi med äran och hälsan i behåll. Enbart Saras lungor är något modifierade. Men hon lever.

Jag tittar på klockan och ser att vi sprungit på 1:03 vilket är galet snabbt för att vara jag. Vi snittar 6:20, jag brukar ligga på typ 7:00. Min Garmin säger att jag pysslat med överdriven träning, att jag ska vila 3 dygn och andra saker som jag ändå inte lyssnar på. Jag är glad ända in i benmärgen. Jag är en löpare och jag älskar det!

Afterselfien inklusive pannlampa, så ivrig var jag.

Även Sara var nöjd och for the record - hennes lungor mår fint nu. Även hennes knän och alla andra kroppsdelar. Mina baksidor gnäller men annars mår jag också bra. Det här gör vi om kompis!

Måndag och livet

Den här helgen har innehållit så många skratt, tårar, tankar, kärlek och allt annat däremellan. Jag är inne i en ganska grå lunk, jag längtar efter något roligt, något som kan färga upp livet en aning. Kanske är det en novemberdimma som lagt sig lite över Marres fantastiska liv, kanske är det en återhämningsperiod som är bra.

I fredags körde jag min variant av Ultraintervalchallenge - den "riktiga" var på lördagen och innebar 8 intervaller var tredje timme med start midnatt. Jag körde tre stycken en-timmesintervaller var tredje timme. Däremellan körde jag jobbintervaller. Lite stressigt men en skön känsla i kroppen. På den första hade jag finfint sällskap.

Sen körde jag de två andra av bara farten.

Lördagen var lugn och fin, hade vilodag från träningen och städade därför hela lägenheten, tvättade, chillade och hade det allmänt bra. Kvällen avslutades med middag med mina Ironmantjejer.

Söndag - träningsdejt och hon är så snabb framme med kameran också! Däremot har hon blivit väldigt dålig på att räkna, hon ska få utvecklade feedback om det. Jag vet ju aldrig hur många set jag har kvar! Tänk om jag råkar göra några för många?

Söndag eftermiddag skulle ägnas åt Sonen och hans bilinköp. Nervöst men till slut klev han ut med nycklarna i byxfickan. Nöjd och stolt. Nu ska han bara få till det där körkortet också....

Kvällmys i soffan fick avsluta den här helgen.

Och fina ord från Kristian Gidlund får avsluta det här inlägget:

Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden.
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej. Våga säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.
Äventyret väntar, om ni bara vill.

Var rädda om varandra och våga älska. På riktigt.