Göteborgsvarvet 2017 - The Story

Länge sedan jag skrev en tävlingsberättelse, minns knappt hur man gjorde....


Innan loppet
Tidigare i år har jag deklarerat detta som löpningens år, jag skulle springa som en liten hare, upp och ner och hit och dit. Det har jag gjort men någonstans dök de där extra hjärtslagen upp. Läkaren sa att det bara var att köra vidare med träningen men inte stressa och pressa, det var ändå svårt att lägga det åt sidan när hjärtat började bulta vid ansträngning. Nog med ursäkter.


Vi tog bilen till Göteborg, det är långt till Göteborg. Gick på mässan och chillade lite.

Åt middag och fick till slut ge mig när Malin tjatade om att få vara med på bild med mig. Tjatmoster. Vi har ju träffats förut hon och jag, på ett Blogger event där hon skulle lära mig springa fort (gick ju så där Malin med facit i hand, du kunde ha försökt mer tycker jag).

Tidigt i säng i vår lånade lägenhet alldeles vid Lisebeg. Sov som en stock och vaknade utvilad. Dags för löpning då! Till slut var alla påklädda och laddade. Jag och Marie försökte hänga av oss killarna - den ena i kalsonger som han kallade springtights och den andra hade på sig shorts som hade slits upp till midjan och sedan vintertights över det. Herregud.

Vi kom i god tid till Slottsskogen trots inhandlande av följande artikalr på vägen - tandkräm, rosevine, solkräm och öl. Vad mer kan man behöva på ett varv liksom?


Stod i evighetslånga toaköer. Temperaturen gick från typ 30 grader till 15 grader på några timmar, jag höll på att frysa ihjäl när jag väntade på min start.

Till slut fick jag då springa i alla fall.


Loppet
Jag hade ingen som helst plan. Jag ville helst under 2:20 men visste inte alls hur det skulle kännas. Började lite för snabbt, det kändes lite tungt så jag tänkte att jag skulle sakta ner. Men så gick det någon kilometer till och jag hade fortfarande inte saktat ner. Vid 3 - 4 km satte jag min strategi (som så många gånger förr). Jag bestämde mig för att hålla mig strax ovanför komfort-zonen och se hur länge det skulle hålla.


Tuffade vidare och fick kämpa upp för första bron men inte så farligt ändå. Tog sportdryck på andra sidan och bestämde då att jag bara ska stanna vid 10 och 15 km, för övrigt håller jag så högt tempo jag kan.


Några dippar hade jag nog på andra sidan men det gick förvånansvärt lätt. Första milen på 1:01 trots vätskestopp och trängsel i början. Lite segt uppför andra bron, piriformis började bråka något så jag stretchade vid 15 km. Fick en sten i skon vid 17 men brydde mig inte. Uppför avenyn och sedan den evighetslånga uppförsbacken efter Lilla London. Nu började jag bli riktigt trött. Hade svårt att hålla motivationen uppe men jag stretade på. Steg för steg. Ingen känsel i höger ben men snart skulle jag ju vara i mål.


Vid 2 km kvar var jag helt slut, länge sedan jag har känt en sån känsla (jag är ju alltid på safe side och tar sällan i mer än vad som krävs för stunden). Hade också bestämt där vid 3 - 4 km att jag skulle ta ut mig så att jag inte skulle kunna spurta. Det hade jag. Sannerligen. Efter sista backen, när det var ca 500 meter kvar, hade illamåendet blivit hemskt, fick kräkas lite på en farbrors sko. Hoppsan. Fick gå några steg för att återhämta mig men ville ju springa in i mål och också springa när jag passerar Pojkvännen som stod vid upploppet. Och det gjorde jag. Helt blek i ansiktet så tog jag mig i mål på 2:13 och så nöjd, så nöjd. Pojkvännen persade big time - från 1:52 förra året till 1:42 i år. Bra gjort!

Efter loppet
2:13 är inget personbästa, har sprungit på 2:03, 2:06 och 2:09 förut. Men har också sprungit på 2:13, 2:14, 2:16, 2:22, 2:24 och 2:27. Ser att jag förra året också sprang på 2:13, jag är en maskin. :)


Jag är hursom helst mycket nöjd över mitt lopp. Jag gjorde verkligen mitt bästa och "lallade" inte bort tid utan försökte sprinag på. Sen är jag ingen gasell utan mer som en traktor, det vet jag ju sedan förut.