Starten går, hinner precis tänka att det är skönt när det inte är blött på gärdet när jag klafsar i värsta lerhålet. Det har gått 3 minuter. Shit. Det är trångt, supertrångt redan från start. Det går sakta vilket är bra för mig. Men det går också tungt vilket inte är bra. Kroppen är inte alls med, det är bara jobbigt, benen väger 100 kg styck. Bestämmer mig för att försöka springa till första vätskekontrollen i alla fall.
Vid fem kilometer dricker jag vatten och den superäckliga s k sportdrycken Powerade (som bara är sockervatten med färgämne om du frågar mig). Får lite energi nu och kan springa på. Ser en läskig olycka någon kilometer bort, flera som ramlat i en nerförsbacke och behöver sjukvårdare. Nu börjar det kännas lite lättare. Och ännu lättare känns det när det helt oväntat står en MTB-kille som ropar mitt namn och hejar på mig, vilket studs i stegen jag får! Tack Kalle! Får också oväntat mycket applåder i "huset" man springer igenom, kul grej!
Vid 10 km är jag kissnödig men det är lång kör så jag struntar i det. Tar lite vatten och sportdryck. Det har lättat lite nu och stegen känns OK. Målet var 1:15 på första milen och jag är nästan exakt där. Men nu kommer faktiskt min jobbigaste sträcka, det är riktigt, riktigt tungt. Ändå är det lättsprunget här. Kissnödig, förbannar mig själv för att jag inte kissat. Börjar känna av höger vad, stannar till och knyter om skon som känns lite lös och hoppas att vaden ska ge sig.
Vid 15 km stannar jag äntligen vid en bajamaja trots lång kö. Har haft en Enervit-gel med mig hela vägen, tar den nu. Så härligt med "bra" energi (till skillnad från Powerade). Nu går det lite lättare igen men däremot är det riktigt trångt på de små stigarna fram till 20 km. Det blir mycket gå fast jag hade haft ork att springa. Frustrerande men inte så mycket att göra åt. Ramlar en gång men det går ganska bra. Vid 20 km står Mannen och hejar på mig, duschad och klar. Grrrr. Funderar på om det här verkligen är kul. Men när jag kommer till vätskekontrollen spelar bandet "800 grader", min favoritlåt, jag sjunger med och får extra energi. Uppför jobbiga backen och sedan börjar jag småspringa igen. Smärtan från vaden har spridit sig till baksida lår och höften. Men det är hanterbart än så länge. Inga andra större skavanker, visst känns det här och var.
Nu börjar jag äntligen slappna av, känna att det här nog ska gå vägen. Småpratar med folk, har en debatt om vilken gren i Klassikern som är jobbigast (tjejen jag pratade med tyckte Lidingö var tusen gånger jobbigare än Vätternrundan). Kommer till 24 km, vätska igen lite snabbt innan Abborren. Går uppför men orkar springa när asfalten börjar (för första gången någonsin!). Får stanna och tömma skon på grus. Springer vidare.
Vid 27 km tittar jag på klockan och inser att jag kan komma under 4 timmar om jag lägger på ett kol. Och det gör jag. Jisses vad jag springer. Håller mig till vänster och springer om den ena efter den andra. Har hur mycket kraft som helst kvar. Vid 2 km har jag 15 minuter till godo men jag vet att det är en jobbig backe kvar. Men det ska väl ändå gå? Springer, ökar, springer, ökar, hör att det är 700 meter kvar, ökar ännu mer. Ser målrakan och då spurtar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar