onsdag 4 december 2019

Marre testar - Luciaformen 2019

Den sista av 12 veckors Luciaformande är här. Dags att summera hur det här äventyret varit.

Jag var skeptiskt till en början, det var jag. Jag ville förändra, jag behövde ta tag i min kost, jag ville fokusera på styrka men visste inte hur. Jag hade försökt ta mig ur träsket med vin flera dagar i veckan (på jobbmiddagar), chips i guld-loungen, dåliga alternativ i lunchmatsalen, ostbågar var och varannan dag men det gick liksom inte. Jag kunde göra det ett par dagar men sen satt jag där i smeten igen med handen i ostbågepåsen.

För varje vecka som gick fick jag lägga undan en klänning, ett par byxor, en tröja som inte satt bra eller som jag inte ens kom i längre. Löpningen kändes tung och omotiverande. Yogan som alltid varit min ventil kändes gnisslig och svåråtkomlig. Jag kände inte igen min kropp. Men för den skull har jag aldrig nervärderat min kropp, jag har alltid känt mig snygg och stark så det finns inget förakt mot det som var "mitt gamla jag". Det fanns bara en önskan om att återerövra något som försvunnit.

Jag satte som mål att öka i muskelvikt och minska i fettvikt. Jag att inga direkta mål med x antal kilo utan målet var att jag skulle känna mig stark igen. Och komma i ALLA jeans jag har i garderoben. ALLA.

Till min hjälp hade jag underbara Sara. Vi är som ying och yang hon och jag. Jag är social, tar plats, pladdrar, springer utan att veta vart, gör det lätt för mig och rör mig på detaljfri höjd. Hon är noga, läser allt minst tre gånger, sätter sig in i hur många gram protein som ska ätas, detaljrik och tar reda på svaret på exakt varje fråga jag har. Så i början bombade jag henne med frågor och hon tog reda på varenda litet svar. Hon föreslog vad jag skulle äta, hur jag skulle tänka.

Så länge jag är hemma så går det ju bra men redan första veckan skulle jag iväg på tjänsteresa. Panik! Men jag förberedde mig till tänderna - alla måltider planerades, proteinpulvret åkte med, ägg snoddes från frukostbuffén och det gick ju faktiskt att tacka nej till vinet på jobbmiddagen.

Resultaten kom väldigt fort, jag kände att jag tappade vikt, jag kände att magen var i bättre form, det fungerade. Det blev också sporren till att fortsätta. En dag till, en vecka till.

Luciaformen är inget unikt koncept, det finns tusen sådana. Du betalar för 12 veckor, det finns flera olika nivåer men jag valde Guld vilket innebar lite mer coachning och även justering av kost och träning efter halva tiden. Det du får är ett kostschema som är anpassat efter dig och dina mål, ett träningsprogram också anpassat efter hur många pass i veckan du vill köra och din ambitionsnivå. Dessutom finns träningsdagbok, en enorm receptsamling och livsmedelsdatabas. Den sistnämnda kan ex användas till att byta ut livsmedel som du har i schemat mot annat som passar dig bättre. Recepten har varit guld värda även om jag inte använt dem så mycket som Sara gjort.

Vad är då hemligheten? MATEN. Jag säger det igen - MATEN. Det går inte att träna sig till det resultat jag fått, tro mig. Det är ju inte så att jag tränat lite innan direkt.... Maten är typ 80 % av din utveckling oavsett om du vill gå ner i vikt eller öka i muskelmassa. Jag har ju vetat det men ändå inte fattat. Du måste äta massor! I början var jag så mätt så jag nästan kräktes, sen anpassade sig kroppen och nu är jag hungrig mellan målen. Precis som det ska vara. Men ärligt talat var jag skeptisk till en början - hur ska jag kunna äta så här mycket och ändå gå ner i vikt?

Jag äter 6 mål mat om dagen - frukost (gröt med bär), mellis (kvarg och ägg), lunch (ex ris och kyckling), mellis (kvarg och ägg), middag (ex potatis och kött) och kvällsmål (proteinshake eller kvarg).  Sen kan jag byta kvarg mot keso, propud eller annat. Ägg mot avocado, nötter eller annat men ni fattar. Mycket mat. 

Sen har jag ökat min styrketräning mycket - från ett par pass i veckan till sex pass i veckan (4 pass från Luciaformen och sedan 2 pass på Måndagsklubben). Det har gett resultat kan jag lova.

Så hur har det gått? Har funderat länge om jag ska lägga ut en bild på mig själv eller inte men nu väljer jag att blotta mig och göra det ändå även om det känns något obekvämt. Men jag hoppas det inspirerar!
Jag gjorde en mätning av kroppsfett, muskler, balans och tusen andra saker alldeles i början. Den visade på att jag hade alldeles för högt värde på bukfetma, dvs farligt värde. Den visade också att jag var oerhört obalanserad i mina muskler - mycket muskler i ben men väldigt lite i överkropp. 

I går gjorde jag samma mätning igen och nu är min bukfetma på en normal nivå, jag är numera balanserad i min muskelmassa sett till höger/vänster, överkropp/underkropp. Plus att flera andra värden förbättrats.

I siffror har jag minskat 13 cm kring midjan, enligt mätningen tappat 7 kg i rent fett och ökat 1 kg i muskler. Och ja, jag kommer i ALLA jeans i garderoben.

Som med alla resor är det inget som är enkelt. Och resan är ju inte slut nu på något sätt. Nu gäller det att hitta ett sätta att fortsätta utveckla muskler, att må bra, att hitta en balans.

Var det värt det? JA! Det här är effektivt, du har någon att hålla i handen hela vägen. Men du måste lita på konceptet. Du kan inte sitta och peta i salladsblad på lunchen direkt, du måste äta rejält och helst ska du göra storkok på mat så att du har massor av matlådor. Att du aldrig kommer till det där stadiet att du äter allt som kommer i din väg. Men maten är grejen. Glöm inte det.

3 kommentarer:

Lise-Lott Öberg sa...

Grymt jobbat!!!

Taina sa...

Vilken skillnad!!! Jag har varit på denna resa i 3 år. Och det var inte för att gå ned i vikt men att må bättre. Kände mig ofta "sluggish" men nu med balanserad kost är det mycket bättre. Äter kanske inte sååå mycket, men ofta. Nu i juletider är det svårt med nyttiga snacks. Det går ner en lussebulle här, en godisbit där osv. Men det unnar jag mig.

Tränar 6 dagar i veckan, men långt ifrån så tufft som du. Jag får ju inte springa maraton pga mitt hjärtproblem (Dilated Cardiomyopathy och två läckage). Så träningen är anpassad. Men jag mår bra.

Snyggt jobbat Maarit!

Marre sa...

Tack Lise-Lott och Taina! Era ord värmer!