Åland Halvmarathon 2015 - The Story

Innan loppet
Sista loppet för i år, det är nog tur det för jag är mätt på lopp. Det märktes också av uppladdningen som bestod i att glömma bort att jag faktiskt skulle springa. Jag tänkte mer semester på Åland och hade inte ens kollat banprofilen så noga. När vi sedan på lördagen började kika på den "platta banan" som maradebutanten hade fått för sig att det var, så visade sig den vara allt annat än platt. Det var snarare en Abborrbacke som skulle bestigas från båda håll och då fyra gånger på marathondistansen....

Vi anlände till Åland på fredag kväll och intog middag på Kvarter 5. Dagen till ära var självaste Micke där och fixade till vår mat. Han kom också och hälsade på oss vid bordet men jag vågade inte ta en selfie med honom.

På lördagen var vi och hämtade nummerlappar och kände in stämningen.

Vi tog också en kort jogg och åt god mat igen. Och nojjade över om telefonen skulle ställa om sig till vintertid eller inte, för säkerhets skull bad vi receptionen ringa och väcka oss.

Loppet

Marathondistansen startade 08:30 och det var ett 50-tal löpare. Det var för övrigt han i splitshorts som vann loppet (hans 49:e mara som han sprang på 2:40 om jag inte minns fel).

Vi andra fick starta 08:45. Vi var nog också ungefär 50 st. Jag och Marie hade som största bekymmer att vi skulle bli sist men det visade sig vara obefogad oro. Vi tassade iväg lugnt och sansat, jag fick skyhög puls i backarna men tänkte inte mer på det. Iväg 3,5 km över den där Abborrbacken och sen 3,5 km tillbaka till starten för att fylla på vätska. Nästa loop var 7 km ut och bara motvind över slätterna. Dessutom tråkig väg utan så mycket att fästa blicken på. Och regn. Ville få igång lite dialog med en funktionär så jag sa klämkäckt "men jisses vad det regnar" och fick till svar "jooooo". Japp, inte så pratglatt kanske....

När vi kommit längst bort och skulle vända hem igen fick jag det helt plötsligt tungt. Pulsen steg okontrollerat och vid varje backe började jag se svarta prickar framför ögonen och fick en yrselkänsla. Marie sa åt mig att lägga mig bakom hennes söta rumpa för att hålla ett jämnare och lugnare tempo. Då gick det betydligt lättare men jag hade ändå problem så fort det lutade uppför.

Vid 18 km sa jag på skoj till Marie att jag ska bryta och den blicken jag fick då - den hade kunnat mörda människor.....

Vi mötte folk hela tiden vilket var kul, även Anders som körde sin maradebut träffade vi tre gånger. Han såg glad och pigg ut alla gånger men även han hade det tufft den sista vändan på 14 km.

Marie och jag trippade in i mål, kramades, tog emot en fin plakett, drack kaffe och var allmänt nöjda över oss själva. Jag tror vi landade på kring 2:16 i tid men det var detsamma. Vi hann avhandla både det ena och det andra och det var den största vinningen.

Efter loppet

En dusch och KAFFE.

Tillbaka till hotellet, mat och sen sightseeing på Eckerö innan vi tog båten hem igen.

Åland Marathon är ett mysigt, litet lopp. Det är kanske inte världens roligaste bana, det hade kunnat finnas några fler vätskekontroller men funktionärerna är underbara och vi får byta om i världens finaste sportcenter. Och man får kaffe och bulle. Och en superfin plakett (syns dock lite dåligt nedan).