Typ semester

Direkt efter tävlingen i söndags packade vi ihop oss i bilen och körde hem (läs Han packade ihop oss och Han körde hem). Stupade i säng för att sedan på måndagen varva jobb med att tvätta illaluktande träningssaker och packa på nytt. Destination vår stuga i Finland.

Sonen erbjöd sig att övningsköra hela vägen till färjan, lite nervöst när vi skulle tråckla oss igenom stan med avspärrningar och vägarbeten här och var men jag skötte mig ganska bra. Sonen skötte sig ypperligt bra. Lugn och fin hela vägen.

Tidigt tisdag morgon var vi framme i Åbo, jag satte mig direkt i ett möte medan vi rullade norrut typ 22 mil och till detta paradis mitt ute i ingenstans.

Hela tisdagen jobbade jag och sen drog vi ut på en skön före-bastun-jogg jag och Sonen. Eller rättare sagt, jag försökte jaga honom men det gick inte. Fick släppa honom där över åkrarna. Ser ni den röda pricken på grusvägen? Snart syns han inte mer.

Lätt i hjärtat och själen.

På onsdagen jobbade jag hela förmiddagen och sen skulle vi cykla fem mil, jag och Sonen. Jag var lite tvekis ty benen är något slitna efter helgen men vad tusan. Vi drog. Fem mil i motvind men ändå hyfsat bra känsla.

När vi kom fram så kom den där parveln på att vi också skulle cykla hem i stället för att åka med mina föräldrar som planen var. YOU SAY WHAT???? Men jag kunde ju inte släppa hem honom alldeles själv ute i stora vida finska världen så jag hängde på. Och hängde på är rätt ord för han fick dra mig exakt hela vägen hem. Exakt hela vägen. Jag kunde med nöd och näppe få fram "LUUUUUCKA" precis när han fått igång sitt tåg.

9 mil blev det och mycket trött mamma. Tog rätt på cyklar, in i bastun och sen grillade han mat till mig. *hjärtemoji här*

Senare på kvällen tog vi en magisk kvällspromenad och pratade om livet.

Det är de här stunderna som fastnar i själen, som betyder. Att leva här och nu. Ta tillvara på stunden när den kommer. I morgon kommer också Dottern hit, jag längtar så det gör ont.

Nu är det en ny dag med jobb på förmiddagen och säkert någon sport på eftermiddagen om Sonen får bestämma. Vilket han får.

Ironman 70.3 Jönköping - The Story

Äntligen dags för en race report!

Innan loppet

Träningen inför det här loppet har varit.... låt oss vara ärliga... obefintlig. Visst har jag cyklat då jag ändå genomfört Siljan Runt och Vätternrundan. Simningen har varit obefintlig, simmat ute en gång med våtdräkt, lyckades få till 2 km då och det kändes ändå OK. Simmade en gång i 50-metersbassäng samma vecka (hela en km) men det kändes också OK. Löpningen har varit bra fram till midsommar då jag skadade vaden. Inga långpass på ett tag men helt OK. Det som stört mest är stress och resor med jobbet. Jag har dock fått påminna mig många gånger om att det ju var exakt därför som jag valde den här tävlingen och inte en full IM och att jobbet skulle komma före träningen. Vilket det gjort. Bra så.

Han och jag åkte ner på fredag förmiddag, båda körde möten i bilen hela vägen fram till Jönköping. Väl där drog vi direkt iväg till incheckning, snabb runda i tältet och sen pre-race möte. Fick en massa energi och kände mig så glad, så glad över att få vara på plats och att få vara där med Honom.

Vi sprang en sväng på fredag em/kväll och det var magiskt. Benen var lätt, huvudet likaså. Bara härligt pirr och en massa glädje. Precis som det ska vara.

Finmiddag och tidigt i säng. Lördagen startades med frukost och sen provsimning. Vattentemperaturen var då 16,5 grader och helt OK. Platt simning.

Fix med cykel och påsar, in med grejerna och sen var vi klara.

Resten av dagen en massa mys, vila och laddning.

Sov hyfsat bra natten till söndagen, laddade med ganska mycket frukost och sedan ut i regnet (ja, alla väderappar hade fel).

Loppet

Lång väntan för att få kliva i, regnet smattrade, det var ca 12 grader i luften och 15,6 grader i vattnet. Nervös. Proffsen startade 08:45, age groups 09:00 men eftersom jag är rädd för slagsmål i vattnet startade jag bland de sista vilket innebar 09:40.

Första metrarna var hemska, det var kallt och det var trängsel. Men sedan kunde jag börja simma i min egen takt. Lugnt och fint. Vid ett par tillfällen kom det några hetshögar som förstörde min rytm men det var ändå en bra simning. Typ 54 minuter (har inte så bra koll).

Det var ungefär 500 meter från vattnet till transition area och jag strulade extremt mycket med kläder i T1 så här stannade jag i 15 minuter. Har aldrig varit känd för snabba transitions men det här var ju löjligt...

Cyklingen började tungt, hög puls, sega ben. Hade valt Getingen mot bättre vetande, borde tagit min Cervelo i stället som jag kört alla mil på (det var tredje gången jag rört Getingen i år). Och som man kan se nedan på höjdkurvan så var det sjukt mycket stigning i början. Men ändå fin cykling.

Roligaste var nakenfamiljen som stod och hejade på cyklingen, jisses vad jag skrattade!

Jag visste att det borde ju bli nerför också vilket det blev. Och jisses vilket landskap! Jag njöt av åkrar, kossor, publik - ja allt var magiskt! Inte en endaste gång var det jobbigt eller tungt. Jag älskade varje meter trots att det inte gick alltför fort. Min cykeltid blev dryga 3,5 timme.

Tillbaka i Jönköping, bra känsla och en lite snabbare T2 (10 minuter tror jag). Iväg på löpning. Tre varv skulle avverkas och jag bestämde mig för att springa första varvet (utan att stanna), springa/gå andra varvet och tredje fick jag göra som jag ville. Men det gick så sjukt bra så jag kunde springa ända fram till 16-17 km innan jag ens började fundera på att gågga. Kunde inte få i mig energi då jag mådde illa men vatten gick ner. Vid typ 19 km kräktes jag men det tror jag beror på att jag drack en klunk cola. Joggade mig in i mål på typ 2:39. Inte dåligt för att vara jag.

Totaltid blev ca 7:35. Min allra sämsta tid (har 6:12 som bästa tid på Vansbro men det är å andra sidan en platt bana) men bästa känsla. I mål väntade Han med kramar och pussar. *hjärtemoji*

Efter loppet

Jag mådde riktigt illa när jag kom i mål, kunde varken äta eller dricka. Vi tog oss till transition men sen tog det stopp, Han fick hämta bilen medan jag satt och hulkade på trottoaren. Lite senare kunde jag äta och dricka och då kändes livet på topp igen.

Så vad har jag lärt mig? Jag borde tagit min andra cykel. Dessa speakers - de borde få rosor båda två. Vilket jobb de gör! Att inte lägga så mycket press på något som är kul, njuta mer och vara nöjd över att jag deltar. Och sist men inte minst - jag älskar fan triathlon! Men nu ska jag snart ha semester. Hörs! Hej! Puss!