Men hallå där! Nu är mitt A-lopp för året avklarat och givetvis förtjänar det ett blogginlägg trots att bloggen ligger i ide.
Korta versionen - jag gjorde det! Jag f*cking sprang 90 km! Långa versionen - läs nedan.
Innan loppet
Träningen är gjord, jag har i stort sett nitiskt följt träningsprogrammet och tagit mig igenom 10 månader mot 10 mil tillsammans med Pace on Earth. Jag har älskat programmet, det är perfekt för mig. Alla pass är på tid, inga distanser är utmärkta, lagom dos av långt, kort, snabbt och väldigt väldigt mycket långsamt. Jag ska villigt erkänna att de där morgonövningarna (löpövningar, styrka) har jag inte gjort (alls) men allt annat.
Men hur som helst var jag riktigt nervös veckan innan. Jag hade väldigt mycket ångest - hur skulle det kännas? Jag förberedde mig mycket mer än jag brukar, skrev till och med race plan och lappar som skulle ta mig från Sälen till Mora trots att jag i verkliga livet skulle springa 7 varv runt Rönningsvreten plus ett extra varv runt Hammardammen och lite till. Jag gjorde allt jag kunde för att vara totalt förberedd.
Loppet
Klockan ringde 05:10, vi åt frukost och fixade med det sista (allt var framplockat redan dagen innan). Carola gled in genom dörren fem i sex och klockan sex drog vi iväg på första varvet. Pirrigt!
Carola såg till att vi höll ett mycket lågt tempo, att vi gick i uppförsbackarna och i det stora hela uppträdde som ultralöpare. Jag är såååååå tacksam att hon valde att följa med oss på vår resa och gav oss en så himla bra start. På varv 1 anslöt också Anders, vi som känner honom vet hur morgontrött han är så alla var helt i chock när han kom joggandes på grusvägen. Fyra musketörer på väg in i en lång dag.
På varv 2 anslöt även Sara så nu var vi helt plötsligt många! Mer energi!
Fortfarande en skön känsla i kroppen, ett flow som jag kanske inte känt förut. Fyllde på helt enligt plan med sportdryck, resorb, "godisar", chips och bars. Och vatten förstås. Sprang alla varv utom sista med min ryggsäck. Även varv två var lätt men jag hade en yttepytteliten dipp i mitten, vet inte varför.
Dags för varv 3! Herregud vad bra det går! Jag hade förberett pepp inför varje varv.
Och nu var vi typ samma gäng även om Anders sprang lite hur som helst och hit och dit hela dagen (som vanligt).
På varv tre hade vi också fått en extra depå hemma hos Anders i Robertsholm. Guld värd! Så himla skönt att veta att det fanns skugga, gul dryck och gemenskap som väntade där.
Ut på varv 4 och på den nådde vi både marathondistans och halva distansen gjord.
En helt underbar känsla men det konstigaste av allt var att det fortfarande kändes helt galet bra. Jag hade inga känningar någonstans, ingen trötthet, värmen störde mig inte nämnvärt utan det var bara härligt. Mycket märkligt dock. Carola hade också bestämt att detta skulle bli hennes sista varv då hon nu uppfyllt sitt mål med marathon OCH ultra, jag var lite nervös över hur jag och Markus skulle klara oss själva nu.... Men inte tänka på det för nu väntade halvtidsdusch. Så underbart att få duscha kallt och byta kläder. Värt! Och blev så glad när Marie dök upp helt plötsligt och valde att ansluta till oss efter att ha sprungit själv i Malmjärn! Firade också med korv på Statoil.
Varv fem gick fint, varv sex började fint men vid 67 km får jag plötsligt ont i knäet. Riktigt ont. Kan inte springa. Christian möter upp oss men jag kan verkligen inte springa .Det ilar väldigt obehagligt. Blir ledsen. Anders springer före och tar fram linda till depån, jag går dit och stretchar, lindar och är mest arg. Att vara så sjukt pigg i kroppen men få så ont så det inte går att springa. Grrrrr. Jag kan gå fort, det gör inte ont och bestämmer mig för att det får bli så.
Hemma tar vi ett längre stopp, säger hej då till Marie, jag masserar med massagepistolen, stretchar och vi bestämmer att om jag inte kan springa så går vi resten. 2 mil kvar....
Jag trycker in energi och vi ger oss av på varv sju, det sista långa varvet. Första delen går vi men sen tänker jag att jag ska prova springa och det går ju! Men bara där det är platt eller uppför, nerför gör alldeles för ont. Hurra! Det funkar ju! Anders möter oss med cykel och frågar om vi vill ha grillat men jag är så glad över att kunna springa igen så jag vill bara springa och aldrig sluta. Vi är inne på vårt sista långa varv och jag är så glad!
Vi stannar vid depån, dricker gul dryck och tackar Anders för dagens support. Vi springer hem och byter tröja för att beta av det sista varvet, det korta. Markus är så ivrig så han sätter på sig tröjan bak och fram först.
Men ut kommer vi! Det enda tråkiga just nu är att Markus app som mäter vår distans går efter min, närmare bestämt 1,5 km efter. Vi springer (ja vi springer fortfarande, helt sjukt) runt dammen och det är så vackert så jag får en tår i ögat.
Vi springer lite och dit och plötsligt har jag och min app gått i mål i Mora. Nu ska vi jaga de sista 1500 metrarna för att få Markus i mål också. Hit och dit och till slut så.
Jag är sjukt pigg! Jag pladdrar på och är helt uppe i varv. Markus stapplar och har ont överallt, inte så pratglad kanske.
Efter loppet
Jag är fortfarande pigg när vi kommer in (praktiskt att ha hundra meter mellan målgång och hemmet) så medan Markus kämpar sig upp för trapporna till duschen så drar jag fram dammsugaren för att städa vår depå, dammsuga mattorna och torkar golven innan jag duschar. Sen är det soffan, lite mat, gul dricka och sängen som väntar. Jag kan dock inte sova men det är en annan historia.
Summering
Jag är så nöjd över min insats. Jag kan knappt ta in att det var så LÄTT att springa nio mil. Jag hade bästa tänkbara dagen, bästa tänkbara supporten och bästa tänkbara upplägget. ALLT klaffade. Jag tror jag aldrig mer kommer att få uppleva ett sånt perfekt lopp faktiskt.
Tack Pace on Earth, tack Markus, tack ni som sprang med oss, tack ni som peppade på distans, tack Wilma för det perfekta peppet, tack Anders för extra depån och tack som f*n kroppen. Jag är amazed.
