Fick lite tips från svärmor om tänkta rundor. De var ungefär 1 km vardera. Hon har nog inte riktigt koll på hur långt man springer när man tar en kort runda. Nåväl, jag tackade för tipset och tänkte springa 3 km åt ett håll och sedan vända. Enkelt och bra, man hittar, har kontroll över distansen, kanske lite tråkigt bara. Efter tre km tycker jag mig höra den stora vägen igen som jag korsat, jag tänker att jag förr eller senare borde komma tillbaka till den efter rundan på grusvägen. Grusvägen var underbar, mycket vatten, såg en äppelodling (tänk att det finns sådana), blev uttittad. 
Mycket riktigt dök stora vägen upp. Och det borde inte vara så långt att springa den vägen tillbaka i stället för att vända. Det enda jag missade i de här beräkningarna var att vägen var mycket tungt trafikerad, smal och ingenstans för en stackars löpare att ta vägen.
Fick pinna på ordentligt, springa ner i diket när stora lastbilar passerade (vilket var hela tiden) och hade ingen som helst aning hur långt det var till min avtagsväg. Till slut kom den dock och jag kunde dra en lättnadens suck. Tills jag såg en rolig skogsväg in på en åker, den testar jag! Visade sig vara den lerigaste sk vägen man kan hitta i mellansverige. Fick klafsa fram, genom en skog och plötsligt var jag vilse. Ingen aning om var jag var, hur jag kommit dit eller vart jag skulle härnäst.
Kom så småningom till vatten, följde vattnet och till slut hade jag nått mitt slutmål. Det kan hända mycket på löprundor.
Nu är jag "hemma" igen, duschad och ska slappa en stund innan middag.
Distans: 7,15 km
Tid: 48 minuter
Känsla: Mycket skönt!
I dag skiner solen och jag skulle så gärna vilja dra ut och springa en sväng. Men det går inte i dag, i dag har jag i stället planerat in BodyCombat och Core. Jag brukar aldrig kunna gå på pass på onsdagar men i dag hittade jag en lucka! Dagen till ära får jag också teama med min BC-kompis vilket jag inte gjort på väldigt länge. Och på coren får jag sällskap av min andra träningskompis. Vilken kväll - träning och kompisar i ett!
Hmmm, mascara som sitter som ett andra ögonbryn är inte så väldigt sexigt. Mascara som runnit ner under ögonen är inte gångbart på marknaden. Lugg som halkat ur spännet och ligger klistrat på ett osnyggt och inte alls sexigt sätt över pannan är inget jag längtat efter. Nä. Och ingen har sagt något. Nåväl, stark var jag i alla fall! Det är bara att glömma och gå vidare. 
Förkylningen är nästan borta, ingen huvudvärk längre men lite rinnande näsa. Ska testa köra dubbelt i dag men mycket lugnt. I morgon testar jag en löprunda - oh vad jag längtar! I morgon ska jag också på massage för första gången på väldigt länge. Det här blir en super-läskig-härlig-vecka!
I med Gaino-bars, sportdryck och nötter och sedan iväg på paddlingen. Den hade vi full koll på och sjönt var snäll och stilla. Vi gjorde ett snyggt lyft mitt i, tog en kontroll där och paddlade vidare. Hela tiden fick vi fylla på med mat och dryck. De två återstående kontrollerna under paddlingen var på en udde så min kompis hoppade ur kanoten på ett smidigt och snyggt sätt, tog båda kontrollerna och hoppade tillbaka i kanoten. Supersnabbt! Iväg igen till växlingsplatsen (vi fick paddla under en bro, tur att vi hade tränat precis där för bron var så låg att vi fick ligga i kanadensaren). 3 km paddling som gick förvånansvärt snabbt, ungefär 37 minuter.
Upp igen, mer mat och iväg på en löptur. En kort sådan men jobbig då kontrollen fanns längst upp på ett berg. Har inte kontrollerat Garmin än så jag vet inte hur långt vi sprang eller hur lång tid det tog (tror att det var ca 3 km och det tog ca 30 minuter). Nu hade vi hållt på i 3 timmar.
Sista cykeletappen var jobbig. Vi fick gå med cykeln på en stenig stig och då började hoppet tryta en del. Vi diskuterade om vi skulle ge oss iväg på den sista löp-etappen eller inte. Vi bestämde oss för att inte bestämma oss förrän vi kommit tillbaka till tävlingscentrum. Återigen fick vi massor med hurrarop och peppning så vi beslöt oss för att vi inte skulle ge oss. 1 timme och 45 minuter hade vi på oss för att klara max-tiden. Tur att vi då inte visst hur svår och lång sista etappen var, annars hade vi aldrig gett oss iväg... Dessutom såg vi massor med lag som redan hade packat ihop och åkt iväg. Men faktiskt var det tre lag ute på sista etappen fortfarande när vi drog iväg. 
Nu var det inte många kontroller kvar. Rättare sagt tre stycken. Men eftersom min hjärna började strejka kunde jag för min värld inte räkna ut hur långt det var kvar. Tiden kunde jag räkna - vi hade 45 minuter på oss för att hinna. Helt plötsligt var vi tvugna att lägga i en högre växel och försöka småspringa resten av vägen. Först en stig som vi sprungit på tidigare, sedan grusväg som sluttade neråt (tack för det tävlingsledningen), en svårsprungen stig igen och över i en lite (åtminstone fläckvis) lättare stig. Nu började jag få riktigt mycket energi igen, målet var så himla nära!
Vi fick kramar från massor av funktionärer, en macka (den godaste jag ätit i hela mitt liv) och ett pris. Och inte vilket pris som helst utan ett regnställ från Didriksson. Det är det finaste priset jag någonsin fått (förutom mackan som i det läget var värd mer) och då kom vi ändå sist. Första priset var deltagande i Åre Extreme Challenge. Kul det också men inget vi hade velat få just där och då... Som sagt var vi sist, våra cyklar såg ensamma ut vid tävlingscentrum.
Vi gick i mål 16.45 (starten var 11.00), som tur var hade våra snälla män (som gick i mål en timme innan oss) samlat ihop kanoter, kläder, mat och annat så vi kunde fokusera på att återhämta oss. Snabbt hem, duscha, piffa och klar för fördrink på en 40-årsfest 17.30.
Festen var kul men som tur var ville sonen hem redan strax efter 22 så då fick mamma följa med och sova. Och som jag sov. Zzzzzzzzz. 
