På väg till ett annat kontor i morse, en bilväg som inte direkt var en väg utan mer som en slask/snöbana, snön vräkte ner och sikten var inte många meter. Dessutom en pytteliten väg där varje möte klaras av med minsta möjliga marginal då snövallarna invaderat delar av vägen. Hjärtat i halsgropen och det andra hjärtat i luren.
Jag: Åh vilken ångest jag har över den här skidåkningen. När ska jag få till resterande pass? Det är så krångligt!
Mannen: Nej, det är väl inte krångligare än något annat. Och du behöver ju inte valla eller fixa, bara komma ihåg att berätta när du ska åka så fixar jag skidorna.
Jag: Men så är jag så kass på att åka också, det går sakta och jag kan inte åka energisnålt.
Mannen: Men ge dig, så är det inte alls. Du åker jättefint nu och har en helt annan teknik än vad du hade förut. Du KAN åka skidor!
Jag: Och så blir jag trött av att bara åka 3 mil, hur ska jag orka åka 9 mil?
Jag: Men jag ska ju för tusan åka skidor en hel dag, du behöver ju bara åka halva dagen.
Mannen: Vänta nu. Du gnäller över att du ska åka 9 mil skidor men ska göra en Ironman snart. Hur tänkte du nu?
Jag: Men, men......
End of discussion.
Från och med nu är Marre snäll och glad och ognällig. När det gäller skidor. Andra saker får jag gnälla om. Och så älskar jag Mannen.
Synd att jag inte kan vara med för då hade dagen i spåret bara svischat förbi :]
SvaraRadera/Carina