I väntans tider

Inget är så hemskt som denna väntan. Kroppen känns konstig, jag känner inte igen den, ont i huvudet, halsen kliar, olustkänsla, en känsla av att jag gått upp 100 kg senaste veckan, vätska i fingrarna, hög puls av minsta lilla kroppsarbete. Ja, det är raceweek. Det är så här det ska kännas men det är lika jobbigt varje gång. Önskar det blir söndag kl 08:00 så jag kan dra iväg bara och göra det där jag ska göra. Skida 9 mil. Gulp.

I veckan har jag mest (o)roat mig, Stockholm några svängar och då fick också Dottern följa med. Vi laddade upp med kolhydratsdrinkar.

Sen var vi sociala på var sitt sätt.

Och åt nyttig frukost.

Några skidor har jag inte kört sedan i måndags och kommer inte att göra det heller. Dock var jag kettlebells-fröken i tisdags och då blev det väldigt många long cycles som känns som bly i armarna fortfarande. Och i går hann jag med ett kort spinningpass. I  morse tvingade jag ner Sara i poolen för ett lugnt simpass, mest för att lugna nerverna. Så, nu ska jag bara äta. Och så ska jag tänka på söta Annas fina teckning som jag hittade på tavlan i tisdags. Det är så jag ska tänka. Älska träning. Japp.