Be the best version of yourself

Har ni hört/sett uttrycket ovan? Det fullkomligen bombarderar mig på sociala medier. Vad tusan betyder det? Är jag inte redan den bästa versionen av mig själv? Vad ska jag förändra för att bli den där maximerade versionen som jag tydligen måste vara? Hur? Vad? Vem bestämmer när jag är klar? När jag nått målet?

Det här inlägget ska handla om min resa, den är skriven lika mycket för mig själv som för dig som läser. Den är skriven för att jag ska minnas varför och hur, drivkraften och verktygen. Den är skriven för att jag/du ska sluta slänga getögon (älskar uttrycket) på quick fixes och tro att vi kommer att älska oss själva mer för att vi förändrar utsidan.

I augusti 2019 bestämde jag mig för att jag vill förändra mig själv. Egentligen långt innan det men det tog ett tag att få mitt "varför" att bli så starkt att jag verkligen startade. Ni som varit med mig länge vet att jag under en längre period mådde dåligt, stressade, var mentalt nerkörd i botten, problem med hjärtat och gud vet vad. Jag gjorde massor med förändringar i livet genom att både byta ut människor i min närhet, mitt synsätt på händelser/personer men också jobb. Det sistnämnde krävde massor med resor, konstiga tider, guld-lounger, middagar på flotta ställen osv. På ett år samlade jag på mig nästan 10 kg i vikt. Och det var inte muskler om vi säger så....

Jag blev mer och mer obekväm i de rörelser jag var van att göra - springa, böja mig ner, yoga (ibland hände det). Jag trivdes inte i min kropp. Jag vill noga poängtera att jag aldrig kände mig tjock och ful - tyckte fortfarande "fan vad snygg du är kärringjävel" :)

Jag hade några idéer om vad jag behövde göra men visste att jag behövde hjälp och att jag behövde stöd av andra. Jag valde två stigar - den ena var att börja träna något jag aldrig tränat nämligen Crossfit. Det andra var att starta Luciaformen med reFitness. Givetvis drog jag igång med båda samtidigt så som jag alltid gör.

Crossfit blev ett sätt för mig att utmana mig så som jag aldrig gjort tidigare - ta ut de där sista krafterna, pusha mig själv, göra saker jag inte vågat/velat tidigare under trygga former. Jag hade coacher som rättade, pushade och såg till att gav järnet på varje pass. Inget mesande där inte. Jag träffade nya vänner vilket i sig gav energi.

Luciaformen gav mig nycklarna kring kost. Och tro mig - kosten är ALLT. Det spelar ingen roll hur hårt du tränar, hur många timmar eller vilken intensitet. Äter du fel händer inget. Jag skulle vilja påstå att det är typ 90 % av helheten. Oavsett om du vill gå ner i fettprocent eller öka i muskler.

Jag gjorde en mätning i början och jag gjorde en mätning nyligen för att se att det jag tappar är fett och att jag samtidigt ökar i muskler, det var viktigt för mig. Jag vill inte "banta" för att tappa kilon, jag vill tappa rätt kilon.

Mitt resultat är -15 kg fett +2 kg muskler från september till maj.

Men är jag den bästa versionen av mig själv nu? Ja men det var jag ju förut också! I alla fall om vi ser till utseendet. Jag vill fortfarande tro att jag kan utveckla mig själv kompetensmässigt, mentalt osv så där hoppas jag att jag aldrig blir "klar", att jag aldrig är nöjd.

För att lyckas med en förändring behöver du ett starkt "varför" - för vem gör jag det här, varför, vad vill jag uppnå, vad är jag beredd att offra, vad för det kosta. Jag tror också att du behöver hitta en långsiktighet - du kan inte köra en "diet" i 14 dagar och sen vara "klar", du behöver ett nytt sätt att se på energi, mat, rutiner etc. Något som du kan tänka dig att hålla i resten av ditt liv.

Jag tror heller inte på att börja äta kokt torsk och ris 7 dagar i veckan, jag vill leva ett liv där det jag äter är gott, jag vill njuta av mat, jag vill inte ha en massa förbud. När jag gick in i Luciaformen var jag väldigt strikt, jag gjorde mina matlådor, drack mina proteinshakes om jag inte hade kvarg nära tillhands men jag var inte extrem på något sätt. Jag gick på fest och åt då maten som serverades, jag drack ett glas vin men jag gick alltid tillbaka till mitt kostschema. Inte för att jag måste utan för att jag älskar det! Jag älskar rutiner, att veta när och vad jag ska äta och att aldrig vara hungrig.

Och det där med att inte vara hungrig tror jag är nyckeln. Det är nog där många gör fel - de äter för lite. Kroppen börjar gå på sparlåga, livet känns trist och rätt vad det är slinker det ner en chokladkaka för det går inte att hindra. Nä, ät för guds skull! Men ät rätt.

Är jag klar nu då? Tja, inte vet jag! Jag fortsätter att äta enligt Luciaformen men kanske inte lika strikt och så lägger jag in mer protein och fett. Jag vill fortsätta att bygga muskler för herregud vad jag älskar känslan av att vara stark och se mina muskler! Och det gör man inte förrän lite av fluffet försvunnit från kroppen. Om jag hade tiden skulle jag träna crossfit varje dag. Jag älskar det! Även om jag arbetar hemma eller är ledig så åker jag 35 min enkel väg för att köra pass som börjar 06:30. Galet men så mycket älskar jag det.

Var snäll mot dig själv. Var tacksam för den du är och lev ditt liv fullt ut. Vill du göra förändringar, se till att välja smarta vägar och göra det med människor som du har förtroende för och som har hjälpt andra att förändra sig (långsiktigt). Det är ett jobb som ska göras så se till att ha roligt under tiden. Och framför allt - se det som ett långsiktigt jobb! Om du väljer att hoppa på en kort diet - fråga vad som händer efter den. När livet kommer ikapp och du ska få till den där vardagsmiddagen på 5 minuter. Hur ska du lära dig göra kloka val om du druckit dietshakes i 14 dagar? Vad är viktigt för dig - är det "bara" att tappa vikt eller är det att också bli stark/snabb/uthållig eller vad? Vill du ha tillräckligt med energi under din resa för att också orka träna, ta ut dig, träffa vänner eller vill du gå på så låga kalorier att du mest är en säck med mjöl när dagen är slut?

Mina slutord - var rädd om dig själv, älska dig själv, var smart och du är redan nu den bästa versionen av dig själv för *trumvirvel* det finns ingen annan att jämföra sig med, det finns bara en endaste version av dig. Tack och puss!

Sköna maj!

April försvann spårlöst i en grå dimma. Ett april som innehöll cykelpremiär (en av gångerna i kort/kort vilket betyder shorts och kort ärm på tröjan, ej en mycket kort kjol), många sköna löpmil, lite mindre crossfit/styrka än tidigare, en del simning och en massa korantänande.

Det är ett annorlunda liv det här, att sitta hemma dagarna i ända, inte träffa så många som jag är van vid, inget resande, inget Arlanda, inga hotellnätter. Men på något sätt är det nog bra att få distans, att reflektera. Till råga på allt har vi infört korttidsarbete på min arbetsplats. Det är väldigt bra för mitt företag, ett sätt att ta sig igenom den här krisen när orderböckerna är tunnare än vanligt och marknaden är skakig. Det svåra för mig som arbetar med IT är att alla mina arbetsuppgifter finns ju kvar men nu ska jag försöka hantera det på 60 %. Det skapar en del stress men mitt i allt är det ändå en lyx att få arbeta 60 % (ledig två dagar i veckan) i tider som dessa.

Sonen däremot har det tufft, han tar studenten i år och blir snuvad på fester, bal, studentkryssning och allt annat roligt. Dessutom har alla hans tävlingar blivit uppskjutna till hösten och då kan han inte delta eftersom han ska göra lumpen. Tufft.

Men åter till träning och maj! På lördag väntar min första tävling och den är inte inställd, hurra för det! Vi ska springa Hofors varv-efter-varv - 6,5 km ska avverkas varje timme i 10 timmar (eller så många timmar jag nu orkar). Det ska bli kul! Även Sonen deltar och det blir hans första längre lopp. Vi har också ett eget marathon inplanerat i maj då Stockholm Marathon blivit uppskjutet. Det blir ett litet löparäventyr, ser fram emot det! Har gjort ett annat löparäventyr med det här gänget för ett par veckor sedan, också mysigt.

Det har blivit mycket löpning i år - jag har gjort en runstreak som började 1:a januari, jag avbröt den i några dagar då jag blev matförgiftad i slutet av februari men har nu haft en streak sedan 5/3 igen. I januari sprang jag 220 km, februari 192 km, mars 241 km, april 232 km och hittills i maj 30 km så totalt 915 km hittills i år. Galet!

Nu längtar jag efter att värmen ska komma, att få springa morgonpassen i korta tights och linne igen. Snart.